De vill skapa en plattform för att påverka samhällets planering för äldre personer med utländsk bakgrund. Ett nätverk bildades och självkänslan steg hos ledarna när de insåg att de inte var ensamma.

”Vi jobbade så ensamma förut”, ”Det är lättare att påverka när vi är fler”, ”Jag har lärt mig mycket av de andra föreningarna”. Det är några kommentarer från PLUS (Ledare för äldre med Utländsk bakgrund i Samverkan), ett treårigt projekt med ledare från olika föreningar med verksamhet för äldre invandrare.

De äldre personer som besöker eller får besök av de föreningar som finns med i projektet har ofta en utsatt situation. De flesta har dåliga kunskaper i svenska. De är ensamma, isolerade, och den fysiska och psykiska hälsan är dålig. En del har kommit hit för att förenas med sina barn och barnbarn, men blivit besvikna över att inte få den hjälp från dem som de kanske förväntat sig. Andra har kommit som flyktingar, i förhoppningen om att kunna få återvända till sitt land.

Ledare är eldsjälar

Föreningarna – som alla ligger i Stockholm – bedriver träff- och väntjänstverksamheter för dessa äldre personer. Ledarna är riktiga eldsjälar och brinner för ”sina” gamla. En av föreningsledarna berättar: ”Det är svårt att leva i ett land utan språket och behöva hjälp vart man än ska, när man tidigare varit van att klara allt själv. Allt detta skapar osäkerhet och det förstärks av att de är rädda för diskriminering”.

Under tre år har ledare för nio föreningar (se faktaruta ») träffats var 14:e dag tillsammans med en projektledare från socialförvaltningen. Bidrag på en miljon kronor har kommit från Socialdepartementet, stadens Äldreomsorgsberedning, socialtjänst och integrationsförvaltningen. Projektet fungerar som ett nätverk där målet har varit att stödja föreningarna bland annat i att bli en plattform som ska kunna påverka samhällets planering för äldre med utländsk bakgrund. Ett mål har också varit att utveckla verksamheter för dessa äldre.

Ledarna har fått möjlighet att informera politiker i bland annat Stockholms stadshus. En vanlig kommentar från ledarna är att de genom att vara flera föreningar – och att de haft socialtjänstförvaltningen i ryggen blivit behandlade på ett annat sätt än när de ”bara” representerade sin förening.

Svårt att nå ut

  – Vi blev bemötta med respekt och blev lyssnade på. Det blir mer tyngd när man är många. Som egen organisation hade vi inte vågat.

Nätverket har bland annat som mål att försöka nå ut med information om vilka föreningarna är och vad de gör. Vilket har visat sig vara svårt – trots stor spridning av broschyrer om föreningarnas verksamheter. Frågan är dock vilken effekten har varit. Den verkar i alla fall ha undgått cheferna inom stadsdelarnas äldreomsorg och vårdcentralerna.

Vid en förfrågan ansåg flertalet av äldreomsorgscheferna att de har otillräcklig kunskap om äldre med utländsk bakgrund. De ansåg sig behöva mer kunskap om de äldres inställning till äldreomsorgen. Hur olika kulturer fungerar, traditioner och familjeroller, liksom vilka aktiviteter som finns i de olika föreningarna.

Genom nätverket har föreningarna fått kunskap om varandra och inte bara ledarna har träffats. Vid ett midsommarfirande på Finskt äldrecentrum deltog omkring 200 personer från flera olika föreningar inom PLUS.

Sämre med svenska kontakter

Däremot har det varit svårare med kontakterna med de svenska pensionärsföreningarna. Centralt finns intresse hos SPF, PRO och RPG, men lokalt har det inte blivit några gemensamma aktiviteter.

PLUS-föreningarna har informerat om sig och sina verksamheter. De har blivit positivt bemötta men sedan har ingenting hänt.

Flera i projektet anser att det här motståndet måste bero på att flertalet av de äldre i de nio föreningarna inte kan svenska och att det finns en osäkerhet från båda håll inför varandras kultur. Men här har skett en förändring under projektets gång – i varje fall vad gäller de äldre invandrarna. Deras osäkerhet att träffa svenskar på grund av bristande språkkunskaper har om inte försvunnit så i alla fall minskat.

En ledare för en av föreningarna berättar att de sitter vägg i vägg med en PRO-förening men har trots det ingen kontakt:

  – Vi umgås inte trots försök från vår sida att bjuda in till mat, utflykter och så vidare. Intresset är svagt för att ta steget över tröskeln.

Projektet utvärderas

Det krävs nog mer än en broschyr och några besök – hur informativa de än är – för att nå varandra och hitta beröringspunkter. Det behövdes ett projekt för att de nio föreningarna skulle lära känna varandra. För att nätverket ska bestå och dessutom utvidgas krävs nog en mer permanent bas.

I en utvärdering av projektet föreslås att en person inom Stockholms stad får funktionen att fortsätta samarbeta med föreningarna och att underlätta för nya föreningar att hitta bra arbetsformer. Men denna samordnare ska även hålla sig ajour med förändringar i lagstiftning, stadens och landstingets organisation, det vill säga allt av vikt för äldre personer med utländsk bakgrund så att ledarna i verksamheterna kan informeras.

Dessutom är dessa invandrarföreningar i sig en viktig kunskapskälla för de ansvariga som planerar för vård och omsorg om äldre människor. Här kan säkert en samordningsfunktion underlätta för informationen att nå fram även åt det hållet. Försök under projektets gång att nå ansvariga lokala politiker visade sig vara svårt. En av föreningsledarna sammanfattar sin frustration över problemen att få beslutsfattare att lyssna:

  – Det är ju vi som har erfarenheter. Lyssna mer på oss. Vi vet vad pensionärerna själva vill!