Den svenska vården är ofta bra men den finska är bättre. De äldre finnarna i Sverige har en idealiserad bild av hemlandets vård, något som bottnar i behov av identitet och tillit, menar forskaren Kristiina Heikkilä.

I Sverige finns cirka 40 000 personer som är födda i Finland och som är 65 år eller äldre. De har kommit till Sverige under olika perioder av sitt liv och av olika anledningar. En stor majoritet har dock invandrat till Sverige medan de var unga eller medelålders och den vanligaste orsaken har varit arbetsrelaterat. Många har kommit hit ”för att hämta en Volvo”. Finländarna har främst arbetat med fysiskt tunga arbetsuppgifter inom industrin, vården och serviceyrken, såsom i restauranger.

En stor del av de äldre finländska invandrarna har finska som sitt modersmål, men uppskattningsvis har 20-25 procent av de äldre finländarna svenska som sitt modersmål. Denna artikel handlar om finskspråkiga äldre finländare, finnar.

Vill bevara modersmålet

De finska invandrarna har strävat efter möjligheter att bevara sitt modersmål, i form av till exempel daghem och skolklasser på finska. Sedan 1980-talet har man även sett att många äldre finnar far illa inom äldrevården, när de inte möts av personal som kan deras språk.

Många finnar har aldrig lärt sig svenska och vid demenssjukdom eller andra kognitiva sjukdomar försvinner förmågan att förstå svenska. Därför har man börjat sträva efter finskspråkig äldrevård och -omsorg, med viss framgång. Den nya minoritetsspråkslagen, som definierar finskan som ett av minoritetsspråken i Sverige, har ökat intresset för att anordna finskspråkig äldreomsorg hos kommunerna.

En studie (se referens) baserar sig på intervjuer med 39 finlandsfödda, 75-åriga och äldre stockholmare. De bor i eget boende och har finska som sitt modersmål. Studien belyser hur de äldre finska invandrarna upplever den vård de har fått i Sverige och vilka förväntningar och önskemål de har om sin framtida vård.

Välbekanta med sjukvården

Inom medicinsk antropologi talar man om så kallade hälsovårdssystem. Dessa system varierar mellan olika kulturer och innefattar såväl vad som definieras som sjukdom och sjukdomsorsaker som vårdens institutioner, det vill säga vem som vårdar, var, hur och när.

Studien visar att de äldre finska invandrarna var välbekanta med det svenska sjukvårdssystemet och ansåg detta som det naturliga hälsovårdssystemet. De kunde orientera sig i det utan problem. De äldre finnarna var också relativt nöjda med den akutvård de hade kommit i kontakt med. De som hade haft kontakt med äldreomsorgen, främst i form av hemtjänst, var dock mindre nöjda med servicen.

De intervjuade äldre var ganska friska, vilket gör att deras kontakter med vården och omsorgen hade varit ganska sporadiska. I de äldre finnarnas upplevelser av vården hade läkarna en dominerande roll, och det var läkarnas bemötande som avgjorde hur bra vård man upplevde sig ha fått. Vänliga läkare ansågs också som duktiga läkare.

Både positivt och negativt

Det var också intressant att när läkarna upplevdes i positiva termer, beskrevs läkare som en yrkeskår: ”När jag var där på eftervård, var de så vänliga och snälla och helt fantastiska mot mig. Man kan inte klaga på någonting, det var underbart!”. När upplevelserna däremot var negativa nämndes den enstaka läkaren vid namn.

  Den övriga vårdpersonalen nämndes sällan annat än som begrepp ”vårdpersonal”. När vårdpersonal nämndes var upplevelserna likartade som av läkare.

Dessa upplevelser liknar resultat från studier om äldre svenskars upplevelser av vården, vilket tyder på att det kulturbundna svenska hälsovårdssystemet upplevs av äldre finska invandrare som det hälsovårdssystem som de har blivit vana vid genom åren. Bland de äldre finska invandrarna var det dock inte de egna erfarenheterna som avgjorde deras uppfattningar om vården. Det starkaste intrycket var andras, ofta vänners och bekantas, erfarenheter.

Andras erfarenhet viktigare

Det fanns en tydlig tendens att starkare lita på någon annans negativa erfarenheter än på egna positiva erfarenheter. Anna, som hade allvarliga hjärtbesvär och hade blivit opererad och bara hade goda erfarenheter av den vården, berättade:

  Min väninna berättade att när hon var på sjukhuset fanns där en kvinna som låg i samma rum. Hon hade fått hjärtattack där på natten. Hon ringde efter hjälp. Ingen kom. Hon dog.

  Min väninna bestämde sig att åka hem direkt på morgonen. Hon sa till mig: ”Det är bättre att gå hem och dö än att vara där och dö”. 

  Jag ska inte heller gå på det där sjukhuset någon mer gång.

Ett annat tydligt fenomen var att de äldre finska invandrarna gärna jämförde den svenska vården med den finska och den svenska vårdpersonalen med den finska. Denna jämförelse kom spontant från de intervjuade och tillfrågades inte. I dessa jämförelser var det den finska vården som ansågs vara bättre:

  Jag tycker att den medicinska vården är bättre i Finland. Läkarna är bättre och ... Här, här finns så mycket vårdlöshet. De glömmer tång i magen och sådana saker. Det är mycket bättre i Finland.

Finsk vård ansågs bättre

Om den svenska vården uppfattades som bra, var den finska vården ännu bättre. Den svenska vårdpersonalen, inklusive läkare, upplevdes som duktiga och vänliga, men den finska vårdpersonalen var ännu duktigare och vänligare.

  Det handlade om någon slags ”merhet” av det finska. Så, trots att de äldre finnarna vanligtvis hade goda erfarenheter av den svenska vården, visste hur det svenska hälsovårdssystemet fungerade och var vana vid det, hade de en känsla av att någonting inte var som det skulle.

De äldre finnarnas uppfattningar om den finska vårdens och vårdarnas ”merhet” byggde inte på egna erfarenheter. Bara två personer hade blivit vårdade i Finland sedan de invandrat till Sverige mer än 30 år tidigare. Dessa två personers erfarenheter var dessutom negativa.

Idealiserad bild

Enligt studien handlar de äldre finnarnas uppfattning om den finska vårdens merhet om en gränssättning gentemot det svenska. De intervjuade personerna hade en mycket stark identitet som finnar och de beskrev andra finnar och vården i Finland i termer och egenskaper som de uppfattade som typiskt finska drag.

  De hade en stark känsla av att tillhöra en etnisk grupp, finnarna. Denna starka känsla speglade även uppfattningarna om vården och gjorde att de kände en starkare tillit när de i vårdkontakten mötte en annan finne. De idealiserade den finska vården för att stärka sin egen identitet som finnar.

Denna tillit, eller brist på tillit, speglade sig i tanken att andras negativa upplevelser var mer ”sanna” än deras egna positiva upplevelser, det vill säga de litade inte fullt ut på vårdpersonalen och dess bemötande eller behandlingar.

Blyg inför en svensk

Däremot litade de mer på finsk vård och de finska vårdarna. Denna tillit var någonting som de hade svårt att förklara i ord och därmed resulterade i en allmän uppfattning om den finska vårdens merhet. Minna kunde dock uttrycka denna känsla med ord:

  Jag vet inte vad det är, men man är såsom blyg inför en svensk, men inte inför en finne. En finne är...såsom en närstående. Man vet vad denna person är: en finne.

Referens:

Health care experiences and beliefs of elderly Finnish immigrants in Sweden.

K Heikkilä & S-L Ekman, Journal of Transcultural Nursing, 2000.