Cirka 80 procent av de drygt tusen arbetsterapeuter och sjukgymnaster som besvarade enkäten hade erfarenhet av äldre vars rehabiliteringsbehov var eftersatt. Äldre med stroke var den grupp som oftast nämndes. Andra grupper var äldre drabbade av Parkinson, demens, reumatism och MS samt alla de äldre som inte själva ser sitt behov och/eller inte förmår efterfråga rehabilitering.

Vill bli involverade i högre grad

Många arbetsterapeuter och sjukgymnaster angav i sina svar att de hade behov av att delta vid biståndsbedömning och vårdplanering. Möjligheten att delta och då också ha möjlighet att initiera rehabiliteringsinsatser visade sig emellertid vara starkt begränsade för många.

Den största svårigheten infann sig vid biståndsbedömning. Även om situationen var bättre vid vårdplanering visade det sig att en bra bit över hälften av dem som såg behov av att delta hade små eller inga möjligheter att initiera rehabiliteringsinsatser.

  Med tanke på att sent iscensatta rehabiliteringsinsatser kan få betydande konsekvenser för den äldres livssituation är resultaten nedslående. Sämst möjlighet att vara med vid de båda formella utredningstillfällena har primärvårdens arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

Behovet av samarbete med annan personal som arbetar med äldre visade sig vara stort. Hemtjänstens vårdbiträden och undersköterskor var den personalgrupp de flesta önskade förbättra samarbetet med.

Den mest efterfrågade arbetsuppgiften att få ägna mer tid åt, var individuell träning/behandling med äldre följt av handledning av personal, uppföljning av rehabiliteringsinsatser samt förebyggande arbete.

Pressad arbetssituation

Över hälften av dem som besvarade enkäten skrev också egna fritt formulerade kommentarer. Ett återkommande budskap bland dessa var en pressad arbetssituation. Många har svårt att hinna med oberoende av om de arbetar i kommunal äldreomsorg eller landstingets primärvård. De gör vad de kan, men vet samtidigt att många äldre inte får den rehabilitering de har behov av.

Samtidigt är tilltron till de egna kunskaperna hög. Om man bara fick möjlighet – till exempel mer resurser, bättre inflytande och möjligheter att utveckla rehabiliteringen – skulle livssituationen för många äldre kunna förbättras.

Att möta äldre vars behov man har kunskaper att tillgodose, men samtidigt inte ha en arbetssituation som möjliggör detta, är ett bevärande dilemma för många arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

Bland arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna – framför allt i den kommunala äldreomsorgen – är det många som beskriver ett utanförskap. Den rehabilitering som ska vara en integrerad del i vården och omsorgen om äldre företräds av yrkesgrupper vars kunskaper få i deras omgivning tycks vilja ta till sig.

Stor pedagogisk uppgift

Här har rehabiliteringspersonalen en stor pedagogisk uppgift framför sig. Det handlar om att övertyga politiker och chefer om rehabiliteringens värde. Samtidigt behöver personalen stöd. Stödet kan handla om bättre möjligheter att medverka och påverka vid de formella utredningstillfällena biståndsbedömning och vårdplanering, äga arbetsledarens befogenheter för att kunna leda rehabiliteringsarbetet samt få stöd av forskning som kan påvisa nyttan med rehabilitering.

Viktiga forskningsfrågor handlar både om rehabiliteringens resultat för äldre och om analyser av det samhällsekonomiska värdet av en fungerande rehabilitering.

Ett sätt att förbättra rehabiliteringsresurserna är att utveckla samarbetet med andra yrkesgrupper som arbetar med äldre. Det handlar både om att rehabiliteringspersonalen arbetar mer indirekt med äldreomsorgens baspersonal och om ett bättre samarbete med biståndsbedömare, sjuksköterskor, läkare samt annan rehabiliteringspersonal.

Sjukgymnaster mer tillfreds

Det ställer dock krav på baspersonalens kompetens och arbetssituation samt att de övriga yrkeskategorierna är beredda att ingå ett samarbete där olika synsätt – omsorg, rehabilitering, omvårdnad och medicin – tillåts smälta samman till ett helhetsperspektiv på den äldres situation.

Det är vanligt att sjukgymnasterna angett eftersatta arbetsuppgifter, att de bär på en önskan om bättre samarbete med annan personal och vill ha bättre inflytande vid biståndsbedömning och vårdplanering.

Jämfört med hur arbetsterapeuterna besvarat enkäten kan emellertid sjukgymnasterna tolkas som mer tillfreds med sin arbetssituation.

Hembesök ersätts inte

De sjukgymnaster som är egna företagare visar sig dock ha mer begränsade möjligheter att svara mot de äldres behov. De får inte ersättning för att göra hembesök, de saknar förskrivningsrätt av hjälpmedel samt har eftersatta kontakter med andra vård- och omsorgsaktörer runt de äldre.

Endast några få procent av arbetsterapeuterna anger att de vill arbeta mer med hjälpmedel. I de egna kommentarerna framkommer att flera upplever att deras kompetens inte tas till vara fullt ut. En kritik mot den massiva andvändingen av hjälpmedel kan spåras. Arbetsterapeuterna möter behov och har kunskap att tillgodose dem, men tvingas i allt för hög grad erbjuda kompensatoriska lösningar i form av hjälpmedel.

Referens:

Rapporten Att arbeta med äldres rehabilitering kan laddas ned kostnadsfritt på Socialstyrelsens hemsida www.socialstyrelsen.se (direktlänk »).
Där finns också den tidigare utgivna rapporten Äldres rehabiliteringsbehov i hemmiljö ».