Enligt Odén innebar den traditionella ålderstrappan trygghet för dem som ”inte längre orkar planera för sin egen framtid och försjunker i sitt nu i väntan på döden”. Samtidigt anklagar hon SENIOR 2005 för att osynliggöra ”individens ansvar för sin egen sjukdom och död”. Istället för att riva ålderstrappan vill hon tydligen bygga om och plana ut dess övre del. Vad detta innebär förblir oklart, liksom vad som då egentligen menas med ålderstrappa. Några kommentarer kan ändå vara på sin plats.

SENIOR 2005 hade regeringens uppdrag att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken. I direktiven stod tydligt att vi skulle ägna stort utrymme åt frågor om äldre människors inflytande och delaktighet.

Andra sysslade med vård- och omsorg
Vård- och omsorgsfrågor skulle också behandlas, men inte dominera arbetet. Flera andra utredningar sysslade med vård- och omsorgsfrågor, bland annat kommittén om vård i livets slutskede, och vi försökte undvika dubbelarbete.

Halvvägs in i arbetet gav vi ut diskussionsbetänkandet ”Riv ålderstrappan! Livslopp i förändring”, som behandlade alla delar av äldrepolitiken utom vård och omsorg. Syftet var att för en gångs skull i Sverige ta upp frågor som gäller inflytande och delaktighet under åldrandet till samlad diskussion.
  En stor del av Odéns kritik verkar handla om tilltaget att skriva om åldrande och äldre människor utan att ta upp sjukdom och död. Reaktionerna var överlag mycket positiva. Bland annat skrev Sveriges Gerontologiska Sällskap ett positivt remissyttrande.

Hösten 2003 överlämnade vi slutbetänkandet ”Äldrepolitik för framtiden” till regeringen. Även denna gång höll vi oss till det uppdrag som regeringen givit oss. Det innebär att vi försökte sätta in vård- och omsorgsfrågorna i ett större sammanhang som bland annat handlade om såväl individens som samhällets möjligheter att planera för åldrandets olika faser.

Magstarkt påstå att vi osynliggjort
En stor del av betänkandet handlar dock om vård och omsorg (plus bilagedelar på åtskilliga hundra sidor). Odén må vara missnöjd med det vi skrivit, men att påstå att vi osynliggjort vård- och omsorgsfrågor är magstarkt.

Odén kritiserar SENIOR 2005 för att lägga alltför stor vikt vid attitydfrågor och främst föreslå kortsiktiga åtgärder för att ändra attityder. I själva verket skriver vi att det viktigaste för att öka äldre människors delaktighet och inflytande är att genomföra strukturella förändringar. Vi lämnar överhuvudtaget inga förslag om tillfälliga informationsinsatser eller liknande. Däremot kritiserar vi en del av det officiella språkbruket om äldre människor, till exempel beskrivningen av alla som fyllt 65 år som ”icke arbetsföra”. Om Odén anser att detta är att slåss mot väderkvarnar så gärna för mig.

Ålderismbegreppet tycks framkalla särskild vrede hos Odén. Detta refereras kortfattat i våra texter, liksom den kritik som begreppet mött i forskarvärlden. De referenser som vi gör till bland annat amerikansk ålderismforskning syftar främst till att problematisera föreställningar om ålder och åldrande.
  Det var också syftet med att i ett par nya enkätundersökningar upprepa och komplettera några av de attitydfrågor som ställdes inom ramen för forskningsprojektet ”Äldre i samhället” som Birgitta Odén ledde under 1980-talet.

Rör sig med formuleringar
SENIOR 2005 har avstått från att använda beteckningarna tredje och fjärde åldern. Odén rör sig däremot obesvärat med dessa, i mitt tycke, trubbiga formuleringar. Resolut definierar hon tredje åldern som 65-79 år och den fjärde åldern som 80+.

I praktiken innebär detta att många av dem som har sämst levnadsförhållanden aldrig kommer in i den fjärde ålder som Birgitta Odén lägger sådan vikt vid. De blir sjuka och dör redan innan de blivit 80 år. Relativt friska personer i 80- och 90-årsåldern, som till exempel vill byta boende, får inte heller plats i detta snäva schema (Ett sådant exempel ger Äldre i Centrums chefredaktör i sin ledare i nr 1 2004. se artikel »)

Men det är priset man får betala för att kategorisera och etikettera människor efter kronologisk ålder. Jag är övertygad om att frågor om liv, åldrande och död måste diskuteras med hänsyn till skillnader och variationer mellan olika individer och grupper i samhället. Ålderstrappor och andra stereotypa åldersindelningar kan vara behändiga som tankemodeller, men de hjälper oss varken att se mångfalden av politiska utmaningar med en åldrande befolkning eller enskilda människors lidande och brottning med existentiella grundfrågor.