Sverige satsar sannolikt mest pengar i världen på att lösa integrationsproblem. Ändå kan vi knappast skryta över resultaten. Kan det bero på att åtgärderna ofta upprätthåller problemen de är satta att lösa, frågar sig etnologen och professorn Owe Ronström.

För 25 år sedan fanns inte äldre invandrare. Visserligen har Sverige alltid befolkats av gamla människor från andra länder men det är något helt annat. I varje fall är det sällan det vi menar med äldre invandrare, säger etnolog Owe Ronström, professor vid Institutionen för Kultur och Samhälle, Högskolan på Gotland.

  – Begreppet, som det nästan alltid används, omfattar en kategori gamla människor med viss etnisk bakgrund. Med äldre invandrare menar man ju inte gamla amerikaner eller danskar. Inte heller norrmän, trots att de utgör den näst största invandrargruppen i Stockholm.

I slutet av 1970-talet kan man för första gången läsa om äldre invandrare i litteraturen. Var tidpunkten en slump? Ja, delvis var den nog det, säger Owe Ronström.

  – Fast man kan också säga att det bara var en tidsfråga innan begreppet skulle dyka upp. Sedan slutet av 1960-talet då invandrarverket inrättades hade talet om invandrare gradvis kommit att omfatta allt fler zoner i samhället, en process som pågår än idag.

  – Ett exempel är det centrala påbud som säger att alla museer skall syssla med integration eller något som börjar med ”mång-” (läs: mångfald eller mångkulturellt. red anm).

Unikt för Sverige

Här pekar Owe Ronström på ett utmärkande drag för det svenska samhället. I nästan varje praktik och yrke – inte bara i Sverige – är utveckling centralt. Det finns en slags inneboende drift att hela tiden bryta ny terräng: definiera nya grupper och problem som kan bli föremål för de lösningar man sitter på. Detta gäller inte minst den välutbildade kår av personer som tillhandahåller sociala lösningar på sociala problem.

  – Vad som framför allt karaktäriserar Sverige är synen på staten som problemlösare. Den starka tilltron till att man med social ingenjörskonst kan lösa i stort sett alla problem med information och reformer hittar du inte på så många andra håll i världen.

Därför har svensk invandrarpolitik kunnat formas i stort sett helt utan konflikter, säger Owe Ronström och jämför med arbetar- och kvinnorörelsen som båda byggts upp underifrån – av arbetare respektive kvinnor och som agerat i strid med etablissemanget. I de strider som funnits om invandrarpolitiken har invandrare varit så gott som helt frånvarande.

Socialingenjör hamnar snett

  – Svensk invandrarpolitik är helt och hållet en myndighetskonstruktion. Den har skapats av representanter för den svenska välfärdsstaten som velat lösa invandrarnas problem utan att några invandrare egentligen krävt det.

Den sociala ingenjörskonstens utövare har goda intentioner, men kan ändå hamna snett, menar Owe Ronström och ger ett exempel från Stockholmsförorten Rinkeby.

  Här begav sig en grupp tjänstemän från förvaltningen till Grekland för att studera Kapi, ett slags grekiskt äldrecentrum. Inspirerade av vad de såg beslöt de att undersöka förutsättningarna att prova idén i Sverige. En kartläggning gjordes av de grekiska kvinnornas levnadssituation i Rinkeby, därefter öppnades ett Kapi. Men få besökare kom, särskilt kvinnorna lyste med sin frånvaro.

  – Varför? Ja, slutsatsen var inte att Kapi kanske inte behövdes eller att det inte fungerade. Istället blev tolkningen att frånvaron av grekiska kvinnor visade att de var förtryckta av sina män och att behovet av en verksamhet som Kapi snarare var ännu större.

Lösningar söker sina problem

Owe Ronström säger att etablerandet av Kapi kanske faktiskt inte hade så mycket med grekerna att göra, utan lika gärna kan ses som ett sätt att utveckla äldreomsorgen.

  – Hur det fungerar idag vet jag inte. Men gången i det här visar poängen. Först finns en lösning som söker ett problem, sedan letar man efter en plats där problemet kan lokaliseras och sen applicerar man lösningen. Först då ställs de frågor som kanske borde ha ställts inledningsvis.

Owe Ronström pekar på ett motsvarande fall i Älvsjö där en finsktalande korridor inrättades i ett servicehus. Initiativtagare var en eldsjäl från Finland som ville ge sina landsmän möjlighet att få omsorg på deras eger språk. Intresset visade sig vara stort bland de nästan 4000 äldre finländare som fanns i Stockholm. Ändå var det svårt att fylla de arton platserna när korridoren väl öppnade.

  – Hur kom det sig? De inblandades svar var i sammanfattning att ”problemen snarare tycks vara ännu större än vad vi trodde”.

Drömmen om att återvända

I några undersökningar av äldre finnars situation i Stockholm pekar Kristiina Heikkilä (se artikel ») på andra slags svar. Ett är att de pensionerade finnarna kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare. De har närt drömmen om att någon gång återvända. Kopplingen mellan drömmen och deras nuvarande bostad är stark.

  – När de flyttar till servicehuset måste de släppa drömmen om återvändandet och det är smärtsamt, för drömmen har hållit dem vid liv under så många år, säger Owe Ronström.

Det finns alltså en existentiell sida av det sannolikt mycket sammansatta svaret på frågan varför finnarna inte flyttade till servicehuset – och det kommer man inte åt med den här typen av problemlösning, anser Owe Ronström och skyndar sig att tillägga:

  – Jag är inte ute efter att kritisera enskilda personer för att de vill lösa andra människors problem. Vad jag vill ha fram är att om man nu försöker göra detta finns det mycket mer att tänka på.

  – Det är ju ingen poäng att rikta åtgärder mot en grupp som inte frågar efter dem eller inte behöver dem.

Flyttar av individuella skäl

Det finns även exempel på hur personer med invandrarbakgrund börjat befolka landets särskilda boendeformer. Erik Olsson har i en avhandling beskrivit den latino-identitet som vuxit fram på servicehuset i Rinkeby (se artikel »). De som har flyttat dit har gjort det av en rad olika individuella skäl – inte till följd av en kommunal policy eller ett utvecklingsprojekt.

Ett liknande exempel är Kista servicehus dit många iranska kvinnor flyttat. Även här finns individuella existentiella förklaringar som inte passar in i den sociala ingenjörskonsten, säger Owe Ronström.

  – En är att dessa kvinnor för första gången har kommit att förfoga över egna medel. Servicehuset är en slags frizon från de starka familjebanden, detta attraherar uppenbarligen dessa kvinnor. Men för andra iranska kvinnor framstår det säkert som något mycket negativt.

Etnicitet bara en aspekt

Det är meningslöst att uppfinna nya kategorier, till exempel iranska kvinnor, och tro att det finns patentlösningar som passar just den gruppen. Visst skall socialchefer intressera sig för etniska aspekter inom sin verksamhet, men man skall inte tro att de är allena bestämmande, anser Owe Ronström.

  – Skillnaden mellan dem som kommer hit individuellt och flyktingar i grupp är ofta stor. Etnicitet döljer också ofta klasskillnader och en rad andra aspekter som är minst lika viktiga.

  – Etnicitet är en fråga – inte ett påstående. Och upphör man att tänka på det som en fråga så får man problem.