Men i dagens samhälle kan den som är inne i utvecklingen mot transcendens känna skuld över sitt förändrade sätt att uppfatta verkligheten, eftersom det står i skarp kontrast till den rådande inställningen att äldre människor ska vara aktiva, verklighetsförankrade och uppmuntras till många sociala kontakter. Den ”transcendenta” riskerar därför att uppfattas som avvikande av anhöriga och vårdpersonal.

Myter om äldre

Enligt teorin om gerotranscendens träder individen gradvis in i en ny värld med en annorlunda verklighet. Lars Tornstam, som idag är professor i sociologi med inriktning mot äldre människor och arbetar vid Uppsala universitet, publicerade teorin första gången 1989. Då hade han länge varit bekymrad över det dåliga underlaget för flera omhuldade föreställningar om äldre människor; vid empirisk prövning höll det helt enkelt inte.

  – Många tror att det stora problemet för äldre är att de känner sig ensamma. Men när man frågar de äldre själva är det bara en minoritet som anser det. I undersökningar med frågor om man känner sig ensam ligger 30-åringarna i topp!

Ett annat exempel är myten om pensioneringschocken.

  – Pensionering innebär förlust av yrkesrollen och en rollförlust bör ge traumatiska upplevelser, resonerar många forskare och debattörer.

  – Men undersökning efter undersökning har visat att bara en minoritet av de äldre upplever det som traumatiskt, säger Lars Tornstam.

Vit medelklass tongivande

Han funderade också mycket kring det faktum att de tongivande teoretikerna inom gerontologi var medelålders, vita medelklassamerikaner. Begreppet ”successful ageing” (lyckosamt åldrande) visar tydlig släktskap med den amerikanska drömmen. Den äldre ska vara stark, produktiv och framgångsrik, alltså i stort sett en fortsättning av medelåldersidealet.

Men stämde detta med hur människor upplever åldrandet?

Allt mer övertygad om att verkligheten såg annorlunda ut lade han fram sin teori. Genom intervjuer och enkätundersökningar har teorins ramverk sedan fyllts ut och bekräftats.

Begreppet gerotranscendens avser både slutstadiet i en livslång utveckling mot mognad och vishet samt processen som leder dit. Det handlar om förändringar i tre huvuddimensioner: den kosmiska dimensionen, jag-dimensionen och en dimension som rör personliga och sociala relationer.

Den kosmiska dimensionen innefattar bland annat att definitionen av tid och rum förändras. Gränsen mellan dåtid och nutid suddas ut. Känslan av samhörighet med tidigare generationer ökar.

Omtolkar upplevelser

Jag-dimensionen innehåller bland annat en ökad självkännedom och insikt om att man inte är universums medelpunkt. Man tänker mycket på barndomen och det som hänt tidigare i livet och omtolkar upplevelserna i ljuset av livet man levt. Livet bejakas så som det kommit att bli.

Dimensionen som rör personliga och sociala relationer innefattar bland annat mindre intresse för ytliga relationer och ökat behov av att tänka och fundera i ensamhet.

Gränsen mellan vad som sägs vara rätt och fel upplevs som mindre självklar, jämfört med när man var ung, och man blir mindre benägen att fördöma andra. Det finns alltid några ”om” och ”men”, som förändrar perspektiven.

Kvinnor, speciellt de som fött barn, ligger högre i den kosmiska dimensionen än män. En förklaring kan vara att barnafödande är en sorts existentiell kris, en katalysator, som förändrar livet. En studie av Lars Tornstam visar just att människor som upplevt en livskris får högre ”indexpoäng” på den kosmiska dimensionen än andra.

Kan inte det du kallar gerotranscendens delvis vara en försvarsreaktion – man orkar inte med så mycket kontakter och aktiviteter som förr och då säger man att det inte är intressant längre?

Inget medfött drag

  – I intervjuerna finns inget som tyder på det. Vid en försvarsreaktion finns något man ska försvara sig mot, men dessa människor känner sig inte hotade av något de måste bemöta. De anser att de mognat.

Du menar att i princip alla har förutsättningar för att utveckla gerotranscendens. Men kan det inte vara frågan om ett medfött personlighetsdrag, som några har men inte andra?

  – Knappast, de intervjuade betonar att det har skett en förändring i deras liv, de har förändrats som människor.

När börjar utvecklingen mot gerotranscendens?

  – Det går inte att säga när det ska inträffa, det sker gradvis och kommer inte hux flux med pensionsbrevet! Många upplever det aldrig. I vår kultur, med dess starka inslag av materialism och synen att äldre ska aktiveras till varje pris, kanske bara en liten minoritet når ett tillstånd av gerotranscendens. Men jag tror att vi alla har möjligheten, genom att tillåta processen och inte skuldbelägga den.

  – Jag har mött många, mycket olika, människor, som spontant berättat om gerotranscendens. Om jag ska försöka hitta en gemensam nämnare skulle jag beskriva dem som reflekterande människor.

Bektraktas som asocial

Hur skulle en äldreomsorg som tar hänsyn till utvecklingen mot gerotranscendens kunna se ut?

  – I vår kultur är risken stor att den som förändras mot ett gerotranscendent tillstånd blir betraktad som asocial eller mentalt störd. Av okunskap kan anhöriga och vårdpersonal förhindra en naturlig utveckling mot gerotranscendens, man förstår inte att den äldre lever i en annan värld och försöker tvinga på olika aktiviteter.

  – Men en av dem som gått vidare och forskat utifrån min teori är sjuksköterskan och doktoranden Barbro Wadensten, som föresatt sig att översätta teori till praktik. Det har resulterat i en samling riktlinjer som också har prövats i ett äldreboende.

  – Det kan handla om något så konkret som att sluta att slentrianmässigt börja morgonen med frågorna: ”Hur mår du? Har du haft avföring?” och istället fråga: ”Vad har du drömt?” och samtala om det. Försöket visar att det går ganska bra för vårdpersonalen att ta till sig riktlinjerna.

  – Man kan också tänka sig aktiviteter som harmonierar med gerotranscendens, till exempel någon form av utvecklingsterapi där man blickar bakåt i livet och tolkar om det ur sitt vuxna perspektiv.