Om ett år är de allra flesta av oss ett år äldre. Den något triviala utgångspunkten räcker för att göra en hyfsad befolkningsprognos – för de närmaste åren, vill säga. Betydligt svårare är att bedöma utvecklingen på lång sikt.

Att långtidsprognoser över befolkningsutvecklingen vilar på en betydligt bräckligare grund beror på svårigheter att bedöma antalet nyfödda, dödsfall, invandrare och utvandrare.

  – Beträffande storleken på in- och utvandringen har både flyktingsituationen i världen och politiska beslut betydelse och är näst intill omöjligt för oss att förutse. Här bygger våra antaganden därför på hur utvecklingen varit den senaste 20-årsperioden, säger Jan Qvist vid Statistiska Centralbyrån (SCB).

Födelsetal nyckfulla

Under 1900-talet har födelsetalen åkt upp och ner. Babyboomar har följts av perioder med låg fruktsamhet. Ibland fanns tydliga samband med den ekonomiska situationen men barnafödandet kan till synes även präglas av en stor portion nyckfullhet, som på 1930-talet då födelsetalen började stiga redan innan Myrdals familjepolitiska reformer hade sjösatts.

  – Grundläggande för utvecklingen har dock varit att olika kvinnogenerationer under 1990-talet fött i genomsnitt två barn, vilket använts som bas för att beräkna det framtida antalet födda, säger Jan Qvist.

  Med facit i hand, vad har visat sig vara felaktiga antaganden i SCB:s tidigare befolkningsprognoser? Jan Qvist:

Medelivslängd har överraskat

  – Tittar vi på det senaste decenniet är det framför allt den fallande fruktsamheten som vi inte kunnat förutse. Att ökningen av medellivslängden hos män skulle bli så kraftig hade vi heller inte räknat med.

  – Vår senaste prognos bygger på en fortsatt ökning av medellivslängden fram till 2050, från 77,5 till 83,0 år för män och från 82,1 till 86,1 år för kvinnor.

SCB:s befolkningsprognos kommer i en reviderad version en gång per år. I den senaste – Sveriges befolkning 2000-2050 – antas fruktsamheten öka fram till 2010, från dagens mycket låga nivå – 1,6 barn/kvinna – till 1,8 barn/kvinna.

  Nettoinvandringen – invandrare minus utvandrare – förväntas till en början uppgå till 30 000 och på längre sikt 20 000 personer per år, siffror som ligger i linje med de senaste 20 årens.

Prognosen visar att den ”demografiska andningspaus” som präglat Sverige sedan 1990-talet går mot sitt slut. Snart börjar ålderspensionärernas andel av befolkningen åter att öka och kommer att göra så under en lång period. Men om födelsetalen lägger sig på 1990 års nivå och gränserna skulle öppnas för fler (unga) invandrare kan utfallet bli ett annat.