Recension: Vem ska ta hand om mamma? Min dagbok inifrån äldrevården.
Anna Bäsén (Bokförlaget DN 2004)

Den moderna svenska äldreomsorgens historia är sedan 1949 också de svenska skandalernas historia. Då gjorde Ivar Lo-Johansson sin resa genom Ålderdomssverige, med en reportageserie i Vi och ett par böcker. Han tyckte inte om vad han såg och särskilt inte ålderdomshemmen, ofta med urusel standard och auktoritär anda. Vad värre var för myndigheterna, som då ställdes till svars ordentligt i media för första gången; han hade en duktig fotograf med sig och bilderna är fortfarande skrämmande. Vanligt folk hade vid den här tiden börjat flytta in på ”hemmet” och betala för sig och skandalen var ett faktum, med hetsiga radiodiskussioner med mera.

En offentlig utredning tillsattes och resultatet blev det Ivar Lo hade krävt; man skulle i första hand hjälpa de äldre i deras eget hem. All senare äldrepolitik har varit i denna säck innan den kom i påse. Det blev också tydligt att äldreomsorg är en politiskt het fråga.

Någon kanske minns Lis Asklunds senare, klassiska radioreportage från ålderdomshemmen ”De sitter och de ligger” (1966), som medförde att man kom igång med terapi, idag avvecklad på många håll. Åter sitter och ligger de gamla, men nu framför teven.

Skandalerna har duggat allt tätare under det senaste årtiondet och myndigheternas utredningar står som spön i backen. Officiell statistik och rapporter – även av undertecknad – visar att den offentliga omsorgen krymper och att anhöriga gör allt mer, men att äldreomsorgen på det hela taget fungerar ganska bra (se www.socialstyrelsen.se). Är detta sant?

De äldre som idag får plats i ”särskilt boende” är oftast mycket gamla och skröpliga, inte sällan drabbade av demenssjukdom (vilket språk! Vanligt boende är ”ordinärt boende”). Detta ställer allt större krav på personalen. Hur klarar kommuner och landsting saken? Visar skandalerna att det blivit sämre eller har kraven ökat?

Det mesta tyder på att omsorgen är ibland bra, ibland mindre bra och stundom är skandal rätt begrepp. I höstas kom Göran Rosenbergs filosofisk-historiska analys av läget i omsorgen, nu är det dags för en wallraffande rapport. Det är Anna Bäsén, undersköterska men till vardags Expressenjournalist, som slitit i äldreomsorgen den heta sommaren 2003 och nu delger oss vad hon sett.
  Liksom Ivar Lo är hon förskräckt och vred; så här vill hon inte ha det själv på gamla dar och så vill hon inte att hennes mamma ska ha det. Det säger även hennes arbetskamrater på Gullvivan och Blåsippan och allt vad avdelningarna heter.

Bäsén delger oss dessvärre dåliga nyheter, både från den offentliga vården och den privatdrivna, där hon verkar ha sett de värsta exemplen på svindlande hög personalomsättning och chefskaruseller, bristfällig informationsöverföring med åtföljande felmedicinering, trycksår med mera, samt sparsamhet med personal, materiel och mat som medför att de gamla kan ligga till sängs och vara nedkissade i 19 timmar, ha 16 timmar mellan måltiderna, inte få duscha eller komma upp eller ut över huvud taget, lida av undernäring eller hamna i ren svält, råka ut för övergrepp och till slut dö i ensamhet.

Alla namn är fingerade (”God Äldrevård AB”), men ett försök hon gör att anmäla vanvård leder ingenstans utom till ett möte som blottlägger kommunpolitikernas maktlöshet och valhänta hantering av skattefinansierad vård.

En del av de brister – kränkningar, felaktigheter eller rentav olagligheter – Anna Bäsén ser och ibland tvingas delta i kan ha berott på att det var sommar, om det nu är en ursäkt, eller att det var stadsmiljö; även hon konstaterar att det inte är lika illa överallt. Men det är dåligt ofta nog och den här sortens närsynta inblickar behövs, vid sidan av statistiska kartläggningar med mera.

Efter 1990 har inte äldreomsorgen fått mer av den offentliga kakan, men behoven tycks stiga, därav de ökade anhöriginsatserna. Professor emerita Birgitta Odén i Lund, som forskat om den historiska omsorgen, menar i en intervju med Anna Bäsén att äldreomsorgen inte var bättre förr, för 25, 50 eller 100 år sedan. Hon har dock farhågor för framtiden och att det kan komma förslag om eutanasiliknande reduktion av livsuppehållande medicinering för äldre när antalet mycket gamla ökar framöver. Även om det inte är värre idag – och i vissa avseenden är det ju bättre – tror vi oss ju vara så mycket mer humana än man var ”förr”?

Det centrala är inte om Anna Bäséns uppgifter ger en rättvisande bild av hela den svenska äldreomsorgen, utan att tendenser i den här riktningen syns på många håll, vare sig omsorgen drivs privat eller offentligt. Anna Bäséns bok borde vara obligatorisk läsning i vård- och omsorgsutbildningarna! För vanliga gamlingar och deras anhöriga är det nyttig läsning om vad man inte skall finna sig i. En avslutande guide ger tips om vart man kan vända sig, om det blir nödvändigt.