Jag torkar av köksborden med en trasa. Spåren från frukosten ska bort. Samtidigt, några meter framför mig, tappar vår gamla postiljon Nils, balansen. Han faller till golvet och hamnar på rumpan.

Efter någon sekund får han tillbaka fattningen. Han ser sig omkring och kliar sig i det vita, tunna håret.
  – Det är konstigt nuförtiden…att man inte kan gå på en fotbollsmatch utan att bli nedslagen, säger han.
  Nils är fotbollsentusiast. Han spelade själv i många år och tränade knattelag. Det har hans fru berättat. Hon kommer varannan eftermiddag, med handväskan i handen och den leopardmönstrade hatten på huvudet.
  Jag skyndar till honom och sätter mig på huk vid hans sida.
  – Hur gick det? Har du ont någonstans, Nils?
  – Vadå?
  Han tittar upp mot mig, med orden:
  – Och på vems sida är du?
  – Jag vet inte. Vilka är det som spelar, frågar jag och tittar på hans pupiller.

Min kollega Agneta ringer på sjuksköterskan så att hon kan komma och undersöka vår Nils. Efter en stund är han igång igen, inget fel på honom.
 
Jag fortsätter att torka köksborden. Nils har satt sig i en fåtölj. Han reser sig plötsligt upp, ställer samma fråga som jag hört så många gånger förut.
  – Var är postväskan? Det är bråttom!
  – Du är ledig idag, svarar jag.
  Några gånger har jag sagt till honom att han inte jobbar längre, men då blir han så ledsen.
  – Vad säger du? Chefen kommer att bli tokig!
  – Nej, du kan ta det lugnt.
  – Men folk måste få sin post!
  Han tittar på mig med stora ögon.
  – Chefen har sagt att du får ledigt, säger jag.
  – Har han sagt det till dig?
  – Ja, det har han.
  – Jaså, jaha. Då är det min lediga dag, säger Nils och sätter sig i fåtöljen igen.
  Han ser sig omkring; tittar på tavlan på väggen, föreställande en sommaräng. Sen tittar han på de andra boende. De flesta sitter runt de två köksborden. Teven står på.

Jag tänker att det måste vara en märklig känsla: Nils tror verkligen att han ska till jobbet. Han kan få panik om vi som personal inte tar det på rätt sätt. Han ser på mig, samtidigt som han rullar tummarna.
  – Jaha, då får jag väl sitta så här då, om det nu är beordrat så.
  Han suckar.
  – Du behöver inte alls sitta här, säger jag och sätter mig på huk vid hans sida.
  – Du kanske vill gå till ditt rum en stund? Lova bara att du använder din rollator! Då får du bättre balans, vet du.
  Jag går att hämta hans rollator. Nils viftar med handen, säger:
  – Nej, jag ska inte gå någonstans. Jag sitter nog här en stund och tar igen mig.
  Han lutar huvudet bakåt. Han kan ta det lugnt, han har ju sin lediga dag.

Jag torkar bordet framför Berit. Hon lutar sig lite bakåt, jag möter hennes blick. Hennes ögon har en mjölkaktig hinna. Hon är nästan blind. Imorse hittade vi henne i makens säng. De har ett dubbelrum, men sover i varsin sjukhussäng. Hon hade klättrat över grinden och lagt sig i hans säng. Hon låg och höll om honom.
  Nu sitter han i sin rullstol bredvid henne vid köksbordet.
  – Sten vännen, du…säger hon.
  – Vad är det om?
  Hans ton är irriterad. Han vill helst sitta tyst och ostörd. Berit vänder sig till mig.
  – Flicka lilla, hjälper du mig till rummet?
  Hennes hand sträcker sig efter mig. Handen har leverfläckar. På ringfingret glänser förlovningsringen och vigselringen.
  Jag drar ut Berits stol och hon reser sig upp. Hon tar tag i min arm och vi går till dubbelrummet.
  – Det verkar vara kallt ute, säger Berit.
  – Ja, men vi går mot varmare tider, säger jag. Nästa vecka är det Valborgsmässoafton. Igår såg jag tussilagon i ett dike och några vitsippor!
  – Jaså du.

Jag kan inte föreställa mig hur det känns för henne. Sten, hennes man sen sextio år, har försvunnit in i sig själv. Hur mycket hon än försöker nå honom, så sluter han sig bara ännu mer inom sitt skal. Hon försöker tala med honom men han snäser mot henne. Det måste kännas ödsligt att glömmas bort på det viset.
  Deras hjärtan har slagit nära varandra ett helt liv. Nu är de längre ifrån varandra än någonsin tidigare. Men natten till idag övervanns avståndet och Berit låg nära sin Sten. Hon sov med armen runt honom.
  Nu lägger hon sig på sin säng. Hon vill ha sin vit- och rosarutiga pläd över sig.
  Jag ställer dagbordet med larmknappen nära hennes säng.
  – Snart är det kaffe, säger jag och smeker henne på axeln.
  Berit har redan stängt sina ögon. Hon viskar:
  – Det låter bra.