Mycket tyder på att den irrationella rädslan för åldrandet tilltagit på senare år. Detta är inte bara ett problem för individen, anser docent Lennarth Johansson som resonerar kring vilka oönskade effekter en växande gerontofobi kan få på samhällsutvecklingen.

Under det senaste decenniet kan man särskilja två huvudlinjer i hur äldre och åldrandet framställes, och som bottnar i den klassiska diskursen om äldre som ”närande” eller ”tärande”. Ofta handlar det om en polarisering mellan ”elände” och ”idyll”, där de ”pigga äldre” och de ”sjuka äldre”, ställs mot varandra.

Joseph Bunzel, en amerikansk sociolog, introducerade och debatterade i fackpress i början av 1970-talet fenomenet ”gerontophobia”. Gerontofobi är ett konstruerat begrepp som rakt översatt skulle betyda: gero = gammal eller gubbe och fobi = en onaturlig rädsla för saker och situationer (situationsbetingad ångest), vilket ger tillsammans: gerontofobi = en ångestpräglad rädsla för att bli gammal eller åldras.

Enligt Bunzel stod begreppet för; ”the unreasonable fear and or irrational hatred of older people by society and by themselves”.

Bidrog till förakt

Gerontofobi står således för en irrationell rädsla för åldrandet; ett problem för individen, likväl som för samhället. Bunzel fick dock ringa stöd i sina resonemang, något som han själv bland annat förklarade med att det utgjorde ett hot mot äldreforskarna för att de själva bidrog till att bygga upp föraktet mot de äldre med sin forskning!

  Om det nu var dessa reaktioner eller något annat så kom dock aldrig begreppet gerontofobi att slå igenom, och förekommer numera mycket sällan inom gerontologin.

Fenomenet gerontofobi kan diskuteras både utifrån ett individperspektiv och i ett kollektivt – samhälleligt perspektiv. Vilka tecken finns på att det existerar, kan man avläsa att rädslan inför åldrandet ökar i vårt samhälle och vad är eller blir konsekvenserna av en sådan utveckling?

  Jag vill påstå att det finns indikationer på att gerontofobin växer i Sverige, något som har varit särskilt påtagligt på senare år. En given utgångspunkt är naturligtvis de fortlöpande förändringar av befolkningssammansättningen som ägt (och äger) rum i Sverige de senaste decennierna.

Åldrandet har bytt arena

Åldrandet har också bytt arena. Tidigare ”stoppades” gamla, skröpliga och sjuka undan på institution. Idag vårdas dessa personer i sitt eget hem och det gör att åldrandet mer synligt för oss alla, kommit oss mycket närmare, ”berör” oss allt mer.

Detta gäller inte minst den så kallade efterkrigsgenerationen eller ”40-talisterna”. Denna stora grupp i befolkningen har nu direkt, eller indirekt i rollen som anhörig till äldre familjemedlemmar, börjat stifta bekantskap med åldrandet och dess rekvisita. Detta ska ställas mot de anspråk som inte minst 40-talisterna gjort sig kända för att ha; orädda, individualister som ställer krav på vad de anser att de har rätt att få ut av samhället. I denna kollision mellan ideal och realiteter, skapas inte så sällan grunden för en rädsla för att bli äldre.

En större närhet till äldre och åldrandet har lett fram till en polarisering. Å ena sidan framställs äldre som en alltmer resurstark grupp som både blivit friskare, aktivare och mer potent grupp i samhället.

Många äldre har också byggt upp en god ekonomi, för att på så vis kunna sätta guldkant på tillvaron på äldre dar. Äldre deltar i samhällslivet på helt annat sätt än tidigare och ställer också mer självklara krav på en position i samhället. Äldre är en positiv resurs för och i samhället.

Å andra sidan finns de som inte är pigga och friska, utan sjuka och hjälpbehövande. Mediabilderna av vanvård och brister i den offentliga vården av de äldre som på senare tid allt oftare dykt upp i media, oroar många. Dessutom har också många i egenskap av anhörig fått stifta bekantskap med en inte så sällan krånglig vård- och omsorgsapparat, där man måste ”slåss för sina rättigheter”.

Trygg ekonomi

Och det här med en trygg ekonomi på ålderns höst, har somliga börjat tvivla på när man tittat i det orangefärgade kuvertet och därtill sett både privata och offentliga pensionstillgångar minska på grund av börsnedgången.

Jämfört med tidigare, är nu inte längre vård och omsorg om äldre ett fredat välfärdsområde, utan samhälls- och kommunekonomin sätter nu allt snävare gränser för det offentliga åtagandet.

  Utbudet av vård och omsorg för äldre i Sverige i relation till befolkningen nådde sin höjdpunkt för tjugo år sedan. Sedan dess har utfästelserna i äldrepolitik och retorik, i realiteten allt oftare, varit förbehållna en allt mer begränsad grupp individer eller behov.

