Recension: Plikten, profiten och konsten att vara människa,
Göran Rosenberg (Bonniers 2003)

Göran Rosenberg visar i sin nya bok att han åter en gång kan förena analytisk skärpa med värme. Hans näst senaste bok, om Israel (1996), bars av spänningen mellan dessa poler, där han reste genom sin egen och familjens historia, Israels historia och genom de sociala och andra band som finns inom judendomen, men också de konflikter och oförenligheter som hotar den, inifrån.

I sin nya bok ger sig Rosenberg i kast med allmänna frågor av allra största dignitet; hur kan man förena sociala förpliktelser – ej rättigheter! – med den mänskliga benägenheten att tjäna pengar? Läskamrater på vägen är klassiska filosofer och statsmän och man blir onekligen en smula bildad på kuppen.

Bokens grundtanke är kanske inte helt originell, men utvecklas här på ett mycket intressant sätt och man inser att författaren med skäl är oroad och man blir det själv. Grundproblemet är att människor verkar i olika sfärer, som man inte ostraffat sammanblandar.
  I privat/familjesfären är kärlek och altruism drivkraften, på marknaden förväntar vi oss att finna vinningslystnad, i politiken och det allmänna skall drivkraften vara allmännyttans och solidaritetens princip. Att det är så, visas av att vi känner obehag eller misstänksamhet om människor uppger andra drivkrafter inom respektive område: köpmannen som säger sig måna om oss för vänskaps skull, den som gifter sig för pengar etc. Gränsöverskridanden har nedsättande beteckningar, som prostitution, korruption, nepotism. Var sak på sin plats!

Dessa tankar ledde Sten Johansson i den unika svenska Låginkomstutredningen-Levnadsnivåundersökningen, fortfarande pågående, men får hos Göran Rosenberg en fascinerande idéhistorisk bakgrund. Sociala band bortom tid och rum är, menar han med rätta, absolut nödvändiga för individens och människans (mänsklighetens) överlevnad som civiliserad varelse. Egentligen är det detta som plikter handlar om.
  Att begreppet plikt anses omodernt gör honom orolig: till och med moderata riksdagsmän har uttalat sig nedsättande om ”plikter”. Då bör man betänka förra kungens valspråk eller att riksdagens lagstiftning förpliktigar, längre bort är det inte.

Mellan varven låter Rosenberg riktigt ärkekonservativ och det är uppenbart att han finner nöje däri. Hans åskådningsexempel på vart det bär hän om plikt och profit tillåts byta plats är den så kallade konkurrensutsättningen inom vården och äldreomsorgen, med åtföljande vårdskandaler. Att skandaler också inträffat i offentlig omsorg och vård förklarar han med att vi även där försummar plikten. Utarrendering och ransonering är bara de synligaste symtomen på hur vi gradvis underminerat pliktuppfyllelsen. (Det står väl fortfarande på fasaden på Matteus folkskola att en sann gudsfruktan giver kraft till en rätt pliktuppfyllelse, eller något i den stilen?)

I motsats till till exempel USA har Sverige knappast en tradition utanför det offentliga av att ”göra gott” utan vinstmotiv. Därför infinner sig nu vårdskandalerna på löpande band och Rosenbergs egen svärfar och dennes öde på ett privatdrivet sjukhem (namngivet) får illustrera hur det går, när vi inte längre håller våra förpliktelser för de sjuka och svaga i helgd.
  Vi skall helighålla dessa plikter även för vår egen skull, för att träna oss i att vara människor, att ta ansvar bortom oss själva och – i bästa fall – de närmaste anhöriga. Även detta sviktar betänkligt i den så kallade individualismens era, menar han. I själva verket kan man inte utforma en sann individualitet, när en solid social grund saknas!

Detta är ju gammal och solid sociologi och det är knappast en tillfällighet att klassiker som Simmel kommer till tals hos Rosenberg. Men, det handlar också om samhällets och statens grund, vad som håller människor samman i olika grupper, mindre och större (hans resonemang om federationer tål nog att utveckla). Man kan, med Rosenberg, säga att det handlar om berättelser som måste vara övertygande för att hålla oss samman!

Sverige och övriga Norden har en sådan berättelse i form av den urgamla tradition som gör oss annorlunda än andra länder: på medeltiden fick de avlägsna nordiska socknarna behålla sitt fattigtionde, att insamla och fördela efter gemensamma beslut i församlingen.
  På kontinenten skickades detta uppåt i den kyrkliga hierarkin, så ej hos oss, där gemene man fick vanan att gemensamt ordna vården av ”sina” fattiga och sjuka. Detta, tillsammans med lekmannarepresentationen i domstolsväsendet, vägföreningar, bya- och sockenstämmor, andelsföreningar, kooperation, fackföreningar, nykterhetsföreningar, frireligiösa samfund med mera skapade böjelser, attityder och ömsesidig tillit, kort sagt socialt kapital. Detta är en berättelse som heter duga! Den är verklig, men det är också hoten mot den.

Det förflutna behöver inte romantiseras, fattigvården avspeglade ju den tid den verkade i, alldeles som den gör i vår tid. Vi satsar troligen inte proportionsvis mer på de svaga, fattiga och sjuka idag än man gjorde förr; det är bara vår allmänna standard som är så mycket högre (detta har faktiskt visats i en engelsk studie). Och det är den, för att vi har haft dessa många till synes svaga band som bygger starka institutioner, något som allt fler inser. Vi har inte bara råd med god vård och omsorg, vi måste ha det, för att inte de sociala banden skall brista.
  Att uppfylla förpliktelserna för Den Andre bygger slutligen även grunden för de vinstdrivna systemen, det som Rosenberg kallar profiten. Den svåra konsten att vara människa är först som sist att kunna sammanjämka dessa motstridiga krafter och låta var sak ha sin tid. Detta är en bok för intellektuellt nyfikna på alla platser i samhället, totalt omodern, totalt modern.