Trots hurtfriska uppmaningar om ”att åldras är att växa” så ter sig tyvärr den sidan av saken inte särskilt attraktiv. Så vad gör man? Forskaren Mårten Lagergren har funnit svaret.

Alla vill ha ett långt liv, men ingen vill bli äldre. Så har det varit i alla tider och så lär det förbli. Skillnaden är bara den att igår var det långa livet förbehållet några – lyckliga? - utvalda medan man idag i vår del av världen nästan kan räkna med att få leva länge.

Men att leva länge är att åldras. Och trots hurtfriska uppmaningar om ”att åldras är att växa” så ter sig tyvärr den sidan av saken inte särskilt attraktiv. Så vad gör man? Ett sätt är förstås att förneka. Ut i motionsspåret, koll på vågen, kanske operationer för att skyla över de tråkigaste tecknen på ett oundvikligt, långsamt sönderfall.

Frågan är bara vem man lurar, om någon? Självklart mår man bättre av att hålla sig i form och försöka vara aktiv som i unga da'r. Man kanske till och med lever ännu längre på det viset. Men man blir inte yngre, möjligen i egna men knappast i andras ögon. Och frågan är om det inte just är där som problemet ligger.

Förnekar för sig själv

Förneka kan man göra för sig själv, men människan är människans mått och det är de unga som är måttstocken. I arbetslivet, i sport, musik- och nöjesliv, i kärlekslivet. Och där blir man ohjälpligen efter. Det ser alla, men själv vill man helst inte se.

Äldre personer säger ofta att inom sig känner de sig precis likadana som förr. Det är bara utåt som man åldrats. Det här är nog en sanning med modifikation. Självklart påverkas människor av sina erfarenheter. Den som levat länge har varit med om både det ena och det andra och konstig vore den som inte förändrats – både på gott och ont – av allt detta.

  Man är helt enkelt inte densamma som för femtio-sextio år sedan. I själva verket finns väl inte en cell kvar. Och de flesta äldre är nog mycket glada för detta – så dum man var när man var ung!

Det sägs ofta att dagens äldre är så mycket ungdomligare än de som var gamla förr i världen. Man jämför en sjuttioåring idag med en femtioåring för 100 år sedan. Detta är förmodligen mycket överdrivet även om en del säkert har hänt.

Stadgade 40-åringar gick med käpp

Åldrandet är ju också oerhört varierande – mellan individer och sociala grupper. Men en viktig skillnad verkar vara att man förr lät sig åldras på ett annat sätt än nu. I stället för att krampaktigt förneka, gick man så att säga upp i sin roll som äldre och motsvarade därigenom bättre omgivningens förväntningar. Stadgade män i fyrtioårsåldern gick med käpp. Inte för att de behövde det utan för att markera någon slags ålderns värdighet.

Vem talar idag om åldringens vördnadsbjudande, snövita lockar? I stället färgar en del håret. Men när gamla människor uppträder som om de trodde att de var unga, ler kanske de unga uppskattande, men i själva verket tycker de att det är opassande (och kanske löjligt). Ungdomen har sin tid och ålderdomen sin. Men det är svårt att se sanningen i ögonen och självbedrägeri är som bekant en mycket tillämpad konst.

Sagan om Tor har en mening för oss

De gamla vikingarna utmärkte sig knappast för någon större längtan efter ålderdomen. Att ”dö i sotsäng” ansågs som en skam. Men sagan om när den urstarke asaguden Tor fick sin syn förvänd och misslyckades med att brotta ner en skraltig gammal gumma, har en mening också för oss dagens äldre, som sliter på ”gympapasset”.  Det var ingen gammal gumma han brottades med utan ålderdomen och den rår man inte på hur stark man än är. Så det är kanske bättre att ta fram käppen och åldras med i stället för mot livets gång.