Dansterapi kan ge möjligheter att uttrycka känslor och tankar utan ord. Men de icke-verbala symboler som uttrycks är, liksom i all kommunikation, beroende av sitt sammanhang. Krister Nyström var därför nyfiken på hur hans dansterapi skulle tas emot i Japan.

Under en tioårsperiod har jag forskat om äldre personers möjligheter till alternativa uttryckssätt för sina känslor och tankar genom dans, sång och musik i det speciella sammanhang som dansterapi kan erbjuda. Min erfarenhet har visat att demensdrabbade i synnerhet tycks kunna utnyttja detta sammanhang i kommunikativt syfte, något jag redovisat i avhandlingen Dans på gränsen. Demensdrabbades kommunikation i dansterapi. Många faktorer samverkar då vi försöker förstå detta.
  Här kan det av utrymmesskäl endast kort sägas handla om tvingande nödvändighet, det vill säga att demenssjuka inte kan alternera mellan verbala och icke-verbala kommunikationssätt, en möjlighet som står till buds för dem som inte drabbats av talnedsättningar.

Att med kroppen uttrycka sig symboliskt blir för många det enda sättet att förmedla sig med yttervärlden. Icke-verbala symboler som uttrycks i dansterapi är, liksom i all övrig kommunikation, beroende av sin kontext. Hur lång räckvidd har denna? Eller snarare, hur långt kan man förflytta den?

Inbjuden till Japan
Denna fråga blev av vitalt intresse för mig när jag i höstas hade förmånen att bli inbjuden till Japan på en föreläsningsturné. Japan, ett högindustrialiserat land, är i kulturella och sociala avseenden ett land som skiljer sig från vår del av världen.
  Uppdraget i Japan var att föreläsa om min forskning inom området demens och dansterapi särskilt avseende den kroppsliga kommunikationen via rörelser, sång och musik.

Det kan förefalla oseriöst att uttala sig om hur det är i ett annat land efter att endast ha erfarit en liten del därav, men då mitt syfte här blott är anekdotiskt och ej vetenskapligt, dristar jag mig ändå till en reflekterande tanke.
  För detta syfte tillåter vi oss följande något stereotypa bild av japanerna och erinrar oss samtidigt att denna reducering av en annan kultur endast görs för att lättare synliggöra vissa specifika frågor.

Socialt samspelar de försiktigt och förbindligt, konfronterar inte åsikter, tar inte ögonkontakt lika ofta som i Sverige exempelvis, social status avslöjas direkt, man bugar och är förekommande ”uppåt”, kroppslig beröring inskränker sig till hälsningsritualer.
  Hur gick det då? Under föreläsningarna förvånades jag över hur lätt publiken lockades att medverka i dans och sång trots deras förmenta tillbakadragenhet. Är de lekfulla och spontana eller endast lydiga och formella?

Lätt att få igång dans
Svaret är komplext och innehåller många fler aspekter och nivåer och får därför bli obesvarad här. Emellertid uppstod en ny fråga av vitalt intresse: Kan jag nå demensdrabbade i Japan på liknande sätt som hemma med dans, sång och musik?
  Då inget tillfälle att arbeta med patienter var inbokat tog jag egna initiativ därtill. Åter överraskades jag av hur lätt det var att få igång dans på gruppboende med personal och boende, det var bara att sätta igång.

Trots att vi ej kunde kommunicera med språket infann sig en tät kontakt genom dansen. Det blev också tydligt hur vi förefaller ”leka” på likartat sätt. Då vi skojade och skämtade med varandra under leklika former syntes inte de kulturella skillnaderna distanserande. Vi förstod varandra i samspelet.
  De gamla tyckte också synbarligen om den kroppsliga kontakten, ansiktena reflekterade glädje.

Aktiverar båda hjärnhalvorna
Dansens möjligheter att involvera såväl syn, hörsel, lukt, beröring som det kinestetiska sinnet (rörelsesinnet) medverkar till en multisensoriell upplevelse. Genom dansens invecklade kombination av rörelse, rytm och musik engageras samtidigt höger och vänster hjärnhalvor i en komplex process där individen uttrycker sig mer fullödigt med kroppen än endast genom tal och skrift.

Min begränsade erfarenhet från Japan talar ändå om att dansen som kulturellt fenomen kan nå bortom de gränser som sätts av ålder, språk och nationalitet. Delar vi inte varandras språk kan vi detta till trots nå kontakt via dansen då den engagerar många sinnen samtidigt. Dansen förmår främja kommunikationen genom sin känslomässiga, kognitiva och kroppsliga egenart.