Media spelar en mycket stor roll i synliggörandet av åldrandets villkor i dagens samhälle. I dagstidningar och i radio och TV har det på senare år funnits återkommande artikelserier som adresserat ångesten inför att bli gammal, till exempel som i Dagens Nyheter (”Vågar man bli gammal?”), Sydsvenska Dagbladet (”Är du rädd för att bli gammal?”) eller Svenska Dagbladet (”Livets senare hälft – En serie om konsten att åldras”).

Många böcker om åldrandet

Sveriges näst största pensionärsorganisation, Sveriges Pensionärsförbund, gav i år ut en bok också med titeln: ”Vågar jag bli gammal?” På Kvalitetsmässan i Göteborg i höst finns också ett seminarium med samma titel, fast då i imperativ form: ”Våga vara gammal!”. Den röda tråden i dessa sammanhang handlar om bristerna i vården och omsorgen om de äldre och riskerna för att det kan bli ännu värre i framtiden.

Det är kanske svårt att hävda att det är en trend i sig, men under de senaste åren har det också kommit en rad självbiografiska böcker på temat att åldras skrivna av personer som Patricia Tudor-Sandahl, Merete Mazzarella, Jan Myrdal, Kerstin Thorvald – alla komna en bra bit in i den tredje åldern(50+). Böckerna har naturligtvis olika karaktär och bäring, men blottlägger några människors reaktioner inför sitt eget åldrande, och kampen med sina egna tidigare föreställningar om att åldras.

Över en miljon följde också Carin Mannheimers tv-serie om livet på Solbacken. Det kan naturligtvis finnas många förklaringar till detta, men måhända är det så att Mannheimer lyckas träffa en (alltmer) utbredd ängslan hos människor inför hur det egna åldrandet kommer att gestalta sig.

Om man nu använder Bunzels resonemang om människors rädsla inför åldrandet i överförd bemärkelse på samhällsnivå, kan det vara intressant att diskutera vad detta kan få för konsekvenser.

Olika konsekvenser

Människan kan på olika vis möta eller hantera rädslor av allehanda slag, beroende på tidigare erfarenheter och hur man har utvecklat sin förmåga att bemästra stress, oro eller hotfulla situationer.

  Människors oro eller ängslan inför det egna åldrandet kan naturligtvis bemötas på olika sätt. Vi kan påverka vårt åldrande på olika sätt – om ej i absolut mening. Det går att påverka åldrandets konsekvenser, liksom dess förutsättningar.

  I en enkel bemärkelse kan man helt enkelt förbereda sig för åldrandet, genom att till exempel se över ekonomi, hälsa, boendet och relationer, på olika sätt.

Om oron tar överhanden har människan ju också en uppsättning psykologiska försvarsmekanismer som träder in, till exempel ”bortträngning”, när man aktivt försöker tränga bort ur medvetandet det som ger upphov till ångesten. ”Vadå bli gammal, livet är kort, så det gäller att köra hårt så länge man lever”, säger många 40-talister.

  En annan försvarsmekanism av snarlik karaktär är förnekande, som innebär att man blockerar att tanken når medvetandet och därmed att fenomenet ”inte finns”. ”Vadå bli gammal, det gäller kanske andra men inte mig”.

Kollektiva försvar

Kanske kan man spekulera om att snarlika försvarsmekanismer förekommer på kollektiv – samhällelig nivå? Finns det en risk för en ”kollektiv bortträngning”, som leder till en förstärkt polarisering mellan de friska och sjuka äldre och åldrandet?

Poängen med detta resonemang – och som jag vill stimulera till debatt om – är att om den ”kollektiva gerontofobin” breder ut sig i vårt samhälle, ökar svårigheterna att föra en konstruktiv och balanserad diskussion om konsekvenserna av vårt eget och samhällets åldrande. Och vilka krav detta ställer på oss själva och på samhället.

Alltså, problemet är att samhällsdebatten tycks fastna i ett ”antingen eller”-perspektiv, med en låsning i olika positioner som blockerar en mer balanserad debatt och utveckling. Det är väl heller inte alltför långsökt att tänka sig att det finns ett samband mellan synen på åldrandet, inklusive de äldre i vårt samhälle, och samhällsekonomin. 

Som samhällsklimatet och attityderna till äldre och åldrandet utvecklats de senaste åren, kan man fråga sig om inte samhällskollektivet bär spår av gerontofobiska försvarsreaktioner. Till åldrandet hör – i varierande grad – att vi blir mer beroende av hjälp från andra och att det därför är nödvändigt att finna kollektiva lösningar för detta. I Sverige har vi denna tradition och varje avsteg därifrån, skulle få dramatiskt negativa konsekvenser, framförallt för grupper i befolkningen som är mindre resursstarka.

Nytt system kan växa fram

Är vi på väg att anamma ett nytt synsätt som innebär att vi anser konsekvenserna av befolkningens åldrande, inte självklart kräver ett offentligt gensvar och ansvarstagande? Är det detta som håller på att hända, det vill säga att en växande andel av befolkningen föredrar icke-offentliga, icke-kollektiva lösningar på vård och omsorgsbehov på grund av åldrandet?

Håller vi på att lura oss själva att tro att vårt framtida åldrande, som individ eller samhällskollektiv, inte kräver ett öppet sinne och ett solidariskt gensvar?!