Hon var en liten, tunn kvinna med vackra livsglada ögon. Som drygt 70-åring hade hon flytt genom den underjordiska tunneln förbi krypskyttarnas skottlinje. Hon flydde från Sarajevo till sin dotter i Sverige. Dottern som hade flytt med sin familj något år tidigare.

Den äldre kvinnan lämnade allt bakom sig som så många flyktingar; sitt hem, sina grannar och gamla vänner. Hennes dotter hade bönat och bett att hon skulle komma hit till Sverige, och när en granat trasade sönder trädet i trädgården och splittrade fönsterrutorna, flydde hon.

Dottern med familj gjorde allt för den äldre kvinnan. Först bodde hon hos dem, men ganska snart fick hon en egen liten lägenhet alldeles i närheten. Hon var ju så van att bo och klara sig själv. De livsglada ögonen fanns där, men hon längtade ständigt hem. Hon var nyfiken på Sverige, ställde många frågor och följde intresserat barnbarnets och mitt pepparkaksbak första advent. Men hon ville hem, trots alla oroligheter som fortfarande pågick i Bosnien.

Så hon flyttade tillbaka. Dottern och hennes familj stannade här eftersom de av politiska skäl inte kunde återvända. Den äldre kvinnan har funnit sig väl tillrätta igen och fått tillbaka sitt hem, som grannarna hade skyddat mot plundring. Och varje sommar får hon besök från Sverige.
  Men långt ifrån alla har möjlighet att flytta tillbaka dit där de känner att de hör hemma.

En äldre somalisk kvinna berättar i det här numret om sin eviga hemlängtan. Hon säger att hon skulle må mycket bättre om hon kunde flytta hem till Somalia. Trots oroligheterna där. För några år sedan, när hon fortfarande kunde klara sig utan hjälp, önskade hon att det fanns en mötesplats för äldre somaliska kvinnor. Ett ställe där de kunde träffas, laga mat, sy och väva. För att bryta isoleringen och passiviteten.

Många äldre personer med utländsk bakgrund, har kommit till Sverige på äldre dar. De har ofta flyttat hit för att få vara i närheten av sina barn och barnbarn, vilka också förväntas ta hand om de gamla.
  Det är så många av oss svenskfödda tror att det är. Att invandrare tar hand om varandra inom den stora familjen. Visst, så är det också många gånger. Men den yngre generationen har ofta bott länge i Sverige och det är kanske som dottersonen till den somaliska kvinnan säger:
  "Varje morgon när man vaknar har man tappat en bit av den somaliska kulturen. Och här i Sverige är man tvungen att ta hand om sig själv, och alla har alltid brist på tid".

Många yngre invandrare har kommit ifrån hemlandets traditioner och gör sina föräldrar besvikna genom att inte ställa upp som förväntat. Trots att viljan att hjälpa kanske finns. (Något som många anhöriga till svenskfödda äldre kan känna igen. Outtalade krav, önskan att räcka till och så det dåliga samvetet.)

Det är lätt att falla in i den mörka bild som ofta målas upp när det gäller äldre människor med annan bakgrund än den svenska. Det är klart att det finns en annan bild också. Det visar till exempel Maria från Uruguay. Hon ville inte flytta tillbaka, trots att sonen med familj gjorde det. Hon trivdes bra med sina vänner som hon fått genom spansktalande verksamheter på det servicehus där hon bodde. De hade alla blivit hennes släktingar, sa hon.

Många äldre människor med utländsk bakgrund kan ingen eller mycket lite svenska, särskilt de som kommit hit sent i livet. Språket kan vara en orsak till utanförskap och isolering. De har svårt att ta del av det svenska samhället. Det nya landet förblir obegripligt.
 
På senare år har många föreningar för etniska minoriteter startat verksamheter för äldre invandrare. Många gånger med syfte att just bryta isoleringen för de äldre. De har utformats utifrån de behov föreningarna har sett. De har fått ekonomiskt stöd och hjälp från det svenska samhället, men verksamhetens innehåll har de själva styrt.

Här har man från olika myndigheters håll, lyssnat på de människor som det handlar om, involverat dem, varit flexibel och stöttat istället för att fixa allt färdigt och klart. Alla komplexa frågor som rör etnicitet, åldrandet, integration, olika generationer och så vidare, ställer krav på någon form av förändring och nytänkande. Tyvärr är många av dessa träffpunkter och mötesplatser projekt som lever ett osäkert liv.

Vi måste sluta tänka i "vi och dom", där dom är en heterogen grupp. Det är nödvändigt att vara öppen för individuella lösningar i den mångfald som finns – så långt det är möjligt.
  Det borde gälla för alla äldre människor – oavsett bakgrund och var man är född. Det borde gälla såväl vård som omsorg som stöd till anhöriga. Och det borde gälla hjälp för att bryta ensamhet och isolering hos äldre människor. Då först kan vi med stolthet säga att Sverige är ett land med mångfald.