Att använda forskningsresultat i vården – hinder och möjligheter för sjuksköterskor. Licentiatavhandling vid Institutionen för omvårdnad, Karolinska institutet i Stockholm (år 2000).

Universitetsadjunkt Kerstin Nilsson Kajermos avhandling består av tre delstudier. I den första fick sjuksköterskor vid två akutsjukhus i Stockholmsregionen bedöma ett antal påståenden som rör sjuksköterskan själv, organisationen, forskningen och spridningen. De största hindren ansågs vara att forskningsrapporter och artiklar inte finns nära till hands, att resurserna för att omsätta forskningsresultat i praktiken är otillräckliga och att sjuksköterskan inte har forskarutbildade kollegor att diskutera med.

Det sistnämnda hindret sattes också högt av vårdlärare, sjuksköterskestudenter, vårdadministratörer och läkare som ingick i den andra, jämförande, delstudien. Lärarna ansåg dessutom att sjuksköterskan inte har tid att läsa forskningsrapporter och att betydelsen av forskning för praktisk verksamhet inte är tydlig. Studenterna betonade samma hinder som sjuksköterskorna.

Administratörerna framhöll även att sjuksköterskan inte tycker att forskningsresultaten generellt kan omsättas i den egna verksamheten. Läkarna slutligen lyfte fram att sjuksköterskan inte är kunnig i att bedöma forskningens kvalitet och att tiden inte räcker till för att genomföra nya idéer.

I den tredje delstudien ingick sjuksköterskor, från akutsjukhus och sjukhem, som deltog i ett forskningsinriktat utbildningsprogram. Programmet skulle stimulera till spridning och användning av forskningsresultat inom sjuksköterskans arbetsområde. De som deltog i utbildningen skulle på sin arbetsplats presentera forskning på olika sätt samt genomföra en förändring utifrån relevanta resultat.

Tidsbrist, omorganisationer, chefssjuksköterskors och andra ledares brist på intresse uppfattades som hinder. Stödjande ledare underlättade arbetet betydligt.

  Det var lättare att skapa intresse med konkreta ämnen än med abstrakta. Flera deltagare fick uppskattning av sina kollegor och chefer för vad de gjorde. Andra mötte både ointresse från kollegor och motstånd mot förändringen. Läkarna visade ofta intresse och uppfattades generellt som stödjande.

Sjuksköterskorna var i början frustrerade över bibliotekens rutiner och tidskrävande litteratursökningar. Det vetenskapliga språket upplevdes som ett hinder liksom svårigheten att bedöma artiklarnas vetenskapliga relevans.

Forskningsanvändning i äldrevård – en kartläggning av vårdpersonalens uppfattning om möjligheter och hinder. Magisteruppsats vid Institutionen för omvårdnad, Karolinska institutet (år 2001).

Anne-Marie Boström, klinisk adjunkt, vände sig till all vårdpersonal vid sju enheter i en kommun i Stockholms län. Här ingick alltså sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, undersköterskor och vårdbiträden.

Vårdpersonalen var i stort positiv till forskning. Högskoleutbildade var mer positiva än lägre utbildade. Allra mest positiva var de som handledde studenter. Drygt en fjärdedel hade tillgång till bibliotek med litteratur. En av fem ansåg att de baserade sitt vårdarbete på forskning. Två tredjedelar kunde inte avgöra om deras chef var positiv till att utnyttja forskningsresultat.

De vanligaste aktiviteterna som hade anknytning till forskning var kvalitetssäkring, läsning av forskningsrapporter och diskussion av resultat med kollegor. Brist på tid hindrade mest följt av ”arbetsbeskrivningen innefattar inte forskning”.

Ny studie inom kommunal äldrevård

Kerstin Nilsson Kajermo och Anne-Marie Boström genomför nu tillsammans en ny studie i den kommunala äldrevården i åtta kommuner i Stockholms län. Den vänder sig enbart till sjuksköterskor med samma inriktning som tidigare, d.v.s. att undersöka hinder och möjligheter för att använda forskningsresultat i den praktiska verksamheten.