Mötet mellan handläggare och sökande, och hur biståndsbedömningen görs, är centralt. Ändå finns inga yrkesspecifika metoder för hur det ska gå till. Hur bedömningen görs har konsekvenser också för hur personalen kommer att utföra sitt arbete.

Ulla Hellström-Muhli är doktorand vid Göteborgs universitet där hon studerar biståndsbedömningar. Genom att videofilma mötet mellan handläggare och hjälpsökande undersöker hon vilka yrkeskunskaper som används i bedömningarna.

Biståndsmötet har tre dimensioner. Omsorgsdimensionen innebär att ta reda på vad som behövs för att den gamla ska kunna klara sin vardag. Den juridiska dimensionen ger ramarna för hur behovet ska bedömas. Därtill kommer interaktionen mellan personerna som träffas.

Myndighetsutövning nedtonad

Materialet visar att biståndshandläggare försöker tona ner sin myndighetsutövning till förmån för omsorgsdelen. Detta sker på olika sätt. Det kan vara att anpassa sitt språk till klientens eller att relatera klientens berättelse till sig själv. Betydelsen av ärendeblad, intyg och tidigare beslutsdokument tonas ned genom att de benämns som ”mina papper”, ”det här” eller” en liten lapp”.

  Biståndet och insatserna kallas för ”hjälp”. Beslutet som kan överklagas presenteras inte alltid som ett beslut utan förklaras exempelvis så här: ”Du kommer att få ett papper om det här av mig”. Då är det omsorgsbeslutet som avses. Att handläggaren måste göra anteckningar under mötet kan hänvisas till handläggarens dåliga minne – inte till yrkesutövandet.

  – Att det är så här kan bero på att handläggaren inte har helt klart för sig vilken roll hon har, säger Ulla Hellström-Muhli. Det beror i sin tur på oklarhet i yrkesrollen och brist på yrkesspecifika kunskaper.

I undersökningsmaterialet visar det sig att ingen av handläggarna har förklarat hur den gamla ska göra för att överklaga beslutet. De talar hellre om vilken hjälp de kan erbjuda.

Biståndsmötets olika skeden

Däremot har en del talat om hur lagen är uppbyggd och vilka kriterier som gäller för att erhålla hjälp. Troligen beror det på en önskan att dölja den myndighetsutövande funktionen.

Biståndsbedömningen brukar börja med att tjänstemannen kommenterar något som är bekant för klienten, till exempel vädret eller något i hemmet. Detta kan få den hjälpsökande att känna sig trygg och parterna förbereder en arbetsrelation med varandra. Sedan förklaras syftet med besöket, därefter följer datainsamlingen.

Sättet att ställa frågorna har stor betydelse för vilken information svaren kan ge. För att få reda på behoven används ett tydligt klientperspektiv. Handläggaren frammanar en bild av en situation, till exempel för att få veta om de klarar av sin hygien. Frågan kan bli: när du stiger upp på morgonen hur brukar du göra då? Då kan den gamla beskriva detaljerat hur det går till och det ger den information som behövs. Ulla Hellström-Muhli:

Unikt för omsorgen

  – Detta är unika kunskaper för social omsorg – att kunna få situationsbeskrivningar. Och det måste lyftas fram som speciella yrkeskunskaper.

  Med fokus på situationen får man en beskrivning från individperspektivet – inte från yrkets perspektiv. I ett yrkesperspektiv skulle frågan ha formulerats: vad behöver du hjälp med?

Efter mötet följer analysfasen. Tillbaka på kontoret lägger handläggaren samman sin nya information med annan information som exempelvis skriftlig information som skaffats tidigare, läkarintyg med mera. Bedömningen ska även innefatta uppföljning med samtal om hur hjälpen fungerar. Därigenom görs en fortlöpande kvalitetsbedömning.

Vid ombedömning tas beslutet i praktiken ofta vid besöket. Men Ulla Hellström-Muhli menar att beslutet blir bättre om det får mogna och att yrkeskunnandet bör innefatta reflektion. Annars kan själva personen påverka beslutet. Exempelvis var det inte ovanligt att männen spelade på situationen och använde sin charm i mötet med handläggaren.

