Mångfaldscentret Oliven i Gårdsten i Göteborg bryter isoleringen för äldre invandrare och deras anhöriga. Hit kan de komma och få stöd, information, delta i aktiviteter eller bara umgås.

Det är måndag morgon och aktiviteterna har börjat. På väggen hänger ett schema som är näst intill fulltecknat; svensk- och engelsklektioner, gymnastik, ett gemensamt matlagningstillfälle, café, promenad eller studiebesök och samhällsinformation, ibland även utflykter och stadsvandringar.

En grupp kvinnor träffas i Olivens ljusa lokaler för att i samlad tropp gå till gymmet som de lånar av finska föreningen. Efter uppvärmning samlar Golnar Fassaizadh alla runt omkring sig och kör igång. Hon har en självsäkerhet som ledare efter att i många år varit idrottslärare i Iran.

  Golnar är en av dem som besöker Oliven och som även fått ett uppdrag. Meningen är att besökarna ska kunna bidra med det de kan och känner för. En kvinna organiserar matlagningen på fredagarna och en man som tidigare varit professor i engelska i Iran leder engelskundervisningen.

Kommer varje dag

  – På så sätt känner alla sig mer delaktiga, vi vill skapa en meningsfull tillvaro för dem som kommer hit.

  Det säger Houda El-Machharawi som leder projektet.

  – Golnar är här varje dag nuförtiden. I början var hon osäker, nu är hon med i allt och ställer upp och hjälper till där det behövs.

  Golnar kommer fram efter gymnastikpasset:

  – Det är så bra här, jag är jättenöjd. Förr var jag mest hemma och tog bara en promenad då och då. Men nu har jag ju arbete, säger hon med ett skratt.

Dags för nästa aktivitet: svenska. Idag ska det handla om skillnaden mellan ett påstående och en fråga. Språkkurserna är fullbokade vilket visar att intresset är stort bland äldre invandrare att lära sig ett nytt språk.

Släkt i Bagdad

Innan lektionen tar sin början visar en av deltagarna, Toma Mansour, foton från sitt hemland Irak. Bilderna är på släktingar och på honom själv. Ett liv som betyder så mycket men som ligger fyra år och många mil bort.

  – Titta, här står jag med fotbollslaget, säger Toma och pekar på en leende man i raden av spelare.

  Sedan tillägger han:

  – Det är svårt, jag tänker hela tiden på situationen i Irak. Jag har huvudet där och kan inte koncentrera mig på undervisningen. Min släkt befinner sig i Bagdad och det går inte att nå dem på telefon.

  Ändå går han hit varje lektionstillfälle. Här finns en gemenskap och Toma kan träffa andra som befinner sig i samma situation.

Houda berättar att de flesta som kommer till Oliven är arabisk- eller persisktalande. Det beror helt enkelt på att Houda talar arabiska och hennes kollega persiska.

  – Vi täcker språkmässigt en stor del av invandrarna men tyvärr långt ifrån alla. Jag önskar att vi åtminstone hade haft personal som talar bosniska och somaliska, förklarar hon och fortsätter:

  – Här är i alla fall det gemensamma språket svenska, så långt det är möjligt. Vi lägger stor tid på det sociala och tar till exempel långa pauser i undervisningen för att få tid att samtala. Det är ett sätt att lära sig använda språket.

Flera analfabeter

  – Och jag märker stor skillnad från när vi startade. Jag kan till och med ge viktig information på svenska istället för på arabiska.

  Flera kvinnor som är analfabeter har kommit till Houda och tryckt på för att de vill ha undervisning på både arabiska och svenska. Och hon ska göra allt hon kan för att ordna detta eftersom det är så viktigt att kunna läsa och skriva.

När Houda utformade sin projektidé misstänkte hon att äldre invandrare befann sig i ensamhet och isolering och att detta berodde på just bristande språkkunskaper. Följden blir att de inte kan ta sig ut i det svenska samhället och delta i de aktiviteter som erbjuds. Men de kan heller inte ta del av viktig information från myndigheter och sjukvård. Och det gäller både analfabeter och högutbildade. Konsekvensen blir att de mår psykiskt dåligt.

  – Vi behövde alltså en träffpunkt med sociala aktiviteter men även ett ställe dit de kan gå och få hjälp med kontakter utåt.

