Samverkan inom hjälpmedelsområdet tar sig olika uttryck. I tre län har kommuner och landsting bildat gemensam nämnd. Erfarenheterna är goda.

I Halland stod landstinget länge för i stort sett hela länets hjälpmedelsförsörjning. Stigande kostnader var huvudorsaken till att man i slutet av 1990-talet ville involvera kommunerna. En utredning tillsattes för att se över möjliga samverkansformer.
  – Utgångspunkten var att undvika det som hänt på andra håll där parallella organisationer bildats på hjälpmedelssidan. Det var viktigt för kostnadseffektiviteten och för att brukaren skulle kunna behålla sina hjälpmedel genom vårdkedjan, säger Ann-Marie Svensson, chef för handikappförvaltningen i Landstinget Halland.

I november 2001 inrättades en gemensam nämnd för hjälpmedelsfrågor med politiker från Landstinget Halland och kommunerna Falkenberg, Halmstad, Hylte, Kungsbacka, Laholm och Varberg.

Tydligare koppling
Länets kommuner har därmed blivit delaktiga i avgörande beslut som rör hjälpmedel, inklusive finansieringen. Landstinget Halland skjuter till lika mycket pengar som år 2001 (beloppet indexuppräknas årligen). Den eventuella volymökningen av hjälpmedel ska sedan betalas med lokala medel, av primärvård och kommun.

Fördelen med nyordningen är inte bara att kostnadsutvecklingen för hjälpmedel dämpats, förklarar Ann-Marie Svensson.
  – Genom att även betalningsansvaret delegerats längre ut i organisationen har vi nu fått en tydligare koppling mellan vård och hjälpmedel.
  – På sikt hoppas vi detta leder till en effektivare användning. Det kan ju vara så att om man sparar på en typ av hjälpmedel så ökar kostnaderna för hemtjänsten eller någon annan verksamhet.

Landets hjälpmedelsverksamhet liknar ett brokigt lapptäcke. På en del håll inskränker sig kommunens åtagande till arbetstekniska och enklare hjälpmedel i särskilt boende. I Uppsala län står kommunerna för alla hjälpmedel för personer över 21 år, oavsett boendeform. De lokala variationerna är många sedan Ädelreformen då kommunerna fick iklä sig ett större ansvar för hjälpmedelsförsörjningen.

Med delat huvudmannaskap följer en rad problem. Rehabiliteringen kan försvåras av att dess ansvargränser inte följer hjälpmedelsansvarets. Parallella organisationer leder till merkostnader och onödigt många personer runt brukaren. Brukarna vet inte alltid vart de skall vända sig, till och med ansvaret för rullstolens olika komponenter kan vara delat mellan landsting och kommun.

Fördel med beredningsgrupp
Med samverkansavtal har huvudmännen stakat ut tydligare ansvarsgränser och därmed försökt komma runt problemen. I tre län – Halland, Sörmland och Västmanland – har landsting och kommuner tagit ytterligare ett steg och bildat gemensam nämnd med driftsansvar för hjälpmedel. Konstruktionen skiljer sig något mellan länen.

Sörmland – först ut att bilda gemensam nämnd inom hjälpmedelsområdet – är ensamt om att ha en beredningsgrupp knuten till den gemensamma nämnden. Det är en tjänstemannagrupp sammansatt av framför allt chefer inom äldreomsorg, paramedicin och angränsande delar av kommunernas och landstingets verksamhet.
  – Beredningsgruppen har ekonomiskt mandat och fattar beslut om till exempel förändringar i sortimentet. Handlar det om förändringar som kan antas leda till större kostnadspåverkan går frågan vidare till den gemensamma nämnden som även fastställer avgifter och det övergripande regelverket, säger Anki Forsberg, hjälpmedelschef i Sörmland.

Missnöje i intervjuer
Beredningsgruppen bidrar till att hjälpmedelsbesluten får en bättre förankring ute i verksamheterna. Det menar Ulla-Britt Blomquist, utredare på Hjälpmedelsinstitutet och författare till lägesrapporten Gemensam nämnd inom hjälpmedelsområdet (Hjälpmedelsinstitutet).
  – I våra telefonintervjuer framkom ett visst missnöje i Halland och Västmanland där beredningsgrupper saknas. Företrädare för verksamheter i primärvården och kommunerna ansåg att de hade små påverkansmöjligheter. En del förskrivare kände inte ens till att det fanns en gemensam nämnd. Den sörmländska modellen med beredningsgrupp tycks kunna överbrygga klyftan mellan nämnden och de lokala verksamheterna.

Även ansvarsfördelningen mellan landsting och kommun på hjälpmedelssidan skiljer sig mellan länen. I Halland har gränsen dragits vid om brukaren har bistånd enligt Socialtjänstlagen och LSS eller inte (samma ansvarsgräns som för hemsjukvård och rehabilitering).
  I Sörmland är hjälpmedelscentralen en intäktsfinansierad verksamhet som hyr sina produkter till landstinget och kommunerna. Typ av hjälpmedel avgör här vem som ska betala.
  – Men samtliga våra förskrivare är utbildade på hela sortimentet och har rätt att skriva ut hjälpmedel över huvudmannagränsen, oavsett var de arbetar, säger Anki Forsberg.

I de tre länen finns sortimentsgrupper som leds av hjälpmedelskonsulenter, specialiserade på olika hjälpmedelsslag. Sortimentsgrupperna, där även brukarrepresentanter ibland ingår, sköter omvärldsbevakningen. De föreslår nya hjälpmedel eller begränsningar i förskrivning av befintliga. Konsekvensanalyser ska göras innan ärenden förs vidare för beslut till beredningsgrupp (i Sörmland) eller nämnd.

Flera positiva följder
Erfarenheterna av gemensam nämnd inom hjälpmedelsområdet är överlag positiva. Gemensamma upphandlingar har gett bättre priser. En samlad organisation blir mer kostnadseffektiv och stärker kompetensen i verksamheten och därmed kvaliteten. Alltsammans ger fördelar som brukaren i slutändan kan inkassera, menar företrädare från de tre länen.

Är gemensamma nämnder lösningen på de problem som finns på hjälpmedelssidan? Möjligheten att förskriva hjälpmedel över huvudmannaskapsgränserna finns faktiskt även i län som ”bara” har samverkansavtal. Och arbetet med att staka ut ansvarsgränser försvinner ju inte för att en gemensam nämnd inrättas.
  – Nej, men jag tror att det arbetet blir lättare. Den viktigaste vinsten med en gemensam nämnd, som jag ser det, är att beslutsfattare från de olika huvudmännen sitter vid samma bord. Man får en bättre insyn i verksamheten och kan lättare se konsekvenserna av de beslut man fattar. Dessutom får man ett forum där även andra gråzonsfrågor kan tas upp, säger Ulla Britt Blomquist.