Är den åldrande kroppen en förutsättning för att acceptera

åldrandet? Och är det ålderistiskt att tycka annorlunda? Eller

kan det vara tvärtom, att det är ålderistiskt att anse det främsta uttrycket för åldrandet är kroppens skröplighet? Professor Lars Andersson resonerar kring hur åldrandet bör framställas.

För något halvår sedan fanns det en notis i tidningarna om att man i diktaturen Turkmenistan i Centralasien, i åtminstone ett avseende har det bättre än hos oss. Där betraktas man inte som äldre förrän man fyllt 85 år och gammal blir man först vid 97. Det hade nämligen utgått ett påbud från diktatorn Nijazov att turkmenernas livscykel ska indelas i tolv faser. Innan man uppnår de högsta faserna har man bland annat passerat åldern 49 till 61 då man ska betraktas som ”profetisk” – det tackar man för – och åldern 62 till 73 då man befinner sig i den ”inspirerande” fasen.

Å ena sidan kan reaktionen på detta bli att visserligen har vi här att göra med en diktatur där personkulten är i klass med den i Nordkorea. Men, kan man mena, inget ont som inte har något gott med sig.

Vill kontrollera åldrandet

En annan tolkning är att det snarare handlar om ett kontrollbehov – som även yttrar sig på många andra sätt. Presidenten, som har tagit sig titeln turkmenbasji, ”alla turkmeners fader”, har bland annat döpt om månader efter sig själv, sin bok och sin mamma.

Han har goda förbindelser med CIA för att kunna kontrollera landet, och nu försöker han även kontrollera åldrandet. Eftersom medellivslängden i Turkmenistan är 57,6 år för män och 64,8 år för kvinnor kommer de allra flesta turkmener aldrig att nå upp till kategorien ”äldre”, utan de flesta avslutar sina liv som ”profeter” eller ”inspiratörer”. Förutom det tvångsmässiga i att koppla beteckningarna till kronologisk ålder så ger de en idealiserad bild av åldrandet.

Ett annat exempel på ett ”positivt” förhållningssätt till åldrandet fanns också relaterat i pressen för något halvår sedan. Den välkända Barbiefamiljen ska nu begåvas med ett pensionärspar.

Känd docka får mormor

Det är Barbies kompis Midge vars barn ska få en mormor och en morfar. (Barbie själv får på amerikanskt manér inte förknippas med något som har en sexuell anstrykning och har därför hamnat i samma asexuella fack som Kalle Anka, som trots att han är byxlös endast får förknippas med brorsöner – Knatte, Fnatte och Tjatte).

Hur kan vi då identifiera dockorna som mormor och morfar? Med reservation för att det finns morföräldrar som inte ens är i 40-årsåldern så är det enda tecknet på åldrande hos dockorna att håret är något grånat. De har inga rynkor och kroppshållningen är densamma som de yngres.

  Ironiskt nog är just grått hår det som enklast kan ”åtgärdas” för den som vill dölja åldrandet. Att färga håret är i stor utsträckning också socialt accepterat, framför allt för kvinnor, men i ökande utsträckning även för män. Man kan alltså tycka att dockorna ger en idealiserad bild av åldrandet.

Svår balansgång för tillverkare

Till leksakstillverkarens försvar kan sägas att det inte är någon lätt balansgång att ta fram en docka som skall föreställa en äldre person. En mormor eller morfar som kör en dockrollator skulle säkert väcka starka känslor och tillverkaren skulle säkert anklagas för ålderism genom att framställa ålderdomen på ett sällsynt negativt sätt.

Utseendet och skröpligheten spelar också stor roll för hur vi uppfattar det ”rättvisa” eller ”naturliga” i att någon dör. Diskussionen om skröplighet och död togs upp av Leon Kass, som är ordförande i president Bushs bioetikkommitté, vid kommitténs januarimöte i år.

  Kass menar att de biomedicinska framstegen bland annat inneburit att biomedicinen kan användas för icke-terapeutiska ändamål. Han diskuterar vad han kallar det mest lockande av flera oroväckande framtidsperspektiv – att använda bioteknik för att åstadkomma “en perfekt kropp och själ”.

  Kass framhåller att vi kan redan se hur de senaste förbättringarna i hälsa och överlevnad inte har lett till att människor blivit tillfredsställda med sin situation utan snarare att man förväntar sig fler förbättringar, vilket Kass uppenbarligen ser som något negativt.

Dröm förefaller angenäm

Drömmen om kroppar som aldrig åldras kan förefalla riktigt angenäm innan man tänkt efter ordentligt, säger han. Att förebygga skröplighet och handikapp kan framstå som ett steg mot att få leva fullt ut som människa på toppen av sin förmåga – att ha, som det heter, en hög livskvalitet från början till slut.

