Det är omöjligt att veta om användningen av antidepressiva preparat vid sjukhemmen är för stor, för liten eller lagom. Och det är just det som är problemet. Ingen vet om alla äldre personer som får behandling verkligen har en depression eller om alla som har en depression får behandling, säger docent Johan Fastbom.

Äldre som bor på sjukhem ordineras ofta antidepressiva läkemedel utan läkarundersökning och utan att effekten följs upp.

  – Det finns en risk att antidepressiva läkemedel blir en enkel ersättning för något annat, säger docent Johan Fastbom, som ledde en nyligen publicerad studie av användningen av antidepressiva läkemedel vid sjukhem.

41 procent av de 197 boende vid de sju studerade sjukhemmen i Stockholm fick antidepressiv behandling. Resultatet stämmer väl med statistik som visar en stark ökning av användningen av antidepressiva preparat, särskilt bland äldre.

Ingen vet idag

Johan Fastbom är klinisk farmakolog och forskare vid Aging Research Center, Karolinska Institutet i Stockholm. Han säger att det är omöjligt att veta om användningen av antidepressiva preparat vid sjukhemmen är för stor, för liten eller lagom stor. Och det är just det som är problemet:

  – Ingen vet idag om alla äldre som får behandling verkligen har en depression eller om alla som har en depression får behandling. Det är följden av att läkemedlen så ofta förskrivs utan att man gör en ordentlig undersökning och ställer en diagnos.

Studien gjordes på uppdrag av Stockholms stad. Den genomfördes av Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum samt läkemedelsenheten och äldreenheten vid Socialstyrelsen.

  Av de journaler forskarna granskade framgick många gånger inte varför personen ordinerats läkemedlet. Anteckningar om depression fanns i ungefär hälften av fallen. Vanligen saknades då detaljerad information om hur diagnosen ställts. Ofta verkade den baseras på information från vårdpersonalen.

Ledsen tillräckligt skäl?

Exempel på journalanteckningar: ”anhöriga upplever patienten som deprimerad”, ”nedstämdhet”, ”ter sig deprimerad, provar Zoloft” och ”ledsen på morgonen, provar Cipramil”.

  – Att en äldre människa är ledsen, är det ett tillräckligt skäl att sätta in läkemedel? kommenterar Johan Fastbom.

Forskarna analyserade också enkätsvar från läkare om 77 av de äldre med antidepressiv behandling. Svaren förstärkte bilden av att antidepressiva läkemedel ofta ordineras på oklara grunder och utan en ordentlig utredning. I 49 fall var personen, enligt läkaren, ”troligen deprimerad”.

Det vanligaste sättet att utvärdera effekterna av medicinen var att fråga personal och anhöriga. I ett fåtal fall hade det gjorts försök att avsluta behandlingen.

  – Den här studien bekräftar på nytt bristen på läkarresurser vid sjukhemmen. Det saknas läkare som verkligen deltar i vården och lär känna de boende.

Istället för medicin

Läkarna fick svara på om de trodde att behandlingen skulle varit nödvändig om sjukhemmet haft mer resurser för att hjälpa personen utan läkemedel. I 43 procent av fallen svarade läkaren att det skulle ha gått bra utan läkemedel i så fall.

  – Förmodligen handlar det om resurser som skulle ge personalen mer tid att till exempel umgås med de äldre och att låta de äldre komma ut mer. Det kan också handla om att ge personalen mer utbildning i att ta hand om demenshandikappade och att kommunicera med dem.

Depression har varit en underbehandlad sjukdom bland äldre. I början av 1990-talet introducerades de första preparaten i gruppen SSRI, selektiva serotoninåterupptagningshämmare, i Sverige. De medför inte samma stora biverkningsrisk för äldre personer som tidigare antidepressiva medel. Det är sannolikt en viktig förklaring till att de snabbt fått en stor användning även i denna åldersgrupp.

Men också SSRI-preparaten kan ge biverkningar. De ökar risken för fallolyckor. De kan även orsaka bland annat mag-tarmbesvär, och de kan påverka effekten av andra läkemedel. De som ordinerats antidepressiv behandling i studien använde samtidigt i genomsnitt nio andra läkemedel.

Vad göra?

De åtgärder forskarna bakom studien föreslår är: 

• Ta fram enhetliga kriterier för vad som är depression hos äldre personer. Detta behövs eftersom en depression i högre åldrar kan yttra sig på delvis andra sätt än när man är yngre.
  
  
• Utveckla utifrån dessa kriterier instrument (liknande de skalor som används idag) för att göra objektiva bedömningar av depressiva tillstånd hos äldre.
  
  
• Inför rutiner för regelbunden omprövning av läkemedelsbehandling hos äldre.
  
  
• Utbilda sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden om äldre och läkemedel och om andra metoder att hjälpa äldre som är ledsna och nedstämda. 

Referenser:

Rapport: Antidepressiva läkemedel hos äldre på sjukhem i Stockholm. På vilka grunder ordineras de och hur följs behandlingen upp? Av Johan Fastbom och Ingrid Schmidt.

Stiftelsen Äldrecentrums rapportserie 2003:1. Finns att beställa via www.aldrecentrum.se