Akut förvirringstillstånd – Svår upplevelse man inte glömmer

Anne Jalakas, frilansjournalist
Nyckelord: Minne och kognition, Sjukvård, Hälsa – ohälsa, Omvårdnad


Skam och genans är vanliga upplevelser bland äldre som får akut förvirringstillstånd i samband med höft- eller knäoperation. I läroböckerna står att de som drabbats snart glömmer – det stämmer inte.

 

Skam, genans och en känsla av att ha varit galen. Och en rädsla för att det kan hända igen. Det är upplevelser som är vanliga bland äldre patienter som drabbas av akut förvirringstillstånd i samband med höft- eller knäoperation. Trots att mer än var femte patient drabbas är kunskapsbristen inom vården stor.

 

Många tror att patienterna glömmer allt de varit med om under förvirringen. Så står det också i läroböcker. Men det stämmer inte. Ny banbrytande svensk forskning visar att patienterna minns vad de varit med om och ofta skäms över sitt beteende under förvirringstillståndet.

  Personalen å sin sida har ofta problem med hur de ska tackla patienterna. Den strategi som visat sig fungera bäst är att följa patienterna när de är förvirrade i stället för att försöka tvinga tillbaks dem till vår verklighet.

  – Det här är ny kunskap som är viktig att sprida, säger Edith Andersson, sjuksköterska och vårdlärare i Lund som i maj disputerade på sin avhandling om akut förvirringstillstånd bland ortopedpatienter.

 

En av fem drabbas

457 personer, alla äldre än 65 år, ingick i studien som gjordes på ortopedkliniken i Kristianstad. Drygt 20 procent av dem som kom in med en akut fraktur, till exempel ett lårbensbrott efter att ha fallit hemma, drabbades av akut förvirringstillstånd. Bland dem som kom för ett planerat ingrepp var andelen bara 3,6 procent.

  – Den som kommer akut har oftast ont samtidigt som det händer väldigt mycket väldigt snabbt. När man är äldre klarar man inte att sortera så många intryck utan löper en ökad risk att utveckla förvirring, säger Edith Andersson som önskar tydligare information redan på akuten.

  – Vi är så duktiga på att informera om allt möjligt men vi vågar inte tala om att detta kan hända. Och om vi berättar tar vi oss inte alltid tid att ta reda på om informationen verkligen gått fram.

 

Om traumat är tillräckligt starkt kan vem som helst av oss drabbas av akut förvirringstillstånd men risken ökar med stigande ålder och allmän skörhet. Dålig syn och hörsel, uttorkning och infektionssjukdomar är andra riskfaktorer.

 

Sätter själsliga spår

Tillståndet kan vara livshotande eftersom patienten kan vara så djupt förvirrad att han eller hon varken äter eller dricker. Men om de basala behoven blir tillfredsställda går förvirringen tillbaks av sig själv efter en tid utan att lämna några skador, i alla fall inte kroppsliga. Själsligt är det en annan sak.

 

Studien visar att det ofta är skrämmande att befinna sig i den röriga värld som uppstår under ett förvirringstillstånd. Inte minst som patienterna själva förstår att något inte står rätt till. De befinner sig på två plan samtidigt och pendlar mellan nu och då, här och där. De är förvirrade men förstår också att de är det. Som en av dem säger:

  – Det går bara runt, från den ena till den andra sidan. Jag verkar berusad.

 

Alla som ingick i undersökningen var klara när de kom till sjukhuset. Edith Andersson informerade dem om att det fanns en risk för att de skulle drabbas av en övergående förvirring. Hon fick också tillstånd att, om detta hände, observera dem medan de var förvirrade och intervjua dem efteråt. Under två år levde hon sedan med minicallen vid sin sida, ständigt beredd att åka in till sjukhuset. Totalt drabbades 51 patienter vars förvirring pågick olika länge.

 

Kan pågå över en vecka

Den kortaste gick över efter tre timmar, den längsta pågick i nio dagar. Ofta var det högljutt och bökigt runt patienten. Bland den tredjedel som utvecklade hyperaktivitet var det vanligt att slita och dra i katetrar, förband och syrgasapparat eller att försöka ta sig ur sängen för att gå hem. Personalen uppfattades ofta som motståndare, som några som ville dem illa. Det förekom att patienter skrek till eller försökte slå personalen.

 

Nästan lika många, knappt en tredjedel, reagerade med total inaktivitet. De låg alldeles stilla i sina sängar men var lika förvirrade.

  – De hyperaktiva får mycket uppmärksamhet, men det finns en risk för att man missar de tysta, säger Edith Andersson. Där måste man ha en ökad vaksamhet och verkligen se till att de får i sig mat och dryck.

 

En tredjedel av patienterna pendlade mellan att vara aktiva och passiva. Gemensamt för alla var att perioder av djup förvirring avlöstes av stunder av ökad klarhet då de försökte begripa vad som hänt.

