Ubaho Mohamed sitter i sin soffa, i lägenheten i Göteborg, och längtar till Somalia. Det är så hon tillbringar sin mesta tid.

Hon skrattar lite åt min hälsningsfras, ”i dag är det varmt, våren har kommit”, och drar filten tätare omkring sig.

  – Det är ju nästan aldrig varmt i Sverige, säger Ubaho, och dottersonen Liban Yussuf inflikar att det kyligare klimatet är svårt för de äldre som inte är så rörliga.

Det är några år sedan Ubaho och jag träffades. Då stod en mötesplats för äldre somaliska kvinnor högst på hennes önskelista. Hon saknade ett ställe där de kunde träffas, laga mat, sy och väva, precis som de gjort i hemlandet. För att de inte skulle leva så passivt, och bli ännu mer orörliga.

  Enligt Ubaho finns det fortfarande inte någon sådan samlingslokal i Göteborg, och för hennes egen del känns det inte längre aktuellt. Hon har genomgått några operationer, synen har blivit sämre och hon behöver hjälp med det mesta. Nu kan hon inte längre röra sig på egen hand ens i lägenheten.

  – I Somalia drev jag olika företag, och var ständigt i farten. Där är förresten de äldre också mer delaktiga i det dagliga livet, även när de slutat vara yrkesverksamma.

Alla ger sitt bidrag

Ubaho Mohamed beskriver hur de olika generationerna stöttar varandra, var och en med sin uppgift. Det faller till exempel på de äldres lott att passa småbarnen. Och det av barnen som har bäst förutsättningar tar i sin tur hand om föräldrarna, men alla ger sitt bidrag.

  I sanningens namn ska väl också sägas att man i Somalia i allmänhet har större bostäder än vad vi är vana vid. Därför har storfamiljens medlemmar möjlighet att både leva tillsammans och ha eget utrymme. Faktum är att många somaliska kärnfamiljer, även utan farmor och morfar, är ytterst trångbodda i en genomsnittlig svensk lägenhet.

Det var hur som helst en sådan aktiv ålderdom i storfamiljens sköte som Ubaho såg fram emot. Men nu bor hon här i Sverige, i en lägenhet för sig själv, hemlandet har kollapsat och hennes ekonomiska tillgångar har gått förlorade.

  – Men jag tackar Gud för alla mina barn, och för att jag får ha dem omkring mig, säger Ubaho.

I Somalia ses verkligen barn som den största rikedomen, och alltså som en garanti för en trygg ålderdom. Ubaho har för sin del begåvats med fem barn, 26 barnbarn och numera också några barnbarnsbarn. Och alla barn utom en son, som bor i England, finns i grannskapet.

  – Men de är så upptagna med eget arbete, det känns tungt, suckar Ubaho.

Tar hand om mormor

Fast en av de önskningar hon hade sist vi träffades har faktiskt, åtminstone delvis, uppfyllts. Det hon kallade en personlig assistent, gärna något av barnen, som talar somaliska och som kan bistå henne med allt hon inte klarar på egen hand. För några dagar sedan återvände nämligen dotterdottern Ayaan Yussuf till Göteborg och började jobba inom hemtjänsten, för att kunna ha mormor som en av vårdtagarna.

  – Det är så vi har uppfostrats, det känns självklart att vi ska ta hand om släkten, säger Ayaan, men hennes bror Liban konstaterar:

  – Varje morgon när man vaknar har man tappat en bit av den somaliska kulturen. Och här i Sverige är man tvungen att ta hand om sig själv, och alla har alltid brist på tid.

Ayaan tycker att Ubaho egentligen skulle behöva ha någon hos sig dygnet runt, men det nya arrangemanget innebär i alla fall att hon hjälper mormor vid ett par av de tre besök som hemtjänsten gör varje dag. I övrigt kommer personal som inte talar somaliska, och det är förstås bekymmersamt eftersom Ubaho inte förstår just någon svenska.

Svårt med nytt språk

Det är svårt att lära det nya språket när man tvingats flytta till ett annat land i mogen ålder. Samtidigt är det också så att många gamla förlorar de språk de tillägnat sig senare i livet och bara minns det första, modersmålet.

Förra gången vi träffades blev Ubaho häpen när hon hörde att alla gamla som inte klarar sig på egen hand har möjlighet att söka hemtjänst. Ingen hade förklarat för henne hur äldreomsorgen fungerar och någon skriftlig information på somaliska fanns inte. Därför hade hon en vag uppfattning om att bara den som har socialbidrag kan få praktisk hjälp från kommunen.

Språkförbistringen är också ett problem vid sjukhusbesöken. Som många gamla är hon frustrerad över att hälsan aldrig tycks bli bättre, allt går bara utför. Trots alla dessa dyra mediciner. Själv är Ubaho Mohamed övertygad om att hon verkligen skulle må bättre, bara hon kunde bo i Somalia. Om det gick att ordna försörjningen i det krigshärjade landet för henne och någon medflyttande anhörig.

I många år var till och med en kortare visit i hemlandet en hägring i fjärran. Naturligtvis på grund av kriget och den riskabla situationen i landet, men sedan också för att hon helt enkelt inte kunde få något pass. Länge hade nämligen somalierna speciella problem med att bli svenska medborgare. Eftersom Somalia är ett land i spillror var det svårt för dem att styrka sin identitet, så som de svenska myndigheterna krävde.

Efterlängtat besök i hemland

Men sedan några år tillbaka är Ubaho Mohamed svensk. Och när hon väl fått sitt pass gjorde hon också det efterlängtade besöket i det gamla hemlandet, tillsammans med en av sönerna.

  – Det kändes som om jag genast blev mycket äldre när jag kom tillbaka till Sverige, och jag fick återigen värk, berättar hon.

  Visst, det var torka. Och mycket fattigt. Men Ubaho tycker att hon under de där månaderna i Somalia hade ett helt annat socialt liv. Där tittade hela tiden folk förbi, och det var roligt. Om inte annat så glömde man sina krämpor.

  – Jag minns fortfarande smaken av nygrillat spädlamm, berättar Ubaho Mohamed och lyser upp.