"Jag såg människor runt om mig, precis som skuggor vid sidan om mig, men det fanns inga människor i rummet. Jag pratade högt, men slutade då jag förstod att så skulle jag inte göra. Det fanns ingen som jag kunde prata med i närheten."

"Oh, jag tänker, det här måste jag kämpa emot. Nu ska jag försöka tänka en tanke i taget och försöka hålla fast i den."

"Ja, allt var mörkt och skrämmande. Ja, jag vet att jag var bunden till händer och fötter. Jag hade ingenting att bestämma över själv. Jag fick finna mig i vad andra gjorde och ville."

"Ja bäckenet, men det var tomt. jag kastade det. Så var det en syster som sade – Så gör man inte, sa hon. Det minns jag...jag var lite våldsam, tyckte jag. Jag knuffade på dom, så där förde på dem...Att jag skulle bli så mot personalen...tyckte det var lite hemskt, de som är så underbara."

Citaten är från Edith Anderssons studie på äldre patienter som drabbas av akut förvirringstillstind i samband med höft- eller knäoperation.