Av ett 30-tal invandrare som intervjuats inför pensioneringen ville flertalet ha kommunal äldreomsorg. De flesta ville ha intressegemenskap i ett äldreboende, men efterfrågade inte speciellt att leva med personer från samma etniska kategori.

Några undantag ville ha omsorg av barnen respektive bo i ett etniskt specifikt boende. Det hängde samman med vistelsetiden i Sverige, social och ekonomisk marginalisering samt ett liv begränsat till den egna etniska gruppen och språkgemenskapen.

  Det framgår av Inför pensioneringen, en intervjustudie med immigranter som ingår i Bilagedel A till betänkandet SOU 2002:29 från den parlamentariska äldreberedningen Senior 2005. Helena Akaoma och Magnus Öhlander, Mångkulturellt Centrum, Tumba, har genomfört studien.

Personerna, i åldrarna 53-65 år, kom från bland annat Argentina, Bosnien, Chile, Grekland, Iran, Italien, Somalia, Turkiet och Uruguay. Få av dem var helt klara över om de vill – eller kan – tillbringa tiden som pensionär i födelselandet, i Sverige, i båda dessa länder eller i ett tredje land. Det hänger samman med att de beskriver en känsla av utanförskap i Sverige och inte känner sig riktigt hemma varken här eller i födelselandet.

Det sociala livet ansågs gott generellt, men få hade något umgänge med ”svenskar”. Som friska pensionärer ville de leva ett aktivt liv med läsning, dans, resor och föreningsliv. Eftersom flertalet hade relativt få yrkesverksamma år i Sverige, oftast i låglöneyrken, oroade de sig för pensionens storlek. Det var också oklart om de kunde utnyttja pensionsförmåner från födelselandet.

  Författarna framhåller att känslan av utanförskap och immigranternas framtida ekonomi behöver uppmärksammas inför deras liv som pensionärer.