Forskning och utveckling, eller FoU som man brukar säga, förknippar nog de flesta med universitet och högskolor och stora företag. Men idag finns också över 80 lokala och regionala FoU-enheter runt om i Sverige, som startats och basfinansieras av i huvudsak landsting och kommuner och som inte ingår i det statliga högskoleväsendet.

De flesta har tillkommit under 1990-talet. En av veteranerna i detta nya FoU-landskap är forskaren Thomas Tydén vid Dalarnas forskningsråd (DFR). Vad vill han framhäva som styrkan med regionala FoU-miljöer?

  – Olika former av kunskapsproduktion kräver olika verksamhetsformer. När en regional FoU-enhet fungerar som bäst sker arbetet i en kontinuerlig dialog mellan forskare och praktiker, en dialog som kännetecknas av ömsesidig respekt och tillit.

Reflektera tillsammans

  – Man utgår från en frågeställning från en yrkesgrupp i offentlig sektor, men det handlar inte bara om att ta fram ett svar utan båda parter reflekterar tillsammans över frågeställningen, omformulerar och förbättrar den.

  – Processen att besvara frågeställningen gör man också tillsammans. Därmed finns goda förutsättningar för att kunskapen sprids och blir en del i organisationen. Att både forskare och praktiker är med ”från ax till limpa” tror jag höjer kvalitén, och det är något som traditionell akademisk miljö har svårt att hitta former för.

  – Regionala FoU-miljöer är duktiga på att bidra med komplementär kunskapsutveckling och gemensam verksamhetsutveckling där kunniga personer på FoU-enheten hjälper praktikerna att se sin verksamhet på ett nytt sätt, säger Thomas Tydén som förutom arbetet vid DFR även är adjungerad professor i pedagogik vid Örebro universitet med inriktning på samspelet mellan vetenskap och praktik.

Osäker arbetssituation

Det är intressant att de nya regionala FoU-miljöerna har vuxit fram samtidigt som det skett en stor utbyggnad av universitet- och högskolesystemet. Finns det alltså behov och önskemål inom offentliga sektorn som universitet/högskola trots utbyggnaden inte förmått tillgodose?

Det ligger nära till hands att tänka på den så kallade tredje uppgiften, som innebär att universitet och högskolor vid sidan av forskning och utbildning också ska samverka med det omgivande samhället. Traditionellt har universitet och högskola haft svårt att leva upp till tredje uppgiften, det ger sällan status eller forskningsanslag, och de satsningar som görs på samverkan gäller ofta kontakter med näringslivet.

  – De regionala FoU-miljöernas existensberättigande och livsmiljö är att behärska samspelet med praktiker. Det är inbyggt i konstruktionen och ofta är FoU-enheten inordnad i landstingets eller kommunens egen verksamhet, säger Thomas Tydén:

Ingen unik situation

Mot den bakgrunden är det naturligt att ställa frågan om inte den vetenskapliga relevansen blir lidande när man arbetar så nära beställaren och praktikerna? Men Thomas Tydén låter inte bekymrad:

  – Visst är det en balansgång mellan att vara samhälleligt relevant och vetenskapligt relevant, och det är upp till oss forskare att hålla den vetenskapliga fanan högt. Men situationen är inte unik för FoU-enheterna; forskaren på en universitetsinstitution påverkas också av sin omvärld, till exempel av forskarkollegor och rådande värderingar i den akademiska världen.

Däremot håller han med om att den osäkra arbetssituationen på FoU-enheterna kan vara problem.

  – Det är en svår arbetssituation för många medarbetare. En del har projektanställning tre månader framåt, andra kanske ett år. Det uppmuntrar dem att vara ständigt på alerten att dra in nya uppdrag, men baksidan är en personlig ekonomisk osäkerhet och en risk att bli följsam mot uppdragsgivaren, säger han.

Trend mot utvecklingsarbete

Dalarnas forskningsråd bildades 1981 och Thomas Tydén kom dit två år senare. Hur vill han beskriva den utveckling som skett de tjugo år han arbetat där? Finns det gemensamma drag med andra FoU-enheter?

  – Från början hade Dalarnas forskningsråd ett antal yrkeserfarna, men inte så forskningserfarna, medarbetare och många uppdrag hade utredningskaraktär.

  – Sedan skedde en ”akademisering”; det blev vanligt att medarbetarna hade disputerat och tonvikten låg på forskning. Nu ser jag en glidning mot utvecklingsarbete, till exempel verksamhetsutveckling inom socialtjänsten.

  – Jag tror att också många andra FoU-miljöer har blivit mer forskningsbaserade verksamhetsutvecklare, som en följd av finansiärernas behov.

Ifrågasatt verksamhet

Trots den snabba ökningen av antalet FoU-enheter är framtiden oviss. Ett stort svart moln är den dåliga ekonomi som många landsting och kommuner brottas med och som kan påverka den fortsatta finansieringen. Det illustreras till exempel av att DFR nu får ett betydligt minskat basanslag av landstinget.

  – Problemen för FoU-enheterna hänger också samman med en pågående akademiseringsvåg, säger Thomas Tydén. Det har länge varit ett mantra att man ska satsa på kunskap och forskning för att få regional utveckling och det har gynnat de regionala FoU-enheterna. Men nu märks en trend där nyttan med regionala FoU-enheter ifrågasätts.

  Istället prioriterar finansiärerna traditionell akademisk forskning vid de regionala högskolorna som hittills inte utsatts för samma kritiska granskning, menar Thomas Tydén.

  – Ännu finns inga bra sätt att mäta om nyttan med regionala FoU-enheter är värt pengarna. Vi måste hitta en trovärdig metod som visar om vi behövs!


Regionala FoU balanserar på ett O. Läs artikel »
Fler än åttio FoU-enheter spridda över landet. Läs artikel »