Ett IT-baserat säkerhetslarm kan vara skillnaden mellan att kunna bo kvar i sitt hem och att tvingas flytta till ett servicehus. Att efterfrågan ändå är liten beror mer på vården än på de tänkbara användarna, anser man på Hjälpmedelsinstitutet.

I början av 1990-talet försvann en tvåårig flicka när hon följde sin katt in i skogen. Spaningsarbetet, som bevakades i tidningar och TV, slutade lyckligt. Linn återfanns rejält nedkyld men vid liv.

Händelsen kom att inspirera en radioamatör och småbarnspappa i Uppsala. Snart hade han utvecklat en nödsändare, mindre än en tändsticksask, som kunde underlätta spaningarna efter försvunna personer. Uppfinnarens målgrupp var inte bara barn bosatta vid skogsområden. För personer med demens och deras anhöriga skulle nödsändaren kunna betyda ett tryggare liv, oavsett var de bodde.

Polisens tester utföll positivt, försökspersoner som bar nödsändaren hittades inom en timme. Många förväntade sig en snabb spridning i användningen. Så blev det inte.

Vanlig på jakthundar
Idag – tio år senare – är visserligen var och varannan jakthund utrustad med nödsändare och så gott som alla landets polisdistrikt har investerat i erforderlig teknik. Men bland personer med demens är den ännu relativt sällsynt (läs mer »).

Exemplen kunde göras fler. Modern informationsteknik har gett en rejäl skjuts åt utvecklingsarbetet inom hjälpmedelsområdet. Men spridningen av de nya produkterna går trögt, framför allt på äldreområdet. Den faktiska användningen står varken i proportion till nyttan eller till kostnaderna, anser Ingela Månsson, arbetsterapeut verksam på Hjälpmedelsinstitutet.
  – Sannolikt finns dessutom rätt stora samhällsekonomiska vinster att göra. För att ta nödsändaren som ett exempel igen, spaningar efter personer med demens tar årligen stora resurser i anspråk av polis och räddningstjänst, vid sidan av att de givetvis ofta leder till personliga tragedier.

På larmområdet har mycket hänt det senaste åren. Förutom nödsändaren, som endast får aktiveras av polisen när en person är anmäld försvunnen, finns numera olika typer av passiva säkerhetslarm. De kan ställas in så att de utlöser när en person kliver ur sängen eller glömmer att stänga dörren. En annan kategori är påminnelselarm som kan signalera till exempel när det är dags att ta medicin.

Förknippas med övervakning
Larm förknippas ofta med övervakning och en orsak till att spridningen av de ”nya” hjälpmedlen går trögt kan vara att de uppfattas som tvivelaktiga ur etisk synpunkt, säger Ingela Månsson.
  – Men detta bygger till stor del på okunskap. En viktig egenskap hos de nya larmen är att tekniken är småskalig. De kan vara kopplade till en nära anhörigs telefon istället för till en larmcentral.

Även Peter Lorentzon, avdelningen för analys och verksamhetsutveckling på Hjälpmedelsinstitutet, anser att de etiska problemen har överdrivits, bland annat av Socialstyrelsen som länge intog en skeptisk hållning till ovan nämnda nödsändare.
  – Fortfarande kan man höra etiska argument emot moderna larmsystem, fast man kan misstänka att den negativa inställningen bottnar i något annat.
  Så vad handlar det om? Brist på pengar?
  – Knappast i första hand. Jag tror att den främsta orsaken är okunskap och i förlängningen en ovilja att ta till sig IT-baserade hjälpmedel – och då syftar jag inte på de potentiella användarna.

Peter Lorentzon lutar sig bland annat mot Stefan Sävenstedts forskning om bildtelefoni (se artikel ») som visar att det inom vården finns en sund skepsis mot ny teknik men också en utbredd teknikfientlighet. Många förskrivare har helt enkelt saknat intresse av att hålla sig ajour med utvecklingen inom IT-området.

Mer positiva på senare år
  – Vi kan avläsa detta bland annat på antalet förfrågningar till hjälpmedelscentralerna, att förskrivaren i genomsnitt hör av sig en gång i månaden med frågor om kognitionshjälpmedel för personer med demens. 
  – Samtidigt ska framhållas att det finns de som satsat rejält och mycket medvetet på IT och hjälpmedel, till exempel Blekinge. Och Sävenstedts anser sig också ha kunnat se att personalen blivit mer positiv till IT under de senaste åren, säger Peter Lorentzon.

Bland de potentiella användarna – och deras anhöriga – tycks inställningen dock vara mer entydigt positiv. Telefonerna gick varma på Hjälpmedelsinstitutet efter att en informationsbilaga om nya hjälpmedel distribuerats via en av de stora dagstidningarna. Nyfikenhet och intresse präglar även projektet Teknik och demens, ett treårigt projekt som Hjälpinstitutet driver under Ingela Månssons ledning (se faktaruta »).
  – I projektet har en kvinna som bor med sin demente make fått ett larm kopplat till sin mobiltelefon. Den signalerar när mannen glömmer att stänga ytterdörren, vilket händer ibland. För paret står larmet för trygghet och oberoende, inte för kränkt integritet.

IT-baserade hjälpmedel ses ofta som en ersättning för vård av personal, en ofta missvisande jämförelse, anser Ingela Månsson.
  – Larmet jag berättade om möjliggör för mannen att kunna bo kvar hemma samtidigt som frun kan fortsätta att arbeta. Här har hemhjälp aldrig kunnat vara ett reellt alternativ.

Problem med delat ansvar
Det finns även allmänna problem på hjälpmedelssidan som kan försvåra introducerandet av IT-baserade produkter. Eftersom hjälpmedelansvaret är uppdelat på två huvudmän hamnar en del produkter i en gråzon där det är oklart om kommunen eller landstinget ska stå för fiolerna.

I några län har man försökt lösa gråzonsproblem genom att bilda gemensamma nämnder. Erfarenheterna är överlag positiva men, påpekar Ulla-Britt Blomquist som skrivit en lägesrapport om gemensamma nämnder (se artikel »), när det gäller kognitionshjälpmedel för personer med demens och deras närstående är dessa län varken bättre eller sämre än andra.
  – Man kan ju annars tycka att de borde ha bättre förutsättningar än i andra län eftersom en samlad organisation underlättar specialisering av kompetens.
  – Jag tror mycket handlar om svårigheterna att se nyttan av ett modernt kognitionshjälpmedel, vad det kan betyda för personer med demens och närstående. Vad avsaknaden av en rullstol får för konsekvenser för en rörelsehindrad är mer uppenbart, säger Ulla-Britt Blomquist.

Peter Lorentzon framhåller att nyttan av hjälpmedel överhuvudtaget är dåligt dokumenterad, något som han ser som ett stort problem. Beräkningar som gjorts vid Hjälpmedelsinstitutet visar att hjälpmedlen utgör endast två procent av de totala kostnaderna för strokevården under det första året.
  – Hur påverkas rehabiliteringen om man väljer att lägga till exempel badbrädor utanför kommunens hjälpmedelsansvar? Den frågan ställer sig alltför få beslutsfattare. Nytto- och kostnadsanalyser är fortfarande ovanliga när man skär i hjälpmedelsbudgeten, säger Peter Lorentzon.