”Hela mitt liv har jag varit glad åt ålderdomen. Den har alltid fascinerat mig. Jag har tyckt mer om äldre människor än yngre. De har varit lättare att umgås med”. Inger Raune har träffat författaren Torgny Lindgren för att diskutera åldrandet som sådant och höra hur han ser på sin egen ålderdom.

I boken Pölsan, av Torgny Lindgren, förekommer en deprimerad åldringsforskare. En mer nedslående beskrivning av forskningen om äldre har nog aldrig gjorts:

  ”Hans (åldringsforskarens, red. anm.) forskningsområde, ålderdomen, var sådant att det enda anständiga vore att lämna det i fred, ålderdomen borde höljas i dunkel i stället för att utforskas.” …”Ingen annan offentlig verksamhet utgjorde en så upprörande och bokstavlig förskingring av skattemedel!”

Det visar sig att den här forskaren är inte bara en litterär gestalt. Han är autentisk och han höll denna mycket nedstämda monolog vid ett besök på ett sjukhem där Torgny Lindgrens mor bodde.

  – Samtalet stämmer, säger Torgny Lindgren. Min mor hade en humoristiskt ironiserande hållning till saker och ting, och det är hennes berättelse om mötet med forskaren som ligger till grund för personen i boken.

Är åldringsforskning onödig

En skön augustidag besöker jag författaren Torgny Lindgren i hans vackra prästgård, mitt i ett grönt böljande landskap. Östergötland.

  Jag ville träffa denne man, som i bok efter bok låter oss läsare få träffa intressanta gamla människor, ofta från Västerbottens inland, författarens egen barndoms hembygd. Vad har han för syn på ålderdomen? Hur ser han på sitt eget åldrande?

Men först, tycker han att åldringsforskning inte bara är onödig utan dessutom ”är förskingring av skattemedel”? Nej, det åldringsforskaren säger i Pölsan får stå för honom. Det är inte Torgny Lindgrens egna åsikter.

  – Det var ett minne som krävde att få bli berättat. Det finns en innebörd som kräver detta men det är inte säkert att jag förstår den. Den verklige geriatrikern hade tvingats in i detta område och det fyllde honom med fasa. Han reagerade på sitt eget liv.

Fascinerad av ålderdomen

  – Hela mitt liv har jag varit glad åt ålderdomen. Den har fascinerat mig. Jag har tyckt mer om äldre människor än yngre. De har alltid varit lättare att umgås med.

  Det finns många faktorer till Torgny Lindgrens positiva syn på ålderdomen. En underbar mormor som under många år bodde hos familjen, kan nog vara en viktig anledning, säger han.

  – Hon var en ljuvlig varelse och älskade barn. Vi kunde också sitta i timmar och lyssna till hennes berättelser. Samtidigt som vi fick hjälpa henne att stoppa och tända hennes pipa, en snugga – hon hade ont och svårt att göra det själv.

Torgny Lindgren berättar också om en gammal man – Isak – som tog pojken Torgny i handen för att visa den gamla husgrunden i närheten av hemmet. Isak kunde berätta att där hade en familj bott, som sedan fördrevs från hus och hem ut i skogen. Det här är beskrivet i boken Ormens väg på hälleberget.

I Pölsan är en av huvudfigurerna en 105-årig man som ”…hade överlevt sin ålderdom, det var allt han säkert visste. De flesta dukar under. Det hade han inte gjort”.

Huvudperson 105 år

105-åringen i verkligheten var en kvinnlig släkting och Torgny Lindgren hörde berättas om hur hennes hud blev allt slätare, håret mörkare och hon fick även två nya visdomständer.

  – Min värld var full av åldringar som hade tid och som berättade. Stoff av dessa gamla berättelser jag har hört, mals ned i mitt minne för att sedan bilda en organism som jag bara kan skriva ned.

Torgny Lindgren ler när han säger ”bara” skriva ned. Han får det att låta så enkelt.

  – Inte visste jag att jag skulle komma att leva på alla dessa berättelser.

  – Det är ett behagligt sätt att leva. Jag och min fru reser mycket. Annars kan jag stå på vedbacken och hugga ved. Och kortare perioder skriver jag ned något – samtidigt som jag har vansinnigt roligt. Det är ett bekymmerfritt liv, säger författaren samtidigt som barnbarnet skriker upp i trappan för att höra om morfar möjligen vet var brandbilen är.

  När han har svarat att det har han ingen aning om, säger han till mig att barndomen, den har han aldrig förstått sig på och leka har han aldrig kunnat.

Svårt att tro honom

Men när han säger att han är och alltid varit dålig på att berätta för sina barn och barnbarn, är det svårt att tro honom. Jo under alla bilresor familjen gjort tillsammans, då har det fungerat.

  – Då sitter barnen fast och inget annat distraherar.

  – Min stora familj idag liknar det jag själv upplevde som barn.

  – Generationerna lever nära varandra. Våra barnbarn inser att morfar klättrar inte i träd – han tål inte att falla. De lever nära oss och får vara med om att morfar och mormor blir skruttiga.

  Torgny Lindgren säger att det är en förmån att kunna få vara generös med sina barnbarn, att ha möjlighet att göra saker med dem, att sätta av tid.

  – Vi har en sagosoffa. När något av barnbarnen har satt sig där är det mormors plikt att komma dit för att berätta eller läsa något. Min fru är mycket bättre med barnbarnen än vad jag är.

Samlat sina noveller

Samma dag som vi träffas har novellsamlingen Berättelserna kommit ut och är recenserad i alla större tidningar. Vilket Torgny Lindgren är lite förvånad över.

  – Jag har samlat mina noveller, skrivna och publicerade under 30 år, i denna bok. Sådant brukar knappt nämnas med en rad på kultursidorna.

Den här novellsamlingen har med Torgny Lindgrens syn på sitt eget åldrande.

  – Skälet till ”Berättelserna” är tiden och åldrandet, säger han.

  – Jag har fyllt 65 och fått tillsänt mig papper för att kunna anhålla om att bli pensionär. Det tänker jag inte göra. Däremot funderar jag i termer av vad jag ska hinna med.

Börjar se slutet

  – Det är som när sommaren håller på att ta slut. Man börjar fundera över vad man ska hinna med innan rosorna ska kupas. På samma sätt händer det när man blir äldre, man börjar se slutet.

  – Snart är det här livet över och ska inte levas igen. Jag vill skriva två romaner till. De kommer att ta lång tid och jag vet att det inte finns utrymme för mig att skriva några fler noveller. Där har jag satt punkt, vilket jag har gjort genom att sätta samman dem i ett band.

  – Två böcker är vad jag kan hinna med och det räcker för att livet ska kännas meningsfullt.

Referens:

Pölsan av Torgny Lindgren,

Norstedts förlag (2002).