Jag har just följt mitt lilla sladdbarn till dagis. Hon är sex år nu, och utvecklas fint – efter omständigheterna. Omständigheterna är Downs syndrom. Hon har en kromosomskada som numera är en levd del av vårt gemensamma liv. I familjen säger vi att Märta Mazarin har en extra klorofyll. Våra liv har blivit grönare!

Om några timmar far jag in till Stockholm för att vara mormor i några timmar. Min äldsta dotter har fött sitt första barn, en liten tösabit som heter Vita Paloma.
  Någon gång under dagens lopp kommer jag att få en hisklig väderrapport från Småland. Ja – jag kommer att få höra talas om väderförhållanden som får prognoserna från kalfjället att blekna. Istappar från skyn, störtfloder av regn, kolossala mängder snö, stopp i trafiken på bron över Emån; gärna allt på en gång. Det är min mormor som rapporterar. I henne har SMHI missat en talang.

Vi är alltså många generationer i vår familj. Vita Paloma kan ståta med att ha en mormors mormor. Hon fyller nittio år i år. Hur har hon blivit så gammal?
  Min mormor Lull-Lull var svårt sjuk när jag var barn på femtiotalet. Det var mjälten. ”När mormor dör ska du plocka en förgätmigej och lägga på mormors grav”. Jag grät. Jag levde mig in i situationen. ”Du ska plocka en förgätmigej och tänka på mormors blåa ögon!”. Jag tänkte. Och grät ännu en skvätt.

Jag är 47 år nu. Min mormor har varit döende under hela denna tid. Det har varit hjärtat. Det har varit stärkande sprutor. Det har varit njurarna och armar och ben. Det har varit blodet och sockret och cancer. Nu är hon nittio år och kör bil som en biltjyv. Hon går långa promenader med sin hund varje dag. Hon äter friskt med apelsiner, som hon inte tål. Allt för att kunna ringa och rapportera om en ny allergichock. Jag tror att de många sjukdomarna, inbillade eller ej, har gjort henne immun. Immun mot döden. Min mormor Lull-Lull går mot odödligheten på nya broddar som hon har fått av mig.

Jag älskar min mormor, det är inte tu tal om det. Men jag undrar nästan varje dag vad jag ska ta mig till med henne. De larmrapporter som duggar tätt vill att jag kommer. Sätter mig i bilen och kör i ilfart. Det har jag ändå slutat med.
  När jag kommer står middagen på bordet, mormor är pigg som en lärka, de fyrtio milen i bil kördes i onödan. Jag stålsätter mig numera, svarar jaha! istället för: Jag kommer!
  Mormor har viss hjälp. Naturligtvis anklagas hjälpen för att stjäla. Det hör liksom till.

Låt mig för en stund lämna min minst sagt problematiska mormor och förflytta mig till en ö i havet.
  Det finns en ö bortom andra öar. Det finns en ö som flyter omkring i havet, med en vildvuxen trädgård, två hus och en smal, slingrande stig mellan husen. Det kilar en liten gumma längsmed stigen. Jag kan se denna ö komma flytande in i hamnen i Norrtäljeviken, där jag bor. Gumman är klädd i en isgrön cocktailklänning och hennes vita hår är ett fågelbo.
  Gumman knackar på.
  – Ursäkta en enkel fråga, men lever mamma? Har jag någon uppepå?
  De läsare som har läst min senaste roman, Vännen, vet att det är Edit Ingman som kommer. Hon kommer från verkligheten.

Verklighetens Edit hette Engström och jag fick ha henne som ”min egen” under tio år. Vi bodde grannar. Hon hade tappat sitt minne i någon tvättbyk eller kanske i syrenbersån? Minnet var och förblev borta. Tiden hade stannat när korna lämnade ön. Med korna gick liksom Edits vett över isen.
  Edit levde bara i vår gemensamma tid genom att hon hade ”eget boende”. Edit Engström bodde ensam i sitt hus på den nästan övergivna ön.
  Nästan – det var jag det. Nästan – det var morgon, middag och kväll. Nästan – det var att långsamt försöka övertyga kommunen om att en liten gumma kan inte leva så ensam, att ett nästan är hennes sista hopp.

Efter mycket om och men ordnades en plats på ett gruppboende. Och se! Den lilla fågelungegumman levde upp. Det var just personal och andra gamlas sällskap hon behövde. Jag följde henne till slutet, som den dotter hon aldrig hade fått. Jag brukade sitta vid hennes säng och kamma hennes vilda hår. Lägga sju sorters blommor under huvudkudden till midsommar.

Det var så mycket enklare för mig att hantera Edit, där barndomens känslor inte var med i spelet, än det är att handskas med min mormor.
  Min mormor har ju också eget boende. Hon klättrar på stegar och tvättar kökstak – det har hon ju alltid gjort. Hon ramlar ned. Och klättrar upp. Och ramlar ned.
  Telefonen går varm. Vädren yr och viner. Blåmärken hoppar längs hela kroppen. Jag biter ihop och stålsätter: inte kasta sig i bilen nu. Jag behövs ju här. I mitt eget egna boende.