Maria från Uruguay blev över 90 år. De sista tretton åren av sitt liv bodde hon i ett servicehus i Stockholm. Där blev en grupp äldre som invandrat från Latinamerika och Spanien hennes närmsta vänner. Livet på servicehuset följde Erik Olsson, docent i etnicitet, i sin avhandling.

En sinnebild för åldrandets problem i det moderna samhället är ensamheten och isoleringen. Att åldras i ett annat land än sitt hemland med ett främmande språk och en annorlunda kulturell omgivning framstår nog för många som rena mardrömmen. En mardröm som i så fall är eller kan bli verklig för de bortemot tio procent av de svenska pensionärerna som invandrat till Sverige.

En hel del av dem har dessutom kommit till Sverige på gamla dar som anhöriga till barn som har kommit hit som flyktingar. Den vanligaste uppfattningen är nog att dessa äldre invandrade lever socialt isolerade och att de sällan har nytta av de svenska äldreomsorgsinstitutionerna. I ett servicehus i en Stockholmsförort lever dock en grupp av äldre personer, som invandrat från Latinamerika och Spanien, tillsammans med såväl svenskar som andra invandrare.

Utvecklat en gemenskap

Dessa spanskspråkiga kommer från mycket skilda sociala förhållanden och det finns varken starka personliga eller kulturella skäl till varför de skulle utgöra en grupp. Det faktum att de talar spanska och är födda i Latinamerika (som de flesta av dem är) är emellertid inte tillräckligt för att de ska uppträda som en gemenskap.

Det intressanta är emellertid att merparten av servicehusets spanskspråkiga hyresgäster faktiskt har utvecklat en gemenskap – innebärande ett rikt socialt liv och lojalitet – som överbrygger alla de sociala och till och med språkliga gränser som annars korsar kategorin.

Den massiva förföljelsen av vänstersympatisörer i militärregimerna i Chile, Uruguay och Argentina var väl uppmärksammad i svensk media. Den uppmärksamhet detta fick och framförallt de sympatier och engagemang som motståndet mot dessa framkallade – i Sverige under 1970-talet, torde ha bidragit till att de latinamerikaner som då anlände också i allmänhet behandlades väl.

Romantiserad bild

Troligtvis etablerades då också i Sverige en romantiserad bild av Latinamerika och latinamerikanska flyktingar. Människorna från Latinamerika har i den svenska stereotypen framstått som intellektuella, politiskt medvetna och på många sätt färgstarka. För att inte förstärka denna stereotyp vill jag här anmärka att många av de äldre latinamerikanerna fick en politisk stämpel som de varken önskade sig eller hade gjort sig förtjänta av. Flera av dem var inte själva politiskt engagerade utan önskade enbart bo i närheten av sina barn.

Kanske var det med denna stereotyp framför sig som servicehuspersonalen tog emot invandrade chilenare, uruguayaner och argentinare som knackade på porten i början av åttiotalet? Tillsammans med de spanjorskor som ungefär samtidigt sökte plats i servicehuset kom latinamerikanarna att behandlas som om de utgjorde en grupp.

Den allmänna kommunikationen mellan personal och hyresgäster om vad servicehuset kan bistå med, vart man ska vända sig om man behöver hjälp och så vidare, underlättades när man samlade dem i grupp och anlitade en tolk.

  – Vad var de intresserade av att sysselsätta sig med? frågade sig servicehusledningen och fick av de spansktalande invandrarna svaret att de gärna ville lära sig svenska.

Anställda var bekanta

I servicehuset ordnade man därför studiecirklar i svenska som kom att intressera även många som inte bodde i servicehuset.

Efter ett par år anställdes vårdbiträden med latinamerikansk bakgrund som i många fall var bekanta eller till och med vänner till servicehusets spansktalande hyresgäster. Därmed kommer också den spansktalande kategorin alltmer att uppträda som en självständig grupp med ”egna” tolkar och talesmän.

  Grunden för detta är naturligtvis den språkliga situationen, men ”självständigheten” ledde efterhand också till utvecklandet av särpräglade sociala behov som servicehuspersonalen antog att denna ”grupp” åtrådde.

I servicehuspersonalens ögon var exempelvis de spansktalande hyresgästerna ”aktiva” och ”konstnärliga” med (i motsats till ”svenskarna”) en stark böjelse för sociala sammankomster. De latinamerikanska vårdbiträdena drev delvis på den utvecklingen genom att förmedla önskemål från hyresgästerna om aktiviteter av olika slag.

När stereotyp blir självbild

Resultatet är att många av de latinamerikaner och spanjorer som bor, och har bott, i servicehuset, samt vänner till dessa, har deltagit i keramikverksamhet, teaterrepetitioner och svenskundervisning som servicehuset direkt eller indirekt stått värd för. De flesta av deltagarna hade mycket liten erfarenhet av sådana aktiviteter sedan tidigare. Latinamerikanerna tycktes också, genom sitt engagemang, lägga beslag på vissa aktiviteter som därmed ”spanskiserades”.

