Nu några veckor efter valet, minns ni hur det lät före? Kommer ni ihåg politikernas återkommande mantra? Val efter val dyker det upp. Jag menar förstås "vård-skola-omsorg". Det som massmedia skämtade om under sommaren, men samtidigt genom satir visade på vilka viktiga områden det egentligen handlar om.

Tidigare har jag mest blivit irriterad när inget konkret har kommit fram ur dessa långa valtal och diskussioner. (Ett undantag var förra valets nationella handlingsplan för äldrepolitiken.)
  Den här gången blev jag bara beklämd och uppgiven av att återigen höra Persson, Lundgren, Svensson och de övriga, upprepa dessa begrepp utan ens ett uns av engagemang. Vård-skola-omsorg, det handlar om områden som är livsviktiga för allas vår framtid och välfärd.  
  Men vad diskuterades och vad hade politikerna för konkret att komma med? Narkomanvården, eller bristen på den, togs – äntligen – upp, barnomsorgens stora grupper diskuterades, och skolan förstås! Mycket om skolan. Men inte blev det något konkret av detta heller.

Vi var många som undrade varför äldre människor blev så väldigt osynliga i de olika valtalen. Ansågs det generellt att satsningen på äldrefrågorna – den gjordes ju inför förra valet? Som om bristerna inom sjukhem, övriga särskilda boenden, hemtjänst och bristerna inom vården på sjukhus, liksom primärvården, skulle vara några övergående problem.

Ett par veckor före valdagen, kom några av partiledarna på att ta upp äldrevård och omsorg. Men det kändes mest som ett "hoppsan, det här hade jag visst glömt".
  Medan politikerna ägnade sig åt slutspurten inför valet, ägnade vi oss åt att träffa och prata med sjuksköterskor som dels forskar inom omvårdnad, dels arbetar inom vården.

Omvårdnad är ju sjuksköterskornas område i första hand, även om vi självklart är medvetna om att de i vardagen delar det med undersköterskor, vårdbiträden med flera.
  Jag tycker om ordet. Smaka på det. O-m-v-å-r-d-n-a-d. Visst innehåller det kunskap som man kan lita på. Sjuksköterskan vet vad hon gör, både som "vårdare" och som arbetsledare.
  I ordet omvårdnad ligger också empati, att verkligen bry sig om den man vårdar. Att se och respektera varje person, att känna in vad han eller hon behöver. Att sätta in alla klutar, både medicinska och sociala, för att denna människa ska må så bra som det bara går.

Det kan låta som självklarheter. Det är väl precis vad omvårdnad ska gå ut på. Att sedan prata om GOD omvårdnad blir som en paradox. All omvårdnad borde per definition vara god. Det hörs som sagt på ordet. Men tyvärr är inte alltid verkligheten så enkel; resursbrist (både i form av pengar och personal), tidsbrist och som resultat av detta också brist på ork och kanske lust.

Omvårdnad har två dimensioner, säger professor PO Sandman i Umeå. Dels den basala vården, dels "bry-sig-om-delen". Och det är "bry-sig-om-delen" som eftersätts vid resursbrist, men det är den delen som innehåller allt som gör livet meningsfullt, säger han.

Astrid Norbergs omvårdnadsforskning i Umeå har givit många ringar på vattnet. Hon blev den första omvårdnadsprofessorn i Sverige för 25 år sedan och man skulle kunna säga att det är hon som lagt grunden till det som vi idag kallar omvårdnad. Hon säger att hon gärna vill skryta med att fyra av hennes 40 före detta doktorander nu är professorer – där ibland PO Sandman.
  Ett av hennes motton är den nödvändiga kopplingen mellan forskningen och vården. Utbildning, forskning och patientomvårdnad får inte vara tre olika områden som det är nästan överallt idag, säger hon. Det leder inte till någon god omvårdnad.

På någon valaffisch då före valet, minns jag att det stod något om Bättre vård – då behövs mer personal. Ja visst, men än viktigare måste vara vilka ska rekryteras till till exempel demensvården? PO Sandman tycker att man bör ställa sig frågan om personalen tycker om att jobba med demenssjuka eller har man fått sjuksköterskor som egentligen inte tycker om verksamhetens innehåll?

Kommunerna saknar idag strategier för rekrytering, men också för hur man ska kunna stödja och behålla befintlig personal. Här finns mycket som kan förbättras.
  Säger professorn som också vet hur man skulle kunna göra det bättre. När ska politikerna börja lyssna på dem som har kunskaper och erfarenhet?