Äldreberedningen SENIOR 2005 vill bekämpa de negativa attityderna till äldre människor. Men historikern Birgitta Odén har svårt att hitta vetenskapliga belägg för att ålderism förekommer i vårt land.

När SENIOR 2005 presenterade sina planer för en förändrad framtida äldrepolitik var en av utgångspunkterna, att vår kultur utvecklat en åldersdiskriminerande attityd: äldres resurser utnyttjades inte, vare sig i samhällslivet eller i arbetslivet. Negativa bilder av ålderdomen dominerade. Gamla myter om åldrandet förstärkte negativa attityder och stereotyper ”som kan skada människors hälsa, självkänsla och oberoende” (SOU 2002:29 s. 53).
  Svarar denna beskrivning mot gamla människors situation? Finns det ålderism i vårt svenska samhälle som en dominerande attityd? En attityd som måste förändras.

”Agism” myntades 1968/69 av den amerikanske psykiatern Robert Butler i en artikel i The Gerontologist (9:4 s. 243-246). Butler inledde med konstaterandet att begreppet ”agism” svarade mot begreppen rasism och klassdiskriminering. ”Agism” bestod av liknande stereotypa föreställningar, nu i form av diskriminering av dem med hög ålder.

Hans empiriska utgångspunkt var följande: ett kommunalt bostadsföretag hade önskat köpa och bygga om ett stort bostadskomplex till fattiga gamla, de flesta färgade. Den vita befolkningen i de omgivande husen protesterade våldsamt: deras miljö skulle förslummas, deras hus sjunka i värde. Butler oroades av att denna högljudda aggressivitet mot gamla skulle sprida sig.

Begreppet fick status
Tio år senare återkom han med en större och mera generaliserande studie under den dramatiska titeln Why survive? Den första meningen lyder: ”Old age in America is often a tragedy”.

Gerontologen professor Lars Andersson, som genom sin bilagedel A Att åldras väglett utredningen om ålderismen, hade redan i en artikel i Socialgerontologi (2002) fastställt, att Butler med sitt nya begrepp givit namn åt en företeelse som var välkänd men som saknat namn. Därmed hade begreppet fått status i den internationella forskarvärlden under 1970- och 1980-talen.

Men täcker det ursprungliga begreppet en välkänd svensk verklighet? Så vitt jag vet har protester från yngre mot äldrebostäder inte varit vanliga i vårt land. Tvärtom. 1970-talet var – enligt min minnesbild – det decennium, då vi tog med oss amerikanska vänner till servicehus, dagcentraler och kommunala ålderdomshem och var stolta över deras standard.

Butlers ”agism”-begrepp blev kvar i samhällsvetenskapens tolkningsramar och innehållet vidgades. Det kunde till slut betyda ungefär vad som helst. En antologi om Ageism (2002) från MIT anlägger denna tolkningsram på de mest skiftande frågeställningar – flera av dem återkommande i SENIOR 2005. Även i Sverige tycks idén ha slagit rot.

Kampanjer startade
Lobbygrupper bildades och kampanjer startade. Sociologen Håkan Jönson har (2001) genom att analysera de två konkurrerande pensionärstidskrifterna Veteranposten och PRO-Pensionär under åren 1941-1995 kunnat visa, hur bägge tidningarna under 1990-talet orienterade sina tolkningsramar in mot föreställningen om ålderism. Begreppet passade en argumentering för de äldres intressen i en kristid av nedskärningar och budgetsanering. Men är ålderdomen i Sverige en tragedi?

Hur spred sig då begreppet ålderism i Sverige – innan massmedias erövring av begreppet? Lars Andersson är själv ganska återhållsam kring begreppet – ”väldigt få vetenskapliga studier om problemet hade genomförts”. 
  Detta uttalande återkommer ordagrant i SENIOR 2005:s diskussionspromemoria. Trots denna brist på kunskap domineras utredningen av önskan om att bekämpa de negativa attityderna till de äldre i Sverige.

