En före detta elev beskriver Astrid Norberg som en murbräcka mot etablissemanget. Själv kallar hon sig ibland för äggkläckningsmaskin. Pionjär är hon otvetydigt, Sveriges första professor i omvårdnadsvetenskap.

Umeå har en tung tradition inom det tämligen unga området omvårdnadsforskning. För 22 år sedan bildades enheten för omvårdnadsforskning inom Institutionen för internmedicin. Enheten började i två mindre rum i en källarlokal. Nu utgör omvårdnadsforskningen en del av det så kallade Vårdvetarhuset inom Umeå universitet.

Det är Astrid Norberg som genom sitt forskningsarbete har tydliggjort ämnesområdet omvårdnad, säger professor Per-Olof Sandman om sin före detta handledare:

  – Hon har varit en murbräcka mot etablissemanget och slagits för att omvårdnaden skulle få den profil den är på god väg att få idag.

Lokal spjutspets

  – Hon har även varit en spjutspets lokalt när hon under dessa år byggt upp det som idag är Institutionen för omvårdnad.

  Astrid Norberg blev 1987 Sveriges första omvårdnadsprofessor och är idag prefekt vid institutionen. Hon har under åren varit huvud- eller bihandledare till omkring 40 doktorander, varav många har ägnat sig åt studier som rör äldre människor och framför allt demenssjuka.

  – Det finns nog ingen handledare som så i detalj kan sina doktoranders arbete, säger Per-Olof Sandman. Hon deltar aktivt i all forskning som pågår inom institutionen.

Astrid Norberg själv säger att hon hoppas att andra forskare efter henne inte ska behöva splittra sig som hon har gjort.

  – Eftersom jag var först har jag varit mer av en handledare än forskare.

  – Äggkläckningsmaskin har jag ibland kallat mig själv. Under själva uppbyggnadsskedet har det varit viktigt att se till att vi blev fler forskare för ämnets utveckling.

  – Vi har också blivit fler och jag vill gärna skryta med att fyra av de före detta doktoranderna nu är professorer.

Mest ägnat sig åt handledning

Astrid Norberg blev känd i början 80-talet när hon gjorde studier utifrån etiska aspekter vid demenssjukas svårigheter – eller vägran – att äta i livets slut. Sedan dess har hon till största delen varit handledare.

Hon har bland annat handlett doktorander som studerar kommunikation mellan den demenssjuke och vårdaren. Vad kan vi göra för att förstå varandra bättre? Kommunikationsstudier har så mycket som möjligt gjorts med ett inifrånperspektiv med utgångspunkt hos den demenssjuke.

  – Ett exempel är att man försöker tolka episoder av psykisk klarhet hos den demenssjuke. Plötsligt säger den svårt sjuke personen något vettigt och relevant, innan han eller hon försvinner bort igen, säger Astrid Norberg.

Hon berättar också om studier kring icke-dementa äldre personer som är så alerta att de kan intervjuas. Vad är det för inre styrka som gör att gamla människor klarar sig, trots sjukdomar och svåra upplevelser?

  – Genom att intervjua dem och använda oss av olika skattningsskalor, hoppas vi förstå dessa ”maskrosäldre” som har den här styrkan.

  Omvårdnadsforskning som rör äldre människor ligger Astrid Norberg varmt om hjärtat.

  – Men det har varit viktigt att få en bredd inom forskningen och att få med sjuksköterskor inom olika områden för att få en tyngd åt själva ämnet omvårdnad.

Verkar för subspecialiteter

Hennes nästa steg är nu att arbeta för subspecialiteter.

  – Idag är omvårdnad ett ämne, trots att det är lika stort som medicin, säger Astrid Norberg som hoppas att det inom en snar framtid ska finnas professurer inom till exempel omvårdnad av personer med demens, akut trauma och så vidare.

  Samtidigt är Astrid Norberg angelägen om att forskningen ska ha klinisk anknytning.

  – Utbildning, forskning och patientomvårdnad har i alltför hög utsträckning blivit tre olika områden som inte har så mycket med varandra att göra. Teoretiker behövs, men ibland fångas unga studenter upp av forskningen direkt och de får aldrig någon praktisk erfarenhet.

  – Det ligger dock i ämnets natur att ha närheten till den kliniska praktiken, säger Astrid Norberg. Omvårdnadsforskaren behöver den närheten.