Det har tidigare funnits en ganska utbredd föreställning inom sjukvården att äldre inte kan använda skattningsskalor för smärta. Det säger Ingrid Bergh, sjuksköterska och forskare på institutionen för hälso- och vårdvetenskap vid högskolan i Skövde.
  En mindre amerikansk studie har visat att de patienter som haft störst svårigheter att använda dessa skalor var de äldre. Studien har haft orimligt stor genomslagskraft och har troligen gjort att skalorna inte använts inom geriatriken i någon större utsträckning.

De smärtmätningsskalor som finns mäter intensitet av smärta. Den vanligaste är VAS (Visuell analog skala). Den ser ut som en kort linjal och patienten markerar mellan ändpunkterna ingen smärta och värsta tänkbara smärta.
  I sin doktorsavhandling Pain in the elderly, gjord på avdelningen för geriatrik vid Göteborgs universitet, visar Ingrid Bergh att VAS-skalan kan användas av de flesta äldre. Skalorna är något svårare att använda för dem som är över 80 år. Före 80 kan så gott som alla använda den. Därefter börjar förmågan avta, men endast svagt.

Samband med åldern
  – Vi kunde se att det fanns att visst samband med åldern. De äldsta är ovana att använda den här typen av skala. Yngre är mer vana att skatta saker och ting på en skala från ett till tio.

En skala med ett antal ord fungerar bra för en del och för andra kan en numerisk skala vara bättre. Resultaten av hur skalorna fungerar överensstämmer med annan forskning gjord på yngre patienter. 
  – Men om äldre har svårigheter med något tolkas det alltid som att det beror på åldern, för yngre får svårigheterna en annan tolkning, säger Ingrid Bergh. Man får pröva sig fram viken skala som ska användas, försöka flera gånger och låta patienten träna på att använda den här typen av instrument. 

En grupp som skattar låg smärta kan uppleva annat än smärta. Det är ett obehag som inte är starkt nog att vara smärta. På direkt fråga uppgav de att de inte hade ont. Istället var det något som svider, trycker, kliar eller svaret är ett uttryck för missnöje över situationen eller livet.

Skalor underlättar beskrivning
Skalorna är kommunikationsredskap som bör användas rutinmässigt. De kan också ge struktur åt samtal mellan patienter och läkare eller sjuksköterska som gör det lättare att dokumentera omvårdnaden. Det kan vara svårt att dokumentera innehållet i ett vanligt öppet samtal.
  Det är inte lätt att beskriva smärta i ord. Många patienter tycker om skalorna och de underlättar kommunikationen. Skalor är ett handfast sätt att berätta och man behöver inte leta efter orden.

Personalen måste vara lyhörd och anpassa smärtmätningen individuellt. 
  – Man bör alltid ställa ytterligare frågor till patienten utöver skalorna och pröva sig fram till vad som passar patienten bäst. Det kan vara en av skalorna eller ett kort öppet samtal. Men enbart skalor är inte tillräckligt även om de är bättre än ingenting alls.

Ofta behövs flera försök innan smärtmätningen fungerar bra. Patienten kanske inte orkar förstå första gången. Men om man återkommer och förklarar flera gånger på olika sätt kan nästan alla använda dem.

Kritik mot mätinstrument
Skalorna Pain-O-Meter och Short-Form McGill Pain Questionaire är flerdimensionella instrument som innehåller ord för att beskriva smärtans karaktär. Brännande, stickande och molande är ord som används. Bara intensiteten är inte tillräcklig.
  Denna typ av mätinstrument har fått kritik för att de tvingar på patienten vissa ord. Men undersökningen visar att många av orden återkommer i öppna frågor, speciellt de som finns i Pain-O-Meter. Den är utvecklad i Sverige och bättre anpassad till svenskt språkbruk än den andra som enbart är översatt. 
  – Patienterna måste tillåtas använda andra ord än de som finns på skalan. Ofta är det lättare att säga vad det onda inte är. Exempelvis att det inte är det värsta tänkbara.

Hela 70 procent av de geriatriska patienterna uppgav att de hade ont vid frågetillfället. Då ingick inte personer med demensdiagnos. Forskningsetik kräver ju samtycke från patient eller anhöriga, sådant skulle vars svårt att få inom den relativt korta vårdtiden på geriatrisk avdelning.
  – Dementa är en grupp som vi vet har mer ont än andra, säger Ingrid Bergh. Personalen kan gott pröva att använda skalorna. Demensen behöver inte alltid vara till hinder.

Kvinnor har mer ont
I studien tillfrågade man även ”friska” sjuttioåringar om de upplevde smärta. Speciellt kvinnorna hade mycket ont. 64 procent hade haft ont dagligen eller flera dagar under de senaste två veckorna.  Motsvarande siffra för män var 37 procent.
  En tredjedel av kvinnorna hade ont på tre eller flera ställen och 11 procent av männen. Nästan 70 procent av dessa kvinnor hade haft långvarig smärta, alltså ont mer än 6 månader. Motsvarande för män 38 procent.

De stora könsskillnaderna är inte förklarade. Kanske tenderar kvinnor att överrapportera eller män att underrapportera. Det finns vissa studier som visar att äldre män inte gärna talar om sin smärta. Men det kan också vara faktiska skillnader.

Ryggont är det vanligaste smärttillståndet hos både kvinnor och män. Värk i axlar, armar, händer och knän drabbar mest kvinnor.

Kan minska värken
Det är svårt att bli frisk efter långvarig smärta. Gruppen av äldre som har smärta kommer att öka eftersom fler tillkommer än tillfrisknar.  
  – Det viktiga resultatet är att 70-åringar har så mycket smärta. Man kanske inte alltid kan bota en ond rygg men mycket kan göras för att minska värken, både med smärtstillande medel och genom information och samtal.

Ett annat fynd i studien var att män som angav att de hade ont hade fler depressionssymtom. Det fanns inget motsvarande samband mellan smärta och depressionssymtom hos kvinnor. Kvinnor kanske är tillåtna att prata mer om sin smärta och det kan vara ett sätt att bemästra den.