Vårt förhållande till att åldras uppvisar sannolikt stora variationer beroende på om vi talar om attityder till äldre i allmänhet, om våra egna åldersupplevelser eller om våra förväntningar inför kommande ålderdom, skriver Peter Öberg docent i gerontologi.

Det är både en tacksam och pedagogisk uppgift som gerontolog, att först visa på olika eländesmyter kring åldrandet – för att sedan ”avslöja” att dessa föreställningar, åtminstone generellt, inte stämmer med hur äldre själva upplever sin verklighet. För denna typ av ”missionerande gerontologi” – hur verkligheten bland äldre de facto ser ut och hur man bör förhålla sig till åldrande och äldre – kommer det troligen alltid att finnas en efterfrågan.

När man i en svensk studie frågade hur nöjd man är med livet i stort, svarade åtta av tio tillfrågade personer att de var nöjda med livet – oberoende om de var 20, 40, 60 eller 80 år gamla. Undersökningar om ensamhet visar att det visserligen finns en minoritet bland de äldre som ofta upplever ensamhet, men att den minoriteten är minst lika stor bland yngre och medelålders.

Få behandlas illa

Studien Eurobarometern visar att det är en ytterst liten minoritet på endast några procent av äldre svenskar som anser sig blivit behandlade som andra klassens medborgare i olika vardagssammanhang (i bussen, av myndigheter, i butiken etc.).

  Äldre är inte heller någon enhetlig grupp – vi blir alltmera olika sinsemellan när vi blir äldre – och attityder till äldre har genom historien varit beroende av faktorer som de äldres sociala status, kön och hälsotillstånd.

Men gerontologisk kunskap om ”den goda ålderdomen”, om att de flesta äldre är relativt tillfreds med sina liv, om att de flesta äldre fortfarande bor hemma med relativt god hälsa, om att den ökade medellivslängden i huvudsak verkar ha inneburit en förlängning av de relativt friska åren, påverkar inte nödvändigtvis våra attityder till vårt eget åldrande.

  Det är rimligt att anta att de olika hotbilder som emellanåt framkommer bland annat i media, påverkar vår föreställning om vårt eget åldrande och vår egen kommande ålderdom.

Medelålderskrisen bakom sig

Ur en större svensk studie som utfördes år 1998 bland 1250 svenskar i åldern 20–85 år har jag valt ut åldersgruppen 45–54-åringar, det vill säga personer som befinner sig ”mitt i livet”, människor som har eller har haft den så kallade ”medelålderskrisen”, med insikt om att tiden man har framför sig kanske är kortare än den tid man har tillryggalagt.

Personer i åldrarna 45–54 år konfronteras också med ålderdomen på grund av att de med stor sannolikhet har någon förälder i livet som är gammal och det är också i det livsskedet som ”utvecklingen”, enligt de gamla allmogemålningarna om ålderstrappan, börjar ”gå nedåt”.

Det förefaller som om retoriken om åldrandets hotbilder åter aktualiserar metaforen om livet som en ålderstrappa. För vad skulle egentligen en ”medelålderskris” bestå av – om vi såg fram emot att åldras? Den skulle varken vara nödvändig eller kallas för kris.

Motstridiga attityder

På samma sätt som det finns både eländesbilder och solskensbilder av äldre i allmänhet, så finns det givetvis också motstridiga attityder till vårt eget åldrande, som Merete Mazzarella förtjänstfullt fångar i ett dagbokscitat från en person i 50-årsåldern: ”Fruktar: Ensamheten och ålderdomen. Ser fram emot: Att bli gammal och få vara ifred.”

Att åldras är inte någon entydig erfarenhet utan innebär ofta både förlust och utveckling. Att ungefär hälften av 65–85-åriga svenskar fortfarande beskriver sig som ungdomliga personer kan tolkas som att de står bakom de negativa stereotyperna om äldre – men anser sig själva inte ännu vara så ”vissnade” och ”avtynade”.

Man bör också skilja mellan attityder människor har till sitt framtida åldrande och attityder till sin nuvarande ålderdom. Det är sannolikt att man i ett framtidsperspektiv har mera rädslor och negativa föreställningar om sitt eget åldrande jämfört med hur man upplever det i situationen – när man väl ”kommer dit”.

Drygt en fjärdedel instämmer

I undersökningen ombads de tillfrågade ta ställning till påståendet: ”Jag ser fram emot att åldras”. Av 45–54-åringarna är det 27 procent som instämmer i påståendet. 25 procent tycker att påståendet stämmer ganska bra och endast knappt två procent tycker att påståendet stämmer mycket bra.