 

Kämpar för att förstå

  – De kämpar väldigt hårt för att förstå och erhålla kontroll över en hotfull och skrämmande situation. Det kan ske genom frågor som ”Vad är det som händer med mig? Var är jag? Vad är det här för lägenhet?”

  – Ett annat sätt är att med sin egen berättelse från sin tidigare livshistoria ge uttryck för vad som händer nu. Om det som pågår är väldigt jobbigt plockar de fram en tidigare liknande historia från sitt liv och pratar om den. Ibland undrade jag mycket över vad patienter som talade mycket om polis, inbrott och liknande varit med om.

 

Att dåtid och nutid blandas ihop är mycket vanligt. Edith berättar om en patient som pratade om hur hon var på väg till kyrkan, kanske till en begravning. Det var tydligt att det var vinter och för länge sedan.

  – Detta pågick under förmiddagen. På eftermiddagen kom anhöriga på besök och redan när jag var på väg in i rummet hörde jag hur de försökte förklara för patienten att hon inte alls varit i kyrkan. Ju mer de höll på desto mer uppriven blev patienten.

 

Lugn av bekräftelse

  – När jag kom in i rummet kände hon genast igen mig och frågade mig om vi inte varit i kyrkan. Först visste jag inte vad jag skulle svara men sen sa jag att jo, du pratade om att du var i kyrkan. Hon blev omedelbart lugn och lade sig i sängen.

  – Det jag gjort var att bekräfta hennes berättelse.

  Det är ett förhållningssätt som Edith Andersson rekommenderar till dem som vårdar dessa patienter. Hennes forskning bekräftar också att de som följde med patienterna och var mer känsliga för deras inre värld lyckades bättre med att få patienterna lugna och harmoniska än de som i bästa välmening försökte ta tillbaks dem till vår värld eller tillrättvisa dem.

 

Så här berättar en sjuksköterska:

  ”Han stod där och höll sig krampaktigt i sängen. Han vägrade att sätta sig och han svor och slog omkring sig. Då sa jag att nu spelar det ingen roll vad du tycker och vad du säger för nu ska du lägga dig ner annars blir du jättedålig. Han sade, jävla helvete och han svor och var jättearg...

  Då sa jag, du får svära hur mycket du vill för jag svär tillbaka. Nu får du faktiskt lägga dig ner för du mår inte bra, det ser jag på dig, sa jag bestämt, nästan argt. Sedan blev han tyst och jag fick till och med ta blodtrycket.”

  Mannen blev tyst men bara för stunden.

  – Han blev väldigt irriterad och han kom ihåg detta efteråt, säger Edith Andersson som ofta blev förvånad över hur mycket patienterna noterade av sin omgivning också när de var som mest förvirrade. Bland annat mindes de ofta att hon satt och skrev. Några kom ihåg att hon berättat att de kunde bli förvirrade men att det skulle gå över och att det kändes som en trygghet.

 

Rädda att tappa förståndet

När patienten återvänder från sin förvirring är det i allmänhet ingen som pratar om den. Både personalen och patienten tiger om vad som hänt. Det är något som kan få allvarliga konsekvenser.

  – Många har funderingar om att de tappat förståndet och riskerar att tappa förståndet igen. Om det finns saker som de skäms över, till exempel om de kastat saker efter personalen, är det också viktigt att reda ut. Det kan inte anhöriga hjälpa till med, det måste vi som vårdar patienterna göra, säger Edith Andersson.

 

För att minska risken för akut förvirringstillstånd, eller lindra det om det inträffar, är det viktigt att identifiera vilka som befinner sig i riskzonen och åtgärda bakomliggande orsaker som uttorkning eller infektion. Smärta ökar förvirring varför smärtlindring är viktigt liksom en tydlig information redan vid ankomsten till sjukhuset.

 

Flyttning bör undvikas

  – En lugn och harmonisk miljö gör att det blir bättre för dessa patienter. Det är också bra om man kan undvika att flytta runt förvirrade patienter. Det är tyvärr inte alltid så enkelt som vården är organiserad i dag.

 

Edith Andersson, som sedan augusti arbetar som klinisk lektor i Lund, ska nu fortsätta sin forskning genom att bland annat titta närmare på personalens upplevelser och känslor av att vårda akut förvirrade patienter. Hon ska också implementera resultaten i den kliniska verksamheten.

 

 

Referens:

Titeln på Edith Anderssons avhandling är Acute Confusion in Orthopaedic Care with the emphasis on the patient's view and the episode of confusion.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 03 juli 2009 - 14:25 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2002 • Omvårdnad »





"Är det så det känns när du ska dö, tänkte jag...ja, ska jag dö tänkte jag men det bekom mig inte så mycket
."
Citatet är hämtat ur Edith Anderssons studie på äldre som drabbats av akut förvirringstillstånd i samband med höft- eller knäoperation. Fler citat »

Loading   Sökning pågår