Utvecklarna och marknadsförarna är unga. Många av de kommande användarna är gamla. Forskaren Jan-Erik Hagberg, Tema Äldre och Åldrande, reflekterar över följderna av åldersgapet under en promenad i tekniklandskapet.

De få människor jag möter på min promenad i det välskötta bostadsrättskvarteret från 1950-talet är alla gamla. De tar sig fram med stöd av rollatorer.
  Rollatorerna är antingen blåklintsblå, olivgröna eller vinröda. De utstrålar behovsprövad äldreomsorg, men detta tycks inte bekymra användarna; alla tycker att rollatorn är underbar.

En av kvinnorna har rollatorn mest som en vagn för matkassen. En man går sakta, mycket försiktigt och kutryggigt, och jag förstår att han utan rollatorn inte skulle kunna gå sin middagspromenad på egen hand. En av kvinnorna har satt sig på rollatorns sits och vilar en stund.
  Rollatorerna tycks naturliga i de gamlas händer. De är redskap som man nyttjar med säkerhet och tillfredställelse.

Redskap för handen
I mitt teoretiserande huvud tänker jag att rollatorn är ett modernt exempel på det som Heidegger kallar för don (Zug), ett redskap som är för handen och som är naturligt infogat i vårt vardagliga handlande. Först när redskapet inte fungerar så uppmärksammar vi dess funktionella betydelse.
  Min praktiska sida protesterar. Visst har väl många äldre stora problem att hantera rollatorn och svårt att vänja sig vid att den behövs. Det räcker för övrigt att gå i en trappa, passera en trottoarkant eller stiga på en buss för att rollatorn skall förvandlas från ett redskap för till ett redskap mot handen.

Exemplet rollatorn illustrerar vardagsteknikens mångdimensionella egenskaper. En teknisk artefakt kan utöka en individs handlingsrum. Nya aktiviteter blir möjliga. En artefakt kan också öka individens handlingskraft, förbättra en förmåga eller göra att en vacklande förmåga kan upprätthållas.
  Rollatorn bibehåller i första hand en individs kapacitet att förflytta sig utomhus genom att den kompenserar för minskande fysiska krafter, bristande balans, synsvårigheter. Rollatorn tillför också användaren bärförmåga och en portabel sittmöjlighet.

En artefakt är dock aldrig neutral. Den skall ges en plats i användarens tekniklandskap. Den skall inordnas i vardagsrutinerna. Vi skall lära oss att använda den. Den signalerar tillhörighet till en social kategori – äldre personer med nedsatt förmåga att röra sig i rummet, personer som har svårt att klara vardagssysslor. Rollatorn stigmatiserar.

Positivt laddad symbol
Men rollatorn kan också för en del bli en positivt laddad symbol som förmedlar att jag är en gammal människa, som vill klara mig själv och ha respekt för att jag tar mig fram i ett lugnare tempo.

En intressant benämning på de anpassningsaktiviteter som sker när en person eller ett hushåll tar ny teknik, en ny artefakt, i bruk är domesticering. Artefakten tämjs likt ett husdjur och ges plats och egenskaper i personens eller hushållets vardag. För många av vår tids nya högteknologiska artefakter är domesticeringen komplex och tar tid; det nya är helt enkelt svårtämjt.

Ett tydligt drag i den förändring som för närvarande sker av vardagstekniken är att informations-, kommunikations- och sensorteknik infogas i artefakterna. De blir om man så vill mer intelligenta, kan kontrollera sig själva och styras på avstånd. Ett annat drag är att förändringstakten är högre än tidigare. Nya apparater, med nya funktioner, lanseras i snabb takt och välkända apparater kommer i nya versioner eller generationer med förändrade egenskaper och andra gränssnitt.

Borde öka självständighet
Är denna förändring av vardagstekniken till fördel eller till nackdel för dem som är gamla?
  Från ett rationalistiskt perspektiv är det lätt att tänka sig att mycket i den nya teknikens funktionssätt just bör passa personer som behöver ökad handlingskraft, som är mer bundna till sin bostad än andra, som har få (och med åren allt färre) vänner rumsligt nära, som har många av sina släktingar på andra orter och som behöver kommunicera med personer som kan hjälpa till med vardagssysslorna.
 
