Jag blir aldrig gammal. Vilket inte betyder att jag tänker dö ung, jag är 53 år, snart 54. Men jag tvivlar på att jag verkligen blir äldre med åren, en villfarelse som jag nog delar med många i 40-talistgenerationen. Så rädd för min ålderdom är jag inte, eftersom jag inte riktigt tror på den.

 
Möjligtvis är det jämförbart med att jag länge inte var rädd för, eller ens hade respekt för, åska och blixt, beroende på okunnighet och ett ”det drabbar inte mig”-syndrom. Inte förrän jag vistades i ett sommarhus där en kulblixt for runt i köket, med oss semesterfirare som förskräckta åskådare, begrep jag att naturens krafter inte alltid är att leka med. Ibland kommer man till insikt.

När jag födde min son var jag nyss fyllda 28. Glad och exalterad över det nyanlända barnbarnsbarnet talade min farmor med mig om sina egna förlossningar, om lyckan och undret när ett barn föds. Jag var milt överseende. Jag menar, vad visste hon? Farmor var ju faktiskt 80 år gammal, visserligen hade hon fött fyra barn men det var så oändligt länge sedan.

  Nu vet jag att det inte alls var länge sedan. De stora ögonblicken i livet är ständigt närvarande, lika levande oavsett tidens gång. Som ung vet man inte alltid det, utan tror att oceaner av tid och olikheter skiljer ung och gammal. Men det är mest på ytan, sanningen är att de största skillnaderna mellan människor sällan beror på ålder.

  Förresten var farmor aldrig gammal, trots att hon var över 80 när hon dog. Det var aldrig svårt att se den unga flickan i henne. Eller så var hon gammal, och då kan det ju inte vara farligt. Varför skulle jag vara rädd om jag kan bli som hon, som är min förebild i livet?

Om nu ålderdomen inte skrämmer mig så gör Döden det. Inte min egen i första hand, men andras, närståendes. Döden är obeveklig och räds inte ens min egen generation (trots att vi 40-talister gärna tror oss vara störst, bäst och vackrast och kanske också starkast).

En av mina närmaste vänner dog i vintras, 58 år ung. I 29 av dem var hon min vän. Vi skulle bli tanter ihop, det bestämde vi faktiskt en gång för länge sedan. Vi skulle bli tanter och ha gott om tid, gå på matinéer och äta lunch på krogen och bära oss åt. Nu blir det inte så. I stället får jag återstoden av mitt liv leva med saknaden.

  Hennes döttrar är nu i ungefär samma ålder som jag var när vi först träffades, så visst inser även jag att åren går.

Vi är alltid samma människor, livet igenom, det är min övertygelse. Somliga talar om sin barndom och ungdom med ett avståndstagande, som om de talade om någon annan, dem främmande, person. Då tror jag att de har tappat kontakten med sig själva, och jag hoppas att det är tillfälligt, att de ska hitta tillbaka.

  Själv har jag inga svårigheter att känna och uppleva de känslor och tankar som jag hade som barn. Allra innerst inne är jag samma person, även om jag under åren har samlat på mig en drös erfarenheter, goda och dåliga, och till det yttre ser annorlunda ut. Kanske har jag blivit lite visare, men det är inte alls säkert.

Vi 40-talister är nu mellan 52 och 62 år, vi är många och vi är vana att ta för oss. En gång utgjorde vi en baby-boom, även om uttrycket inte användes då. Om inte alltför lång tid blir vi en pensionärs-boom, vänta bara! Ännu längre fram invaderar vi ålderdomshemmen, inte i koftor och kappor och cheviotkostymer utan jeansklädda, om än rynkiga och böjda.

Ut åker dragspelsmusiken och in rock och pop. Vi kommer att lyssna till Beatles och Elvis, Barry McGuire och Joan Baez. Inte för att vi egentligen är annorlunda, utan för att det är vår klädsel och vår musik. Liksom alla människor har vi formats av vår tid, den äldre generationen har samma typ av kläder som den alltid har haft, fast i modernare snitt. Precis som vi. Dragspel tycker många äldre om, inte för att det är musik för gamla människor utan för att det är deras ungdoms musik. Konstigare är det inte.

Sannolikt blir vi dock ganska fordrande gäster på hemmen. Vi var de första tonåringarna, vi var flower-powergenerationen som fick tillgång till p-piller och vi var först med fri kärlek (trodde vi i alla fall), många av oss fick en bra utbildning och har, åtminstone tidvis, surfat fram i livet på en räkmacka. Vi kommer att kräva rödvin till maten, gympa till 60-talsmusik och att få ha herr- respektive dambesök på rummen. Så länge vi orkar.

Våra barnbarn kommer förmodligen att anse oss patetiska, för att inte tala om våra barns inställning. Möjligen kommer barnbarnsbarnen att tycka att vi är häftiga.