Men, fortsätter Kass, hur skulle det vara om alla levde i en kropp som ser ut och fungerar som en 30-årings även när vi nått den ålder då döden vanligtvis inträder? Skulle det vara bra om vi alla lever som glödlampor, och lyser klart från början till slut, och avlider utan förvarning och lämnar dem omkring oss i mörker?

  Eller är det kanske bättre att livet har sin gång som det alltid haft, att allting har sin tid, och att den också återspeglas i kroppens rynkor och skavanker? Kass bortser uppenbarligen från att de vanligaste dödsorsakerna, stroke och hjärtinfarkt, också kan illustreras med hjälp av glödlampor som slocknar.

Söker stöd hos filosof

Kass söker stöd för sin tes att döden bör föregås av sjuklighet och lidande. Hos den franske filosofen Montaigne, som var verksam på 1500-talet, finner han ett avsnitt i Essayer Bok 1:

”Jag grips av ett visst naturligt förakt för livet i samma mån som jag går in i sjukdomen. Jag märker att jag har mycket svårare att smälta denna föresats att dö när jag är frisk än när jag är sjuk. Ju mindre jag bryr mig om detta livets goda då jag mister förmågan och lusten att njuta av det, desto mindre skräckinjagande ter sig döden.

  Det får mig att hoppas att ju mer jag avlägsnar mig från livet och ju mer jag närmar mig döden, desto lättare skall jag kunna finna mig i växlingen.

…Jag tror aldrig vi skulle orka med en sådan förändring om den kom helt plötsligt. Men när naturen leder oss nedför en svag och nästan omärklig sluttning, bit för bit, steg för steg, så lotsar den oss varligt in i detta bedrövliga tillstånd och vänjer oss vid det så att vi aldrig skakas när ungdomen dör i oss – något som till sitt väsen egentligen är en mycket hårdare död än när ett tynande liv slocknar för gott eller när ålderdomen går over i död.

  Språnget från plågsamt liv till livlöshet är mindre grymt än språnget från ett behagligt och blomstrande liv till ett liv fyllt av möda och plåga” (övers. Jan Stolpe).

Hamnar på olika sidospår

I argumentationen för sin ståndpunkt hamnar Kass på olika sidospår. Ett argument som Kass använder sig av är hur förhållandet mellan generationerna skulle se ut om det aldrig blev så att en son överträffar sin far i styrka eller spänst.

  Varför kroppen skulle spela så stor roll just i detta avseende är svårt att förstå. En son, eller en dotter för den delen, kanske aldrig överträffar sin pappa eller mamma intellektuellt eller musikaliskt till exempel. Vi har alla olika talang.

Kass frågar sig också vad det skulle finnas för motivation för de äldre att lämna plats för de yngre i arbetslivet om de äldre bara drog ner på takten lite grann och inte hade någon anledning att gå i pension? Han säger att man inte kan tänka sig en förbättring av de äldres vitalitet utan att samtidigt fördröja de ungas mognande.

  Vad beträffar arbetslivet kommer nog problemet även fortsättningsvis förbli att alltför få är intresserade av att arbeta vidare.

Bygger på tanken om lidandet

Man får generellt ett intryck av att Kass lämnat Hippokrates, och eden som föreskriver skydd mot skada, bakom sig och i stället bygger sitt resonemang på den sado-masochistiska kristna tanken om lidandet som en karaktärsdanande faktor, eller en naturlig följd av människans syndfulla natur (vare sig det handlar om ställföreträdande lidande, arvsynd eller outgrundliga vägar…).

De frågor som tagits upp här kan förefalla vara rena science fiction. Men för varje år som går blir de alltmer science och allt mindre fiction.

  Även om det är långt kvar till en situation som påminner om ”glödlampsscenariot” kan vi redan nu fråga oss om ökad skröplighet är nödvändig för att man ska acceptera döden; om det är acceptabelt att sträva efter att helt eliminera kroppens skröplighet; om satsningen på att förbättra de äldres hälsa ska stoppas vid något visst skede, trots att det stora problemet bland äldre idag fortfarande är värk och lidande.

Hur bör åldrandet framställas

Är den åldrande kroppen en förutsättning för att acceptera åldrandet? Och är det ålderistiskt att tycka annorlunda? Eller kan det vara tvärtom? Är det ålderistiskt att anse att det främsta uttrycket för åldrandet är kroppens skröplighet?

Hur bör slutligen åldrandet framställas? I decennier har de äldre, deras organisationer och äldreforskare bekämpat bilden av de äldre som skröpliga, overksamma och vårdkrävande. Är lösningen den uppdelning i den friska tredje respektive den omsorgsberoende fjärde åldern som blivit allt vanligare, eller förmår vi hålla isär olika bilder?