Hur ser det egentligen ut med invandrares rätt till god hälsa när det gäller diabetesvården? Den frågan ställer Lena Rösell utifrån det hon har sett i sitt arbete inom Sociala Missionen.

Bland vissa invandrargrupper i de skandinaviska länderna finns en 25-procentig förekomst av typ 2-diabetes (ofta kallad åldersdiabetes, red. anm.). Om man jämför med förekomsten av diabetes hos den infödda befolkningen så är detta skrämmande siffror.

Under våren 2003 har vi gång på gång kunnat se svarta tidningsrubriker. Det talas om typ 2-diabetes som en sjukdom som ökar lavinartat och numera även finns hos barn och ungdomar. Sjukdomen omtalas som en folksjukdom.

  Många har pekat på den utmaning som hälso- och sjukvården står inför när det gäller att förebygga uppkomsten av diabetes och förbättra information och stärka kunskaperna kring sjukdomen. Det är ett faktum att stora vinster kan göras både samhällsekonomiskt men också vad gäller individuell livskvalitet om insjuknande i diabetes och eventuella följdsjukdomar skjuts upp eller elimineras.

Sociala Missionen har sedan tre år arbetat med ett projekt riktat till äldre bosnier som vill flytta tillbaka till sitt hemland. Hittills har vi inom detta projekt haft kontakter med cirka 300 äldre bosnier i Sverige. En mycket stor del av dessa bosnier har typ 2-diabetes, i många fall kombinerat med högt blodtryck och – eller – höga blodfetter.

Socialt arbete med äldre bosnier

Sociala Missionen arbetar också sedan 1996 med socialt arbete bland äldre bosnier i Stockholms kommun riktat bland annat till medlemmarna i en bosnisk pensionärsförening i Stockholmsområdet, ungefär 100 personer. Även många av medlemmarna i pensionärsföreningen har samma sjukdomsbild som dem som omtalas ovan. Alla har kommit till Sverige som flyktingar på grund av konflikterna på Balkan i början av 1990-talet.

Många av dem talar dålig svenska – de flesta talar ingen svenska alls. För de bosnier som på äldre dagar vill återvandra till sitt hemland innebär sjukdomen ett beroende av dyra mediciner som de mycket låga bosniska pensionerna inte alltid räcker till för. Något som blir en stor tragedi för den som på grund av sitt medicinbehov inte kan flytta hem.

Många av de diabetessjuka bosnier vi kommer i kontakt med, har inte sjukdomsinsikt och förståelse för hur de själva kan påverka sin sjukdom så att de kan ta till vara på de möjligheter som faktiskt finns för att uppnå en bättre hälsa. Så länge de bor i Sverige är det den svenska hälso- och sjukvårdens ansvar att ge dem dessa möjligheter. Vi anser inte att hälso- och sjukvården ger de diabetessjuka invandrarna dessa möjligheter idag. Är underlåtenheten att göra detta kanske rentav att anse som diskriminering?

Information endast på svenska

Achraf Daryani, dietist och doktorand vid Institutionen för Folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet skriver i artikeln ”Nytt land, nya kostvanor” i tidningen Invandrare & Minoriteter nr 3 2002, Den integrerade maten: ”Det blir allt vanligare att primärvården anordnar diabetes- och överviktsskolor för sina patienter, men dessa hålls sällan på andra språk än svenska”.

  Achraf Daryani skriver vidare: ”Vi vet att stora resurser läggs på att ge allmänheten kostinformation för att minska kostrelaterade kroniska sjukdomar men det är ovisst hur mycket av den informationen som når invandrarna.” ... ”Informationsinsatserna måste kulturanpassas. Det finns idag inga fungerande program inom diabetes- och överviktsvården för patienter med annan kulturell bakgrund än den svenska.”

Undertecknad har själv typ 2-diabetes sedan några år. Jag är en välutbildad svensk med tillgång till en mängd information om hur jag skall sköta min hälsa och vad jag skall äta. Det är på mitt eget språk och utifrån min egen kultur och jag har stora möjligheter att själv påverka min sjukdom genom att gå ned i vikt och motionerna.

Ny lag mot diskriminering

Trots detta har det tagit mig ganska lång tid att förstå och sen också göra något åt min situation. Jag kan genom mina personliga erfarenheter förstå de svårigheter som finns för en äldre invandrare i denna situation.

Den 1 juli 2003 träder en ny lagstiftning gällande ett utvidgat skydd mot diskriminering i kraft i Sverige. Enligt 2 § i Hälso- och sjukvårdslagen är målet för hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I regeringens proposition 2002/03:65, sid 151, där den nya lagstiftningen läggs fram, sägs angående hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet: ”Vidare skall vården kvalitativt och kvantitativt vara densamma för alla personer oberoende av deras etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Även underlåtenhet att agera kan innebära diskriminering”.

Det är en medicinsk, psykologisk, social och pedagogisk utmaning för hälso- och sjukvården att överhuvudtaget föra fram sitt budskap vad gäller en god diabetesvård till dem som har sjukdomen.

  När det gäller de äldre invandrarna tillkommer ytterligare faktorer som man måste ta hänsyn till. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och behandling vid typ 2-diabetes anges bland annat följande: ”Behoven hos patienter med annan kulturell bakgrund bör beaktas”. ”Modeller för utbildning i egenvård som tar hänsyn till kulturella olikheter och patienternas bakgrund bör därför utvecklas”.

Ingen homogen grupp

Invandrare är ingen homogen grupp, och kultur är inte något statiskt utan något som ständigt förändras. God kunskap om de invandrargrupper det berör och samverkan med dem är oundgänglig för att uppnå resultat. Särskilt när man skall försöka sig på något så genomgripande som att förändra människors livsstil när det gäller mat, motion, förmåga att hantera stress och allt annat som har att göra med en god diabetesvård.

  I praktiken kan det handla om ämnen som till exempel: Hur bakar man lätt-baklava till den bosniska festen? Finns det gym för bara kvinnor och får man ha på sig schal? Att lära sig att simma eller cykla kanske kan vara diabetesvård?

Hur ändrar man sina matvanor när man fått lämna allt man ägt på grund av krig och maten inte bara är föda utan också en stor trygghetsfaktor. Hur tacklar man den stress det innebär att komma som flykting eller invandrare till ett nytt land? Vi får inte längre låta bli att ställa frågorna och vi måste också kunna ge våra invandrare svar på dessa och liknande frågor. Annars är det inte fråga om vård ”på lika villkor”!