Varför försöka förstå de gamla? Spelar det någon roll för mitt jobb? Frågorna ställdes av deltagare i kursen Kulturreflektioner som hölls vid ett sjukhem i Solna. För kursledaren Eva Henriksen är svaren givna.
Förståelse i vård och äldreomsorg är en förutsättning för utveckling. Patienter eller gamla människor betraktas ofta som passiva mottagare av den vård och äldreomsorg som för dagen tillhandahålls. Även personal betraktas ofta som objekt, det vill säga som händer, timvikarier eller schemarader. Synen på varandra sprider sig i en organisation. Personal som själva ses som objekt, ser sina vårdtagare som objekt.
Förståelse hos beslutsfattare, chefer, personal och vårdtagare har fascinerat mig i många år och är av avgörande betydelse för att kommunikation, samverkan och vård ska kunna utvecklas.
Min forskning belyser tre viktiga organisationsförändringar inom öppen och sluten vård utifrån ett förståelseperspektiv. Dessa är samverkan mellan akutvård och primärvård, vad som sker på en högteknologisk intensivvårdsavdelning när man rationaliserar hårt och byter ledningsstruktur, och samverkan inom äldrevård och äldreomsorg.
Förståelse en process
Vår förståelse av omvärlden och vad som sker är en högst individuell process i ständig utveckling och som ofta har en känslomässig bakgrund. Att vår förståelse av omvärlden och av andra människor till stor del baseras på våra känslor, erfarenheter och attityder gör att förståelse som begrepp blir oerhört spännande att utforska.
Visst spelar kunskap och utbildning roll för vår förståelse och hur vi utvecklar vår förståelse, men inte så stor roll som vi ofta vill tillskriva det. Förståelse är en process som inte kan kontrolleras av utomstående eller kommenderas av andra, men som däremot kan stimuleras, uppmuntras och vägledas. Mitt arbete belyser förståelse av kultur-, makt-, och könsperspektiv i vård- och omsorgsarbete. Deltagare i studierna har varit politiker, tjänstemän, chefer, vårdpersonal och patienter.
Det framkom stora skillnader i de olika gruppernas förståelse av vad vård och omsorg är och vad organisationerna ska syssla med. Dessa olika förståelseperspektiv får avgörande betydelse för hur vården organiseras, styrs och utvecklas. Ett exempel på olika förståelseperspektiv och erfarenheters betydelse i äldrevården är den kurs i kulturreflektioner som jag har hållit i på ett sjukhem i Solna.
Handlar om kulturreflektioner
Det första önskemålet från ledningen var att kursen skulle lära personal med utländsk bakgrund att tala tydligare svenska så att de gamla bättre förstod vad de sade. Efter en del efterforskning utvecklades syftet med kursen till att handla om kulturreflektioner.
Den första tanken var att deltagarna i huvudsak skulle utgöras av personer som inte hade haft hela sin uppväxt och skolgång i Sverige. Dock fick jag en tankeställare när jag upptäckte att mina egna barn fick lära sig dansa Små grodorna och Vi äro musikanter på gymnastiklektionerna. Barn och ungdomar idag har inte fått våra svenska traditioner på ett lika självklart sätt som tidigare generationer.
Tanken med kursen blev att kursdeltagarna skulle få en djupare förståelse för betydelsen av mötet med äldre personer. Personalen skulle få ökad förståelse för äldre människors livshistoria, deras levnadsvillkor och hur samhället såg ut när deras äldre vårdtagare var som mest aktiva.
Jag upptäckte att även bland den ”helsvenska” unga personalen vid sjukhemmet fanns kunskapsluckor i hur livet levdes i Solna på 40-, 50- och 60-talet, det vill säga innan flera inom personalstyrkan var födda.
”Varför försöka förstå dom gamla? Spelar det någon roll för mitt jobb?”, frågade en del, ”Huvudsaken är väl att jag kan mitt jobb?”. Ja, som sagt, förståelse är en individuell process. Således blev det lika många ”helsvenskar” som ”invandrade svenskar” i kursen.