Den positiva uppmärksamhet som hemtjänsten, massmedia och annan offentlighet ägnat de spansktalande är nog större än någon av de inblandade kunnat drömma om. Ministrar och framstående personer både från Sverige och utlandet har besökt dem, de har intervjuats och skildrats i såväl radio som TV och det har (förutom artikelförfattarens avhandling) skrivits ett antal artiklar och rapporter av både forskare och journalister.

Stolta över uppmärksamhet

De spansktalande hyresgästerna i servicehuset tycks i allmänhet få det intresse och det vänliga bemötande som många andra som invandrat till Sverige efterlyser.

Inom gruppen cirkulerar tidningar och kopior på artiklar, tillsammans med fotografier från till exempel de utställningar som gruppen medverkat i. Man visar stolt upp detta för dem som vill se. Offentligheten tycks vara en del av den spansktalande gruppens självbild och deras alster är gestaltningar av det som denna gemenskap handlar om.

De presentationer av gruppen och dess arbeten som görs – vernissager, utställningar, teaterföreställningar är ett slags svar på de förväntningar som förmedlas i interaktioner med servicehusets personal och den intresserade omgivningen.

  Maria från Uruguay, som bland annat arbetat som städare fram till 73 års ålder och som något år senare flyttade till Sverige, sade till mig att hon tidigare aldrig ens drömt om att göra keramikarbeten, delta i utställningar och bli intervjuad av journalister.

Förväntningar av personalen

Sammanfattningsvis kan det hårddraget sägas att individer med latinamerikansk – och spansk – bakgrund i servicehusomgivningens ögon förväntas uppträda på ett visst sätt och anamma en livsstil som innebär ett stort socialt engagemang och ett deltagande i aktiviteter som har skapats i servicehuset.

I interaktioner med de spansktalande hyresgästerna, förmedlar hemtjänstpersonalen denna bild av vilka de tror eller vill att de spansktalande ska vara, liksom vilka de själva är. De spansktalande hyresgästerna har i allmänhet svarat positivt på dessa förväntningar därför att det ger dem sociala fördelar och en positiv självbild. Denna samverkan reproducerar också, på sätt och vis, en stereotyp om de spansktalande.

Men att vara ”spansktalande” utesluter inte skilda etniska identiteter ens de latinamerikanska hyresgästerna emellan. Det är fullt möjligt att människor känner sig som till exempel chilenare, italien-argentinare eller spanjor fastän de deltar i ett sammanhang där andra nationaliteter enats under en gemensam identitet.

  De spansktalande hyresgästerna, ser sig nog i allmänhet som privilegierade. De åtnjuter en social och materiell trygghet som de annars har svårt att finna någon annanstans men glömmer för den skull inte sina hemländer.

Inte självklart att återvända

En intressant fråga blir i detta sammanhang återvändandet till hemlandet. Det är möjligt att de äldre väljer att i högre grad återvända till sina hemländer om och när deras barn väljer att göra så. För servicehusets spansktalande var ju barnen i de flesta fall själva anledningen till varför de flyttade till Sverige. Men det är inte självklart att föräldrarna tar samma beslut som sina barn i denna fråga.

Jag frågade Maria vad som skulle hända om hennes son skulle återvända till hemlandet, som han börjat prata om. Maria svarade till synes bekymmerslöst: ”Om han flyttar stannar jag ändå. Ibland har dom sagt att dom ska flytta till Uruguay. Det får dom göra, men jag stannar här. Dom vill ta mig dit, men dit åker jag inte. Jag trivs så bra med mina vänner här, jag tycker att dom alla är mina släktingar på något sätt.”

Liksom många andra migranter lever de spansktalande hyresgästerna i en ständig cirkel av beslutsvåndor och dilemman som handlar om det framtida livet. Ska tryggheten i exil överges för en osäkerhet i hemlandet?

Valmöjligheter reduceras

Men för många av de gamla reduceras valmöjligheterna successivt med åren utomlands. Finns hemmet kvar? Var är alla grannar och släktingar? Ser gatan därhemma ut som den gjorde innan jag åkte? Vem tar hand om mig när jag blir trött och sjuk? De sociala och materiella villkoren är i denna cirkel betydelsefulla. För dem som är gamla och inte har de ekonomiska möjligheterna att välja själva, utgör dessa villkor själva fundamenten i identitetsprocessen.

Många, kanske de flesta, av servicehusets spansktalande gör med jämna mellanrum längre resor till sina hemländer. Några gör det varje år. Andra reser dessutom till andra länder för att besöka släkt och vänner som lever där.

  Breven och telefonsamtalen blir många. Det finns TV och radiokanaler såväl som tidningar som särskilt riktar sig till den latinamerikanska förskingringen. Det är på sätt och vis inte längre svårt att leva som chilenare eller spanjor – kanske är det till och med lättare i Stockholm än i en fattig förort till Santiago?

Spansktalande oas

Under min studie framstod servicehuset som ett slags spansktalande oas. En oas där de äldre kunde dricka sig otörstiga på spanska och samtidigt utvecklas som människor.

  I en annan mening kunde människorna som levde i denna gemenskap hantera många av de problem som uppkommer i samband med åldrandet såväl som migrantskapet. Detta ger trygghet. En trygghet som emellertid är bräcklig därför att den är beroende av att välfärdssamhällets institutioner samverkar med migranternas informella institutioner.