Den nya tekniken borde onekligen kunna öka både äldres handlingsutrymmen och handlingskraft och därmed deras självständighet. Förhoppningarna är också stora att ny teknik skall dels kunna underlätta vård och omsorg och dels stödja äldres möjligheter att bo kvar i den egna lägenheten.
  Samtidigt är det lätt att identifiera en rad omständigheter som medför att äldre människor får särskilda svårigheter med en snabb teknikutveckling. Jag kan bara beröra några.

Introduceras i arbetslivet
Ett problem av första ordningen är att ny teknik oftast introduceras och sprids i sammanhang där äldre människor inte ingår. Datorn och Internet är exempel. För de flesta kommer förtrogenheten via arbetet. Där sker också en fortgående kompetensutveckling.

Datorn är helt enkelt ett alldeles för komplicerat system för att en ensam person skall kunna domesticera den på egen hand. Därför är verksamheter som Seniornet och persionärsorganisationernas datorcirklar så betydelsefulla.

Ett problem av andra ordningen är att tekniken utvecklas av institutioner, företag och personer som i huvudsak har enbart anekdotiska kunskaper om äldre människors intressen och behov. Det finns ett åldersgap. Teknikutvecklarna och marknadsförarna är unga, många av de kommande användarna är gamla. Resultatet blir små knappar och svårlästa instruktioner.

Ett problem av tredje ordningen är att äldre måhända har en mer kritisk och avvaktande hållning till nya produkter än yngre. En sådan försiktighet vore naturlig både på ett praktiskt och på ett symboliskt och emotionellt plan.

Dagens äldre har under sin livsstil upplevt oerhört stora förändringar av tekniken. De har levt med och i en vardagsteknisk revolution som innehållit radion, dammsugaren, tvättmaskinen, teven, färgteven och datorn med mera. Det finns ingen anledning att tro att just denna generation skulle vara mer oförstående än senare generationer till betydelsen av ny teknik. Men kanske har de mindre behov av de symboliska värden som den nya tekniken kan ge.

På ett liknande sätt som teknik ingår i och upprätthåller genusrelationer så ingår den också i ålders- och generationsidentiteter. Mobiltelefonen är ett nästan övertydligt exempel.

Mobiler svåra att hantera
För de flesta äldre är mobiltelefonen ett verktyg mot handen. De är svåra att hantera och uppenbarligen inte gjord för fumliga fingrar eller långsamma rörelsemönster. Äldre lever delvis i ett annat tekniklandskap än medelålders, eller unga. Även de befintliga artefakterna har symbolvärden och ingår i identiteter.
  Men precis som i andra åldersgrupper har äldre som individer olika intressen och förhållningssätt till nytt och gammalt. Äldre människor är helt enkelt väldigt olika också i sitt förhållande till vardagstekniken.

Gör det då något om många äldre frivilligt eller ofrivilligt avstår från den nya tekniken? Kan den som har nått hög ålder inte få stå vid sidan av och med upphöjt lugn betrakta de yngres artefaktjakt? Frågorna är tyvärr felställda.
  Det går helt enkelt inte välja bort den fortgående förändringen av vardagstekniken. Tvärtom. Förhållningssättet att avvakta och se vad som händer blir allt omöjligare.
  Teknikspridningens logik säger nämligen att när en ny kraftfull artefakt, ett nytt tekniskt system, börjar bli vanlig så avvecklas alternativ baserad på äldre teknik. Det nya fasas in, det gamla ut. Man når stegvis tidpunkter då den gamla tekniken fungerar allt sämre och till sist inte alls.

Luckan igenskruvad
I tankarna är jag tillbaka till min kvartersvandring. Jag talar vidare med en av de äldre damerna som jag mött. Det visar sig att det jag tog för en matkasse i hennes rollatorkorg var dess motsats. Hon är på väg till kvarterets miljöhus för att lämna sina sorterade sopor.

Med stor indignation berättar hon att luckan till sopnedkastet i farstun är igenskruvad. Hon får nu gå 500 meter för att bli av med sina sopor. Förändringen leder till att hon har problem att själv klara ännu en av vardagens sysslor. Ett tekniksystem ändrar logik, med goda motiv, men plötsligt blir tillvaron svårare för många av kvarterets gamla.