Resandefolket har en lång och tragisk historia av förföljelse som nådde sin höjdpunkt under 1900-talet. Många äldre resande bär ännu stark misstro mot myndigheter, på grund av tidigare diskriminerande behandling.

Under de senaste tio åren har resandefolkets existens och historia i Sverige blivit mer känd. Den största organisationen som samlar resande i Sverige är Föreningen Resandefolkets Riksorganisation, FRFRO, med omkring 300 familjer som medlemmar (motsvarar ungefär 1500 personer).

  – I Sverige finns 25-30 000 resande, omkring 30 procent av dem är över 64 år. Det finns många äldre resande med problem, som inte vill bli medlemmar i föreningen, de är ängsliga för att bli registrerade, berättar Sonny Jenfjord, orförande i FRFRO.

De äldres rädsla hänger samman med en sorglig historia där de har trakasserats på grund av sin bakgrund, av både svenska icke-resande och av myndigheter, förklarar Jenfjord. Ett allvarligt problem för många äldre är den personliga ekonomin. Under sina liv har många resande av tradition arbetat med handel, de har rest som gårdfarihandlare. Men den tidigare fria arbetsformen får de tyvärr betala igen för på ålderns höst.

Vågar inte söka bidrag

Inkomsterna de haft har inte redovisats för skattemyndigheterna, och de är nu bara berättigade till en låg garantipension. Även om de har velat betala skatt, har skattemyndigheten inte erkänt deras sysselsättning. Många äldre vågar heller inte söka bostadshyra, personlig assistans eller andra bidrag de kan ha rätt till.

FRFRO har ett handlingsprogram. En viktig punkt de lyfter fram är att de vill komma till rätta med just de äldres rädsla för myndigheter och ekonomiska problem.

  – Vi vill medverka till att bygga förtroende för bättre kontakt mellan de äldre och olika myndigheter, säger Sonny jenfjord.

Jenfjord är även medlem i Romska Rådet, en arbetsgrupp som leds av Mona Sahlin i Näringsdepartementet. I höst planerar FRFRO, i samarbete med departementet, att arrangera seminarier dit bland annat svenska kyrkan, polis och sociala myndigheter kommer att bjudas in.

  På seminarierna är tanken att man på olika sätt skall belysa den för de resande viktiga frågan om deras identitet och bakgrund. Det finns flera teorier om de resandes historia. Somliga påstår att de är en gren av det romska folket men FRFRO anser att de skiljer sig från dem genom en egen historia.

Erkännas som egen minoritet

Tidigare har regeringen erkänt romerna som en svensk minoritetsgrupp. Men FRFRO anser att de resande bör erkännas som en egen minoritet. Så har skett i Norge där det bor en tidigare svårt utsatt resandeminoritet. De får bidrag för olika aktiviteter, bland till exempel unga och gamla.

Att få kontakt med en äldre resande för en intervju till en artikel som skall publiceras, har visat sig vara mycket svårt. Återigen på grund av misstro och rädsla att bli igenkänd. Till följd av den diskriminering och förföljelse de har erfarenhet av, lever många resande ett dubbelliv än idag. De har svenska namn, utåt lever de ett vanligt liv med arbete och bostad som andra medborgare, men de döljer sin resandeidentitet.

Misstro mot myndigheter, liksom vanliga svenska icke-resande, sitter djupt. Det fortsätter i nästa generation, för att skydda barnen mot att bli ”märkta”, ber många föräldrar att barnen inte talar om sin bakgrund.

  – Det görs skillnad annars, säger Sonny Jenfjord om den erfarenhet många resande har från till exempel arbetslivet.

Förföljts i århundraden

Resande, gement tidigare kallad ”tattare”, är kända i Sverige sedan 1500-talet, då Gustav Vasa befallde att de måste ut ur landet. Med olika intensitet, har de under århundradena förföljts på olika sätt. En förordning på 1600-talet gjorde det under en tid fritt fram för envar att döda manliga resande, där de påträffades.

Den värsta rasismen och förföljelsen utsattes de dock för under 1900-talet. Svenska rasbiologer, på 1920- och 30-talet, kartlade befolkningen, tattare rankades lägst, bland lappar och zigenare. Tillsammans med personer som ansågs avvikande och asociala, kriminella och psykiskt sjuka, blev det från 1935 lagligt att omhänderta resande för sterilisering. Enligt Sonny Jenfjord i FRFRO kan flera tusen resande ha blivit behandlade innan steriliseringarna upphörde 1965. Många av dem som utsattes för övergreppen lever fortfarande.

1935, på uppdrag av socialdepartementet, gjorde Länsstyrelsen i Malmöhus län upp personakter rörande 8000 ”tattare”. Akterna hemligstämplades 1942, de var tillgängliga under en tid, men är nu åter hemliga.

  I den rapport, fylld av nedsättande och rasistiska påståenden, som är förord till akterna, föreslås att ett centralregister för tattare inrättas, att barn skiljs från asociala föräldrar samt sterilisering av asociala och tidigare straffade ”tattare”.

FRFRO menar att personakterna var en förberedelse till utrotning, helt i tidens rashygieniska anda.

  – Resande har regelbundet satts i fängelse för bagateller. Som tattare har de automatiskt betraktats som kriminella, förklarar en medlem i FRFRO som vill vara anonym. Genom släktforskning har han spårat sin familjs historia tillbaka till 1600-talet.

Samhällsfarlig efter sin död

Ett absurt exempel på rasism under 1800-talet är hans farfars farfar. Såsom tattare klassades han som samhällsfarlig 35 år efter sin död, tillsammans med ett barnbarn som dog vid två års ålder!

I radioprogram och med boken ”Resandefolket, från tattare till traveller”, har journalisten Bo Hazell bidragit till att lyfta fram en av landets äldsta minoriteter. Flera av personerna som Bo Hazell intervjuat berättar om hur barn omhändertogs och om den stora rädslan för att det skulle ske.

Idag är det inte många som minns händelserna som inträffade sommaren 1948. Då ägde regelrätta pöbelupplopp rum i Jönköping. Mobbar drog genom stadsdelen Öster, där många resande bodde, misshandlade och jagade resande. Polisen gjorde inget allvarligt försök att stoppa anstiftarna. Tvärtom fanns en förståelse för dem.

  Sonny Jenfjord, idag 65 år, växte upp i Jönköping, han upplevde upploppen tillsammans med sina föräldrar:

  – Det var etnisk rensning, precis som på Balkan under 90-talet. Jag glömmer aldrig känslan och rädslan, då hopen drog från hus till hus, och vi väntade på vad som skulle hända.

Referens:

Resandefolket, från tattare till travellers, Bo Hazell (Ordfront 2002).