Privata yrkeskunskaper

Vid biståndsbedömningen används så kallade praxiskunskaper som omfattar kombinationen erfarenhet, handling och situation. De ses som en konsekvens av integrerad kunskapsbildning. Alltså att ha ett personligt kunnande och veta hur man ska göra även om man inte kan förklara hur eller varför. Dessa yrkeskunskaper är inte nedskrivna och därför privata – inte öppna och kollektiva.

  – Detta är ett skäl till att professionen inte är respekterad, säger Elvi Walldal, docent och handledare för Ulla Hellström-Muhli.

Yrket har olika namn, till exempel enhetschef, hemtjänstassistent och biståndshandläggare. Utbildningsbakgrunden varierar även om de flesta har någon form av social omsorgsutbildning. Det är en yrkesgrupp som inte haft möjlighet att utveckla en gemensam metodik, anser Elvi Walldal.

Rädsla för professionalisering

  – En profession ska grundas i en kollektiv kunskap. Genom att undersöka vad personalen kan och hur de gör blir kunskapen allmän. Att den inte förblir privat är en viktig förutsättning för professionaliseringen.

  Inom forskningen finns ibland motstånd mot att professionalisera yrket.

  – Man är rädd för att den nära relationen till vårdtagarna ska gå förlorad. Men det ena behöver inte utesluta det andra, dessutom kan det vara ett problem att ha alltför nära relationer, säger Ulla Hellström-Muhli.

Det finns olika syn på vad som krävs för att arbeta inom äldreomsorgen.

  – Det finns forskare som hävdar att det behövs ”husmorskunskaper”, säger Ulla Hellström-Muhli. Men också detta är kunskaper som måste läras, de kommer inte automatiskt till kvinnor.

  Ulla Hellström-Muhli har själv varit ålderdomshemsföreståndare och är nu forskare och vårdlärare i omsorgsutbildningar vid universitetet. Hennes forskning syftar till att utveckla ämnet social omsorg.

Forskare utan erfarenhet

Det finns numera relevant litteratur i ämnet men forskningen har ofta bedrivits av forskare som saknar egen erfarenhet av äldreomsorgsarbete. Få har sin yrkesbakgrund i omsorgsledaryrket.

Av tradition har man sett omsorgsyrken och arbete med äldre som yrken där ingen särskild utbildning behövs. Många anställs unga och utan utbildning och erfarenhet. Att arbeta inom äldreomsorgen betraktas som ett genomgångsyrke.

  – Att erbjuda ungdomar som är 15-17 år sommarjobb inom äldreomsorgen ger signaler om att vem som helst kan arbeta där utan kvalifikationer. Och det är helt fel signaler säger Ulla Hellström-Muhli.

Att vara arbetsledare inom äldreomsorgen är ett yrke som saknar eget namn och har många olika beteckningar. Yrkesgruppen personal på mellanchefsnivå har själv påtalat att vissa kompetenskrav borde finnas och önskat legitimation. Men de har fått avslag på detta. I praktiken finns inga enhetliga kriterier på kompetens eller utbildning.

Trygga ledare kan ge stöd

Goda yrkeskunskaper kommer klienten till gagn, eftersom det påverkar både bemötande och metodik. Trygga och kunniga arbetsledare kan ge bättre arbetsledning och bättre stöd till personalen. Omsorgsledare uppträder ofta personligt i sin relation till vårdtagaren. Repliker som ”Du har ditt larm på, det blev jag glad av att se” förekom i materialet.

Att personalen relaterar till sig själva beror på bristande yrkesidentitet och att de saknar enhetligt yrkesspecifikt stöd för sitt arbete. Omsorgsledare har olika yrkesbakgrund och det finns även outbildade omsorgsledare på sina håll. Utbildningen i social omsorg har skiftat från 60 poäng till att nu vara 140 poäng (socionom med inriktning på äldre). Trots detta saknar många kunskaper för att bedöma biståndsbehov och leda personal inom äldreomsorgen.