För drygt 25 år sedan var jag med och bojkottade kursen ”ny teknik” vid Journalisthögskolan. Meningen var att vi skulle bli presenterade för de första persondatorerna. Vi solidariserade oss med grafikerna. Vi skulle minsann inte inkräkta på och än mindre ta deras jobb. Vi tänkte inte börja sätta våra texter själva.

Några få år senare satt jag vid min första Mac och grafikerna på mitt tryckeri var glada att slippa tyda mina hopklistrade och överkryssade manus med obegripliga pilar korsan och tvärsan. De vann troligen massor av tid och slapp bli irriterade. Att det blev lättare för mig insåg jag snabbt. Jag slapp skriva om och om – för att ändå i slutänden vara tvungen att klippa och klistra. Datorn underlättar mycket – även om texterna nog många gånger mådde bra av att vi journalister var tvungna att skriva om och skriva om…

Jag har förstått att jag inte är någon typisk teknikanvändare, trots att jag uppfyller två av tre kriterier. Jag är medelålders, hyfsat välutbildad – men jag är ju inte man. Jag är absolut inte teknikfientlig, jag anser bara att jag är lite sunt skeptisk ibland. Om jag ska börja använda, för mig, ny teknik ska den vara som gamla folkvagnen, lätt att begripa sig på och alltid fungera. Dessutom ska den vara snygg! (Min senaste ”folkvagn” är en Mac-kub med uppdaterat OS X-system. Fantastisk!)

När jag är lite sunt skeptisk till teknik funderar jag på vad den är bra för, när den kan vara bra och för vem. Jag är nog extra skeptisk när det gäller teknik som har att göra med vård och omsorg för gamla människor. Allt för ofta låter det som att tekniken kan lösa allt från liggsår, personalproblem och vårdplanering. Det krävs så mycket mer än enbart fungerande teknik för att det ska bli en bra teknisk lösning för den äldre personen.

Tekniken kan aldrig någonsin ersätta människan, underlätta för men aldrig ersätta. Och underlättar tekniken för personalen, kanske andra problem uppstår för den gamla; ”vart tog hon vägen, hon syster Ulla som pratade med mig alldeles nyss när jag hade larmat”. Den gamla förvirrade personen förstår inte att det var genom en högtalare han hörde sköterskan säga att hon snart skulle komma och lägga om såret. Det borde vara en självklarhet att tekniska lösningar alltid måste anpassas till den enskilda individens behov och till den speciella situationen.

Som tonåring sprang jag runt i grannskapet och letade efter min svårt dementa farmor. Hon gick då och då sin iväg för att oroligt leta efter sina barn. Ibland hittade jag henne snabbt, andra gånger hann jag bli nästan lika panikslagen som hon var. Vi anhöriga skulle nog ha känt oss lite tryggare om det snabbt skulle ha gått att spåra henne via en radiosändare den gången vi inte skulle hitta henne.

För farmor hade det inte fungerat med handledslarm eftersom hon inte från ena stunden till den andra skulle veta hur det fungerade. Men så länge hon bodde ensam (eller hos oss) skulle en radiosändare varit en trygghet för oss och kanske en säkerhet för henne.

En utmärkt idé är att ställa sig frågan varför just den här äldre personen ska ha just den här tekniken. För vem är tekniken till för? För den tekniska forskaren som klurar ut kluriga lösningar? För vårdpersonalen och den ansvariga chefen på sjukhemmet? För budgeten – tekniken kan kanske spara in på personal? Är den tekniska lösningen utformad för att passa till exempel min farmors speciella behov?

För några år sedan figurerade en historia i tidningarna. Det hela började med att larmsystemet på det särskilda boendet plötsligt en sen eftermiddag inte fungerade. Snart skulle natten komma och de äldre som bodde där skulle alltså inte kunna larma om något inträffade. Det visade sig att teknikerna inte kunde laga larmet förrän tidigast nästa dag. Men säkerheten för de boende då?

Verksamhetschefen, som inte rådde över tekniken, såg då till att införskaffa visselpipor till alla som hade larm – som de alltså nu inte kunde använda. Men vissla i pipan kunde de! Dessutom gick personalen den natten ännu oftare och tittade till dem. Det anser jag är kreativt och handlingskraftigt tänkande runt tekniska lösningar!

Till sist vill vi på redaktionen önska alla läsare en skön och härlig sommar. Vi hoppas att alla människor får en möjlighet, med eller utan rollator, rullstol, käppar, larm, radiosändare och så vidare, att njuta av en fantastisk sommar. Kanske tillsammans med en anhörig eller någon i personalen, för teknik i all ära men den kan ju aldrig ersätta människan. Tekniken kan dock ofta – i rätt sammanhang och för rätt person – underlätta både för den beroende äldre personen och för personalen. Och den tekniska lösningen kan till och med vara den minsta och enklaste visselpipa.