Svårare blir det givetvis att konkretisera den här typen av abstrakta och allmänna påståenden. Om man är medelålders och hör till den minoritet som ser fram emot att åldras – vad är det man då ser fram emot? Och om man oroar sig för sitt åldrande – vad är det man då oroar sig för? Och hur realistisk är denna oro.

En aspekt av åldrandet som vi möjligen kan oroa oss för handlar om vårt kroppsliga åldrande och hur vår sociala identitet – den bild av oss själva vi får bekräftad i ”det sociala mötets spegel” – kommer att förändras på grund av detta.

Kvinnor dubbelt utsatta

Susan Sontag har lanserat idén om olika normer för kvinnors och mäns åldrande, där kvinnor antas vara ”dubbelt utsatta”, vilket innebär att fysiska åldrandeförändringar – på grund av rådande samhällsvärderingar och skönhetsideal – kommer att vara svårare att handskas med för kvinnor än för män.

Även beträffande oron inför framtida kroppsliga förändringar verkar kvinnor i medelåldern vara mera oroade än vad män är. Av tabellen framgår (se tabell ») att av de medelålders männen är det endast 10 procent, jämfört med 20 procent av kvinnorna, som ”oroar sig för hur deras utseende kommer att förändras när de blir gamla”.

  Av männen är det endast 20 procent, jämfört med 31 procent bland kvinnorna, som ”oroar sig för att deras kropp ska förfalla när de blir gamla”. Bland männen är det också endast 15 procent, jämfört med 32 procent bland kvinnorna, som tror att de kommer att bli missnöjda med sina kroppar när de blir äldre.

I tabellen behandlas farhågor inför framtiden men en liknande bild får vi när de tillfrågade ombeds att blicka bakåt. Könsskillnaden är lika tydlig när man frågar 45–54-åringarna om de ”störs av förändringar i sitt utseende som åldrandet fört med sig”, det  vill säga om åldersrelaterade kroppsliga förändringar som redan har inträffat. Av de medelålders männen instämmer 27 procent i påståendet, jämfört med nästan en dubbelt större andel (46 procent) av kvinnorna.

Rädda för döden

Tabellen visar även att den minoritet av medelålders svenskar som är rädda för döden – ”kroppens slutliga förfall” – är relativt stor bland män (31 procent) men ännu större bland kvinnor (42 procent).

Vårt förhållande till att åldras uppvisar sannolikt stora variationer beroende på om vi talar om attityder till äldre i allmänhet, om våra egna åldersupplevelser eller om våra förväntningar inför en kommande ålderdom. Men även beträffande attityder till vår egen kommande ålderdom kan man sannolikt hitta stora variationer.

  Detta beroende på om vi talar om våra framtida förväntningar på vår kontakt med barnbarnen, våra kroppsliga förändringar och vår sexualitet, vår tredje ålder som yngre-äldre som en möjlig höjdpunkt i tillvaron, vår fjärde ålder som äldre-äldre och vårdberoende, eller vår förestående död.

I dagens senmoderna samhälle har det ofta hävdats att de stora teoriernas tid är förbi, till exempel generella teorier om åldrandet. Det blir i stället viktigt att nyansera och fördjupa diskussionen om åldrandet: vad specifikt är det vi talar om? Först då kan vi förklara innebörden av att en fjärdedel av svenskar i medelåldern ser fram emot att åldras.

Å ena sidan kan detta just bekräfta farhågorna: endast en fjärdedel av medelålders svenskar ser fram emot åldrandet. Å andra sidan kan det betraktas som en sensationellt stor del av svenskar i medelåldern som – trots alla hotbilder – ändå ser fram emot att åldras.

Uppfattar perspektiv olika

Och helt i enlighet med tesen om kvinnors dubbla utsatthet kan vi se att så mycket som en tredjedel av kvinnorna i medelåldern uttrycker oro för åldersrelaterade kroppsliga förändringar. Men å andra sidan kan vi konstatera att endast en tredjedel av kvinnorna i medelåldern – trots alla hotbilder – uttrycker en sådan oro.

  När man tolkar dessa data kan man alltså även här välja perspektiv: ser vi glaset som ”en tredjedels fyllt” – eller som ”två tredjedels tomt”?

 
För vidare läsning och referenser

kontakta peter.oberg@soc.uu.se