En vanlig uppfattning är att äldre personer med utländsk bakgrund tas om hand av familjen. Sådan är deras tradition, det är så man vill ha det. En betydligt mer sammansatt bild framträder i Emilia Forssells intervjuer med anhörigvårdare.

Hur anhöriga till äldre invandrare har det, vet vi inte så mycket om. Alla de studier som finns rörande hjälpgivande anhöriga till omsorgsbehövande äldre förutsätts oftast handla om svenska anhöriga.

Emilia Forssell, socionom och doktorand i Socialt arbete vid Stockholms universitet, har i flera år studerat anhöriga i vård och omsorg. Hon är mitt uppe i sitt avhandlingsarbete om hjälpgivande anhöriga till äldre invandrare, och räknar med att disputera under det närmaste året.

  Ramen för hennes arbete är frågan hur anhöriga till äldre invandrare har det – de som inte syns och som ofta står utanför de offentliga institutionerna. Undersökningsmetoderna är i huvudsak kvalitativa.

  – Min utgångspunkt är att de anhöriga själva ska få möjlighet att beskriva vad de anser om sin roll som vårdgivare. De egna traditionerna och idealen spelar förstås en stor roll för hur man hjälper sina äldre. Inte minst när man varit tvungen att flytta från sitt hemland, men det är inte enda svaret.

Ofta yngre och ensamma

  – Man får svar som man frågar, säger hon. Antingen frågar jag; hur påverkar din kultur din situation som anhörigvårdare? Eller så frågar jag; hur är det att vara son till din mamma?

  Svenska anhöriga som är vårdgivare till omsorgsbehövande äldre i det egna hemmet är ofta en jämnårig maka eller make. Invandrares anhöriga ser annorlunda ut säger Emilia Forssell.

  – De är ofta yngre och är ofta ensamma om att ta hand om sina gamla på detta sätt.

Hon berättar om en yngre kvinna som i hemmet tog hand om både sin gamla mamma och sin 20 år äldre make som var handikappad. Sedan modern, som inte talade svenska, flyttat till ett sjukhem blev situationen på gränsen till ohållbar. Kvinnan beskrev det som att hon nu behövdes på två olika ställen – samtidigt. Personalen på sjukhemmet ringde nämligen efter henne, natt som dag. Den gamla mamman fick flytta hem igen.

Trots de situationer Emilia Forssell har stött på under studiens gång vill hon inte att bilden av anhöriga till äldre invandrare ska framstå som ensidigt mörk.

Risk för eländesbeskrivningar

  – Alla anhöriga har det inte jobbigt! Det är så lätt att forskning som rör invandrare eller anhöriga blir eländesbeskrivningar. Det finns en risk att bilden av att tycka synd om förstärks.

  – Det finns positiva exempel när familjen är stor och där alla hjälps åt.

De äldre personer som ingår i Emilia Forssells intervjustudie har det gemensamt att de kommit relativt nyligen (1990 eller senare) till Sverige. De har kommit hit sent i livet och talar inte svenska. Samtliga lider av hälsoproblem och behöver hjälp dagligen.

  Vissa får hjälp av enbart anhöriga, andra av anhöriga tillsammans med personal i äldreomsorgen. De har kommit från många olika länder och världsdelar: Afghanistan, Bosnien, Irak, Iran, iranska Kurdistan, Libanon, Ryssland, Somalia, Thailand, Ukraina.

I studien ingår 15 anhöriga varav 14 själva har invandrat till Sverige.

  – Flertalet har kommit hit som flyktingar, säger Emilia Forssell. Den situationen kan ha påverkat den ensamma roll de har som hjälpgivare. Det sociala nätverket är ofta sargat. Resten av familjen kanske fortfarande är på flykt, eller också finns konflikter mellan de familjmedlemmar som finns här.

Tradition att ta hand om äldre

De anhörigas insatser är stora, även när den äldre personen har hjälp från den offentliga äldreomsorgen. Nästan alla anhöriga sa att ”det är vår tradition att ta hand om våra gamla”. De sa sig göra allt för att tillmötesgå de gamlas önskemål. Man talade om sin kärlek till de äldre och om glädjen över att kunna hjälpa dem som man själv blivit hjälpt tidigare i livet.

Tre olika hjälpmönster utkristalliserade sig i materialet från intervjustudien. Det fanns de äldre som fick hjälp från de sina – som gjorde det utan betalning och det fanns anhöriga som fick betalt för att hjälpa. Den tredje kategorin äldre fick hjälp både från anhöriga och från äldreomsorgen.