Utredningen har på olika sätt sökt stärka sina belägg för en negativ inställning till äldre. En internationellt känd expert åberopas: professor Lars Tornstam. Tornstam använder dock aldrig själv begreppet ”agism”. I stället talar han om myter och stereotyper kring de äldre.

I sista upplagan av sin lärobok Åldrandets socialpsykologi (1998) har Tornstam tolkat de negativa stereotyperna om äldre människors bristande intressen och förmågor ”som uttryck för ett dolt förakt för svaghet i ett prestationsinriktat samhälle”. Tornstams belägg är dock diskutabla.

Välrenommerat institut anlitades
I sin iver att få belägg för ålderismens utbredning anlitade utredningen det välrenommerade SOM-institutet i Göteborg. Det skulle dels analysera eget material om de äldre i politiken, dels pröva Tornstams belägg för att se om hans teser stod sig efter 20 år.
  Tornstams slutsatser om vår brist på ”sann kunskap” om de äldre har dock inte kunnat bekräftas av SOM-institutet. Metodiska problem uppstod.

I SOM-institutets egna undersökningar är det svårt att finna belägg för en negativ attityd till äldre i totalbefolkningen: segregering finns – naturligt nog med hänsyn till olikheten i tidsbudget och kultur – men ingen marginalisering.
  Det enda som kunde tyda på en negativ uppfattning om äldre var motståndet mot att personer äldre än 65 år skulle inväljas i riksdagen. Men detta beror sannolikt inte på ”ålderism” utan på traditionalism i valmanskåren och i valstrategernas överväganden. Det har varit viktigare att lyfta fram unga, kvinnor och invandrare.

SENIOR 2005 vitsordar att ”enkätundersökningar bland äldre personer har inte givit något stöd för att äldre människor i Sverige känner sig illa bemötta eller diskriminerade i det dagliga livet” (s. 79). Detta kan lätt dokumenteras. Varför lyssnar inte utredningen på dem? SOM-institutet har ju visat att de äldre är kunniga och samhällsengagerade.

I den svenska Eurobarometern från 1993 fanns två frågor om huruvida de äldre uppfattat att de blivit bemötta med mindre eller mer respekt sedan de blivit äldre. 78 procent av svenskarna ansåg att ingen attitydändring mött dem. De har inte heller ansett att de bemötts nedsättande av myndigheterna.

Få äldre dåligt bemötta
1992/93 års ULF-undersökning visar samma tendens – endast 5-9 procent äldre anser sig ha blivit dåligt bemötta av försäkringskassa och läkare/sjukhus. Ålderismen kan således inte vara särskilt utbredd.
  Allmänna opinionens inställning till de gamla som grupp är inte heller ålderistisk. Stefan Svallfors fortlöpande studier av svenskarnas inställning till välfärdssatsningarna är att resurser till sjukvården är högprioriterade, tätt följda av resurser till de äldre (1992).

Inför årtusendeskiftet gjorde EU två olika intervjuserier bland befolkningen. De svenska pensionärerna visade sig vara de mest tillfredställda av samtliga ålderskategorier – detta trots 90-talets åtstramningar. I den europeiska undersökningen 1999 av inställningen till lagstiftning mot diskriminering av äldre var svenskarna de som uttryckte minst intresse för detta.
  Trots intensiv propaganda för ålderism under 1990-talet vägrade tydligen majoriteten av de svarande att känna sig illa behandlade. Vi förblev Europas minst ålderistiska samhälle. Varför det är så, är lätt att förklara – i historiskt perspektiv – men det är en annan historia.


Svar på denna artikel:
Odén förvrider fakta »
Ålderism – det finns! »
Verkligheten är inte svartvit »

Mer av Birgitta Odén om SENIOR 2005:
Fjärde åldern döljs när ålderstrappan rivs »