Lotta Burénius har svårt att se tekniska lösningar skilda från bemötandet. Det måste hänga ihop. Och man måste alltid utgå från den enskilde. 

Utgångspunkten för arbetet på Mariahemmet på Ersta diakonisällskap i Stockholm är ett uttalat och väl definierat etiskt förhållningssätt och värdegrund, säger verksamhetschef Lotta Burénius.
  – Här möter vi multibräckliga äldre personer med demenshandikapp eller fysiska och psykiska sjukdomar, och märkta av livet i övrigt.
  – Det är många gånger svårt att veta vad som är vad. Då är det desto viktigare att se utifrån varje enskild individ. Här är varje människa unik.

Visionen inom äldreomsorgen på Mariahemmet och övriga Ersta är att verka för att människor ska kunna känna lust att leva. Värdegrunden är lagd men hur man i praktiken ska göra diskuteras hela tiden. Eller som Lotta Burénius uttrycker det: Konsten att göra rätt, konsten att göra gott – var går gränsen? Vad är bra för just den här personen? Det kan gälla larm och andra tekniska lösningar.

Larmet inte tryggheten
  – Larmet är inte tryggheten. Det är närheten till medarbetare och grannar. Att bli sedd och bekräftad, efterfrågad och räknad med.
  – Jag har svårt att se tekniska lösningar särskilda från bemötandet och övrig omvårdnad. Det måste hänga ihop. Och man måste alltid utgå från den enskilde.

  – Vi ska driva vård – trygg och säker vård. Vi har förstås vissa krav på oss, ”skall-krav” som bland annat gäller säkerhetslarm. Säkerhetslarm skall finnas. 
  – Det är bra att ”skall” finns, för att säkra kvaliteten och säkerheten. Men hur vi än säkrar upp med livrem och hängslen får vi aldrig glömma bort vad just den här personen vill. 

  – Vem är larmet till för? För mig som verksamhetschef eller för den äldre personen som bor här? Om nu Kalle Andersson bestämt säger ifrån att han inte vill ha larm, måste vi föra en diskussion med biståndsbedömaren som köper platsen, och med anhöriga. Är Kalle tillräckligt autonom? Hur kan vi lösa detta? En trådlöstelefon med kortnummer, är det ett alternativ?
  – Hela tiden ställer vi frågan varför. Varför vill inte Kalle duscha i dag? Blev starten på dagen fel och ska vi börja om? Det händer varje sekund att vi måste omvärdera, lyssna igen, börja om.

Tid att tala om nycklarna
  – Det måste alltid finnas tid för medarbetarna att prata om det som händer och om hur vi kan tipsa varandra om de ”nycklar” vi hittar, säger Lotta Burénius.
  Samtidigt påpekar hon att det är svårt att säga att så här gör vi på Mariahemmet.
  – Det beror helt och hållet på vilka personer som bor här just nu. Arbetet utformas efter pensionärerna.

Efter en rundvandring i Mariahemmets gamla men vackra lokaler undrar jag om det inte krävs en extra stor personaltäthet för att få en verksamhet med denna värdegrund att fungera. 
  – Det krävs tillräckligt med personal för att ge en människovärdig vård, svarar Lotta Burénius. Det krävs också att personalen är utbildad men även betrodd, litad på.

På Mariahemmets gruppboende bor 13 personer med demenshandikapp. Fyra medarbetare finns på dagtid och tre på kvällen. Dessa sju arbetar dock tillsammans under de mest aktiva timmarna, ungefär mellan 13-16. Då ska det finnas tid för utevistelser för pensionärerna men också för till exempel personalens reflexioner och handledning
  Arbetstiderna är flexibla och schemalagda utifrån de äldres vanor. 
  – Vi ändrar scheman hela tiden, säger Lotta Burénius. Just nu är det några gamla här som vill vara uppe lite senare och sova lite längre på morgnarna. Då anpassas också medarbetarnas scheman efter det.

Det finns bara en nattpersonal, men den medarbetaren har uppbackning av andra inom huset.
  – Det är på håret att vi klarar en rimlig kvalitet för de gamla med den här bemanningen.

Synen på den gamlas behov
  – Att bemöta gamla bräckliga människor på ett bra sätt är bland det svåraste man kan stå inför, säger Lotta Burénius. Hur ser det ut just nu för Anna? Vem har hon varit genom livet, vad kan ett bra liv innebära just för henne? Här kommer tekniken in som en möjlighet att underlätta för henne. 
  – Hade Anna cd-spelare tidigare för att kunna lyssna på musik, är det självklart att hon ska ha en här också. Det handlar om synen på den gamlas behov! Vad kan vi göra för att hon ska känna att det är meningsfullt att vakna på morgonen? Även det kan ha med tekniska lösningar att göra, hur sängen är placerad, hur rummet i övrigt är möblerat.

Lotta Burénius tror på kommunikationsteknik för äldre personer men säger att vi är ett u-land på området.
  – Visst finns svårigheter, som att den äldre generationen inte har med sig kunskap om den nya tekniken. Men här finns också föreställningar om huruvida de äldre kan klara av tekniken.
  – Här finns mycket att göra, säger hon och nämner Värmdö kommun där skolungdomar hjälper äldre i datakunskap och IT.

Lotta Burénius har så här långt valt att inte införa dokumentationssystem via datorer på Mariahemmet.
  – Det finns mig veterligt inget tillräckligt bra system. Ett sådant system ska klara krav som rör de olika sekretessbestämmelserna enligt Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen; vem ska läsa dokumenten, hur skydda den gamla? Och vad ska skrivas i den sociala dokumentationen – vad är socialt arbete i mötet med äldre personer?

Underlätta för medarbetare
  – Ett dokumentationssystem ska också underlätta för medarbetarna och ge dem mer tid för den äldre, inte tvärtom. 
  – Att slå på en dator under samtalet med Anna ger också andra signaler än att ta upp papper och penna ur hennes mapp. Risken ökar också att den som är utsatt för dokumentationen är den som har minst insyn.

  – Pengarna är knappa så då lägger jag dem hellre utevistelser och på andra frågor som rör bemötandet. Men det är klart att jag inte skulle tacka nej om någon vill sponsra några miljoner så att vi kan hitta ett riktigt bra system.