  – De anhöriga som hade någon form av betalt för att hjälpa hade påfallande negativa erfarenheter av sin egen situation – trots glädjen över att kunna finnas till hands, säger Emilia Forssell. Alla berättade om bundenhet, dålig ekonomi och bidragsberoende. De vittnade om en klämd position mellan å ena sidan de äldres förväntningar och egna, och å andra sidan det beviljade antalet hjälptimmar.

Oväntade konsekvenser

När de anhörigas uppgift – mer eller mindre självpåtagen – att hjälpa sina gamla blir ett arbete och en inkomstkälla medför det ibland både speciella och oväntade konsekvenser. De anhöriga kan visserligen förlägga arbetstiden utifrån de äldres behov. Denna frihet möjliggör situationen, men förstärker också upplevelsen av totalansvar och gör det svårt att begränsa insatserna.

Yavuzs mor och far bor i två rum och kokvrå i ett servicehus för äldre. Ingen av de gamla talar svenska. Modern är rörelsehindrad och sitter mestadels i rullstol. Yavuz är anställd som personlig assistent åt henne 15 timmar i veckan, men tillbringar betydligt mer tid hos föräldrarna.

Han hjälper till med duschning, ger mediciner, handlar, lagat mat och städar. Han fungerar som ledsagare, tolk och ombud när svenska talas. I föräldrarnas lägenhet finns ett larm som är kopplat till personalen, men i stället ringer de till Yavuz. Sonen, som bor i närheten, kommer närhelst föräldrarna kallar, oavsett tid på dygnet. De nätter när moderns smärtor är särskilt svåra sover han över på soffan i vardagsrummet för att finnas till hands.

Yavuz vill inte att hans mor och far ska ha hemtjänst, han tycker att det vore otillräckligt utifrån deras hjälpbehov. Han anser också att de tilldelade timmarna som personlig assistent är för få och har, hittills utan resultat, försökt få tjänstetiden utökad. Allra helst skulle Yavuz se att tjänsten var omfattande nog för att attrahera någon utomstående landsman. Inkomsterna som personlig assistent på deltid räcker inte långt, och den myckna tid han hjälper föräldrarna hindrar honom att söka annat arbete.

Yavuz är fast i ett beroende av kompletterande försörjningsbidrag (f.d. socialbidrag). Hans släkt är stor och splittrad. Många som flydde hemlandets krig togs emot i Sverige under nittiotalet. Relationerna mellan familjemedlemmarna här är märkta av konflikter. Yavuz får mycket sällan stöd av andra i familjekretsen när det gäller att hjälpa de gamla (Fallbeskrivning ur Emilia Forssells kapitel i boken Anhörigskapets uttrycksformer, se ref.).

Stort ansvar och bundenhet

  – Enligt de anhöriga är det sociala livet och möjligheten att tala på det egna språket det viktigaste för de invandrade äldre, säger Emilia Forssell.

  Även med skräddarsydda lösningar från hemtjänst eller annan personal, kan de aldrig ersätta familjemedlemmen. Frågan är bara vad det här ansvaret får för konsekvenser för de anhöriga – för deras eget liv, möjligheter i det svenska samhället och för själva samhällsekonomin.

  – Vi måste börja se och förstå hur situationen är för många hjälpgivande anhöriga till äldre invandrare. De anhöriga som får betalt riskerar att hamna i kläm som ”professionell anhörig”. De anhörigas egen integration hindras.

  – Mycket sker med svenska myndigheters goda minne, kanske på grund av okunnighet, säger Emilia Forssell och tar en 23-årig flicka som exempel.

Flickan bor med sin mormor i ett servicehus. Barnbarnet kom i princip hit för att ta hand om mormor, eftersom den gamla vägrar att ta emot servicehusets hjälp. Flickan får mormoderns hemvårdsbidrag, och har kompletterande socialbidrag.

Måste vara fel

Hon tar hand om sin mormor dygnet runt och har egentligen inga möjligheter att komma in i det svenska samhället genom att lära sig svenska eller ta ett annat arbete.

  – Det här måste vara fel! säger Emilia Forssell som undrar hur många liknade fall det finns.

  – Fortfarande är kunskaperna om de invandrade äldres anhöriga mycket små.

Referenser:

Anhörigskapets uttrycksformer, studentlitteratur, Lund 2002.

Anhöriga och anhörigstöd i Stockholms län. Sammanfattning av ett forskningsprojekt, Eva Jeppsson Grassman (red) Sköndalsinstitutet 2002.

Anhöriga till äldre invandrare med offentlig äldreomsorg – en fallstudie, Emilia Forssell, Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 28, 2002.