Utforska lokalområdet
För att försöka öka förståelsen för de äldre vårdtagarna fick deltagarna i uppgift att utforska lokalområdets historia under efterkrigstiden, och även att utforska de äldres personliga historia. Några deltagare blev bestörta när de fick som uppgift att intervjua äldre just om dennes tidigare liv, barndom och familj. ”Sådant kan man inte fråga gamla om, det är kränkande i vår kultur att fråga hur dom hade det som barn” var det några som sade.
Stor var förvåningen när flera av kursdeltagarna upptäckte att alla svenskar inte var födda med ”guldsked i mun”, att många hade varit mycket fattiga som barn, varit nära svält, haft ont om skor så att syskonskaran ibland fick gå ut i skift, det vill säga att de levt ett betydligt svårare liv än deltagarna kunnat föreställa sig. Intresset för lokalområdet växte också hos kursdeltagarna. De besökte hembygdsgården och biblioteket och läste om hur Solna växte fram. Hur arbetsliv och fritid levdes förr, hur vägar och transporter gick, hur man roade sig och var man träffades.
Man fick många uppslag till samtal med sina vårdtagare och flera upptäckte att de gamla blev så engagerade i samtalen att de inte behövde fråga så mycket utan flera av de äldre berättade mer än gärna om hur livet levdes. Man fick en ökad förståelse för personen man vårdade, de slutade vara vårdobjekt.
Ringar på vattnet
Som ringar på vattnet började kursdeltagarna berätta från sin egen barndom och om sina egna kulturer för varandra, arbetskamrater och för de gamla.
Sista gången på kursen fick deltagarna önska vad de ville göra. Samtliga ville besöka Skansen. Flera hade aldrig varit där, andra hade inte varit där på många år. Med ”kulturreflektionsögon” och guide blev detta besök ett minne för livet. Det blev ett fint avslut på kursen i kulturförståelse.
Jag har funnit i både mina studier och i det praktiska arbetet vid Äldreforskning NordVäst, att olika förståelseperspektiv av vård- och omsorgsarbete, av organisationen och det förändringsarbete som ständigt pågår och måste pågå, är en anledning till att det finns ett gap mellan teori och praktik i vårdarbetet.
Gap mellan sagt och gjort
Det finns ett stort gap mellan det man säger att man vill göra och det som man praktiskt gör. Till exempel, allt som sägs och skrivs om samverkan och så svårt som det i praktiken visar sig vara att genomföra. Resultatet av mitt avhandlingsarbete visar att trots omvärldens krav på förändrat arbetssätt förändras inte vår förståelse för förändring av arbetets innehåll, utförande eller organisation i någon större omfattning.
Mycket sitter i väggarna, våra vanor, tryggheter och rutiner styr mycket av vårt arbete i vården. Det är mänskligt att söka stabilitet, och stabilitet kan ses som positivt i en föränderlig värld. En baksida kan vara om stabiliteten leder till rigida strukturer och rutiner blir resultatet snarare stagnation än utveckling.
Hälso- och sjukvård består av komplexa organisationssystem. När stora komplexa system ska samverka måste nya innovativa metoder och vägar uppfinnas. Metoder kan till exempel vara gemensamma visioner eller mål, vilja eller ambition och ett gemensamt språkbruk.
Komplexa organisationer befinner sig i ständig utveckling där förändringsarbetet aldrig vilar. I sådana organisationer är stabilitet snarare ett hinder än en tillgång för utveckling och förståelse. Min uppfattning är att det måste finnas en vilja till gemensam förståelse av äldrevårdens mål, arbete och organisation för att samverkan och utveckling ska kunna bli till praktisk realitet.
Referens:
I december 2002 disputerade Eva Henriksen med avhandlingen, Understanding in healthcare organisations – a prerequisite for development, Institutionen för folkhälsa och vårdvetenskap, enheten för hälso- och sjukvårdsforskning, Uppsala universitet.
Sökning pågår