God omvårdnad bör innebära att patient och personal är överens om patientens problem. Men om personalen har dålig psykologisk kunskap om individens resurser att hantera sin livssituation så överskattar man ofta dennes problem, säger professor Per-Olow Sjödén.

För drygt tio år sedan intervjuade jag Per-Olow Sjödén när han var nyutnämnd professor i omvårdnadsforskning vid Uppsala universitet. Då hette hans arbetsplats Centrum för omvårdnadsvetenskap. Han betonade att omvårdnadsforskning är tvärvetenskaplig och inte enbart ett område för sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Han framhöll också att forskningsområdet snarare borde kallas ”vårdforskning” som är ett bredare begrepp än ”omvårdnadsforskning”.

Det blev som han önskade. Idag har hans arbetsplats bytt namn till Enheten för vårdvetenskap. Namnbytet kan sägas spegla hans ambition att göra forskningsområdet till en mötesplats för alla som arbetar inom vården, med plats för även till exempel läkare, psykologer, dietister och kuratorer.

Olika erfarenheter möts

Forskningsområdet är brett och handlar förstås om patienter men också om vårdpersonal och anhöriga.

  – Fördelen med att vara tvärvetenskaplig och bred är att forskare med olika synsätt och olika erfarenhet från vårdarbete möts i projekten. Det är inspirerande i forskararbetet och ger nya infallsvinklar, säger han.

Per-Olow Sjödén har själv en bakgrund som psykologforskare. Och visst kan man spåra psykologisk kunskap som en ingrediens i många projekt vid hans enhet. Ett exempel är ett stort pågående projekt om skillnader mellan patienternas och personalens uppfattningar om patientens problem, handlingsstrategier och livsvärderingar.

Positiva känslor underskattas

  – Vid god omvårdnad bör rimligen patient och vårdpersonal vara överens om patientens problem. Men flera studier har visat att vårdpersonal skattar negativa symtom hos patienten, till exempel oro, högre än vad patienten själv skattar dem, säger han.

  – Vårdpersonalen underskattar däremot positiva känslor som hopp, förtröstan och optimism hos patienten jämfört med hur patienten själv beskriver sina känslor. I vårt projekt studerar vi varför det är så.

  – Är det något som händer hos patienten eller hos personalen eller hos båda?

En pusselbit i förklaringen kan vara att sjukvården till sin natur är starkt problemorienterad. Då kan det ligga nära till hands att förbise de psykologiska resurser som patienten har, och om personalen har dålig kunskap om resurserna så överskattar man patientens problem.

I projektet samarbetar forskare i Uppsala och Göteborg. Uppsalaforskarnas patientgrupp är kvinnor i åldrarna 40-74 år med bröstcancer som upptäckts vid mammografi. En forskarfråga är om de ändrar sina livsvärderingar efter sjukdomsbeskedet och därmed kanske upplever problem på ett annat sätt än förut.

Två olika perspektiv

Det sägs ju ofta att den som drabbas av stora omställningar ändrar uppfattning om vad som är viktigt i livet, till exempel blir det mindre viktigt att vara fullt frisk. Och det tycks stämma för kvinnorna i studien.

  Intervjuer om livskvalitet gjorda före och efter cancerdiagnosen bekräftar att de kvinnor som fått diagnosen bröstcancer ändrar sina livsvärderingar och sätter hälsa lite mindre högt än de gjorde innan cancerbeskedet. Men är personalen medveten om kvinnornas förändrade syn på livet och sina problem?

  – Personal och patient kan ha olika perspektiv. Vi har i andra studier av livskvalitet intervjuat vårdpersonal som haft cancer, och cancerpatienter som varit sjuksköterskor. Då har de frågat: Ska jag svara som patient eller utifrån min yrkesroll? Det tyder på att det finns två perspektiv, säger Per-Olow Sjödén.

Fråga om rätt saker

  – De två perspektiven har koppling till empatibegreppet, framhåller han. Många inom vården resonerar i stil med: ”Patienten säger visserligen att han inte är orolig, men det ser jag ju att han är.” Men den bästa empatin visar ju den som frågar om rätt saker istället för att dra fel slutsats, till exempel att patienten är orolig.

Försummade män.

  – Män är försummade i forskning om cancer, speciellt män med prostatacancer. Det konstaterar Per-Olow Sjödén när han berättar om ett annat pågående projekt som handlar om drygt 200 män med prostatacancer.

  Syftet är att undersöka behov och nytta av tidigt insatt träning (till exempel avspänning och bäckenbottenträning) och information om sjukdomen vid så kallade rehabiliteringsträffar.

Männen har olika attityd till information. Det går att urskilja två motpoler: de som vill veta allt om sjukdomen och de som inte är lika intresserade utan vill göra annat i livet trots sin cancersjukdom. Den första gruppen blir lugnare om de får mycket information, medan den andra gruppen mår bättre om de slipper mycket information.

Hinna avsluta livet

På enheten för vårdvetenskap definierar man sig inte som ”äldreforskare”, men eftersom det handlar om vårdfrågor gäller det ofta äldre människor.

I det sista projektet som tas upp i den här artikeln är medelåldern bland deltagarna 65 år. Det handlar om patienter med obotlig gastrointestinal cancer (främst grovtarmscancer) och patientens närstående. Utgångspunkten var en undran från cancerläkare om det är meningsfullt för den sjuke och anhöriga att om möjligt förlänga livet med några månader för den cancersjuke så att man hinner ”avsluta livet”.

Hur uppfattar cancerpatienterna och de anhöriga sin situation, sina livsvärden och sin livsåskådning? Upplevs ett uppskjutande av döden som värdefullt? Både cancerpatienterna och deras anhöriga intervjuas i det pågående projektet för att söka svar på dessa svåra frågor.