Svårt att nå läkare

För dem som inte kan svenska är det till exempel omöjligt att ringa en läkare. Då kan Houda och hennes kollega hjälpa till. Här i Gårdsten är alla hänvisade till Angereds vårdcentral och man ringer direkt till en av de tre läkarna på telefontiden som är 45 minuter per dag. Ibland går det bra, ibland är det upptaget tiden ut.

  – Men det händer att läkaren säger att det inte finns någon tid och ber oss återkomma nästa vecka. Då blir vi tvungna att hänvisa de äldre till akutmottagningen och till de besöken är det omöjligt att få tolk.

Tar in hjälp utifrån

  – Den här typen av hjälp tar stor del av vårt arbete. En annan är samhällsinformation. Vi brukar ta hjälp utifrån. Under året har vi haft en handläggare från biståndsenheten och en person som talat om trafiksäkerhet.

När det dyker upp en fråga hos flera, exempelvis om ersättning från försäkringskassan, så bjuder vi in någon därifrån. Men det är ändå inte säkert att alla förstår, för vad de inte begriper sig på är själva systemet i Sverige. Och det är så viktigt att hänga med i de förändringar som myndigheterna gör, för att kunna ansöka om rätt ersättning eller bidrag. För har man arbetat i hela sitt vuxna liv och kommer till Sverige, räknas inte dessa år in i pensionen och då kan det bli knapert. Det får Ahmed Ali känna på. Han berättar vid fikabordet:

  – Jag jobbade som professor i engelska i Iran. 1998 kom jag till Sverige och började arbeta på verkstadsgolvet, fast till slut fick jag en tjänst som assistent på universitetet. Den hade jag i två år. Nu har jag en pension på 241 kronor efter skatt, säger Ali och skrattar högt.

Andra stämmer in. Visst, de känner igen sig och det går bara att skratta åt eländet.

  – Många anhöriga vet inte att de kan få betalt för att vårda sin make i hemmet, säger Houda. Detta och mycket annat informerar vi om i vårt anhörignätverk.

  – Just nu är 30 personer anhörigvårdare i Gunnared. Några har anställning, resten får hemvårdsbidrag för att göra samma arbete.

  Under kartläggningen kom Houda fram till att äldre invandrare som har behov av vård trivs bäst med denna typ av omsorg. Det handlar om trygghet samt bevarande av kulturen genom att bli omhändertagen av en medlem i familjen. En studie som gjordes nyligen visade att de nordöstra invandrartäta stadsdelarna hade fler anhörigvårdare än övriga.

Cirkel om demens

  – Hit till Oliven kan de närstående komma för att få information om vilka rättigheter de har eller bara träffa andra i samma situation. Just nu har vi en cirkel om demens som en kvinna från demensföreningen leder.

  I dag känner de flesta till sjukdomen men för den här gruppen kan det vara krångligt att följa med i informationsflödet.

  – Många har inte fått någon diagnos alls, men anhöriga till dem som får en diagnos, kan ändå ha svårt att förstå vad den innebär.

Mångfaldscentret Oliven som startade våren 2002 går en oviss framtid till mötes. Det finansieras av äldreomsorgen i Gunnared, Storstadssatsningen i Gårdsten (statliga medel) samt EU-pengar. Det ekonomiska stödet räcker fram till år 2005 beroende på resultat och täcker lokalhyra samt löner.

  – För att få fortsatt EU-bidrag måste verksamheten övergå i någon form av företagande, förklarar Houda. Så vi ska försöka starta ett kooperativ som bland annat säljer hemtjänst på det egna språket, till dem som vill.

  – Men jag är så trött på att tänka på detta. Det tar så mycket kraft. Vi behöver både samarbete och resurser för att lyckas.

Ovissheten inte bra

Att jobba i projektform med människor som är utsatta är vanskligt, menar Houda. Det startas hela tiden nya projekt som läggs ner efter ett par år.

  – Min kartläggning var OK som projekt. Jag fick svar på mina frågor. Men nu arbetar vi med människor. Ovissheten är inte bra för våra äldre. De ställer ju upp för verksamheten och vill veta att deras mödor leder någonstans.

  – Det jag gör känns väldigt meningsfullt, jag får så mycket tillbaka, jag får deras förtroende. En äldre man ringde till mig när han hade sett den arabiska annonsen om projektet och sa: ”Jag vill tacka dig för vad du gör, äntligen finns det någon som tänker på oss och bryr sig om våra problem”.