Att världens befolkning åldras är ett stort framsteg. Åldrandet har två huvudorsaker. Den ena är att dödligheten minskar, både bland småbarn, yngre vuxna och dem som redan är till åren komna.
Ett vanligt mått är ”förväntad livslängd vid födelsen”: det antal år som ett idag nyfött barn kan väntas leva om dagens hälsoförhållanden och sjukdomsfrekvenser håller i sig. År 1950 var den förväntade livslängden för en nyfödd världsmedborgare 46,5 år. Vid millennieskiftet var den nästan 20 år längre.
Den andra orsaken till att världsbefolkningen blivit äldre är att födelsetalen minskar. År 1950 födde en genomsnittlig kvinna fem barn under sin fruktsamma period; femtio år senare födde hon 2,7 barn, det vill säga bara drygt hälften så många.
Ingen kan påstå annat än att den ökade livslängden är ett storartat framsteg. Färre föräldrar tvingas uppleva att deras små barn dör. Flera människor tillfrisknar efter svåra sjukdomar. Ännu fler blir aldrig sjuka: vaccinering och förebyggande hälsovård är viktiga orsaker till att livslängden ökat. Att allt fler kan läsa och skriva och därmed få livräddande kunskaper, har också bidragit. För kvinnor som förut födde 11 barn är det en stor lättnad att kanske föda fem eller sex, och få se dem bli vuxna allesamman.
Världsgenomsnitt döljer betydande skillnader. I stora delar av Afrika föder kvinnorna i snitt fem barn, medan i södra Europa födelsetalen ligger lägre än 1,2. Dagens nyfödda fransyska väntas leva mer än 82 år, medan den lilla flickan i Sierra Leone inte hinner uppleva sin 40-årsdag.
Men att fler blir äldre och många riktigt gamla hälsas inte överallt som ett framsteg, annat än ”i princip”. I Tyskland används allt oftare begreppet ”överåldrande” om den egna och den europeiska befolkningen. Att åldras är som det ska, men överåldrande är helt enkelt för mycket – det hörs ju. Lagom är bäst!
Att befolkningen blir äldre betyder inte nödvändigtvis att fler behöver vård och omsorg. Färre barn och fler gamla betyder kanske mest en omfördelning från barnomsorg till äldreomsorg. I hela världen sköts den större delen av omsorgen om barn, gamla, sjuka och skröpliga inom familjen, och mest av kvinnor.
Den vanligaste omsorgsgivaren för en skröplig gammal man är hans hustru. Dels bildas heterosexuella par oftast så, att mannen är äldre än kvinnan. Dels gifter änklingar oftare om sig än änkor, och då med kvinnor som är yngre än den avlidna första hustrun. Dessutom lever kvinnor längre än män. Enligt FN är nästan åtta av tio gamla män gifta, medan bara drygt fyra av tio gamla kvinnor har sin man i livet, och dessa siffror är anmärkningsvärt lika i olika länder och världsdelar.
Den vanligaste omsorgsgivaren för en gammal kvinna är därför hennes dotter eller svärdotter, därnäst kommer andra kvinnliga släktingar. Söner och svärsöner är i stort frånvarande i familjeomsorgen. Sammantaget betyder det också att gamla kvinnor oftare än gamla män måste få äldreomsorg utanför familjen, därför att andra familjemedlemmar bor för långt bort, eller inte finns. Det är sedan länge helt klart att Sveriges offentligorganiserade äldreomsorg framför allt tar hand om gamla kvinnor. Så kommer det också att förbli länge än.
Det gör att om den offentligorganiserade äldreomsorgen skall betalas med avgifter måste de tas ur kvinnors pensioner, nu och de närmaste 50 år som går att överblicka. Det är kvinnors pensioner som avgör vilka taxor och avgifter som kan tas ut.
De som kommer att få hjälp av offentlig omsorg år 2020 är i stort sett idag fyllda 70 år. Vi vet exakt vilka, ganska låga, pensioner dagens kvinnor i den åldern har, och kommer att ha.
De som år 2040 kommer att vara i behov av äldreomsorg från utomstående är kvinnor som idag är i 50-årsåldern. Hur deras pensioner kommer att se ut vet vi rätt väl. Låga de också.
Därför är det spöklikt att läsa hur ”framtidens gamla” med sina ”höga pensioner” kommer att betala rejält på marknaden eller till kommunerna för sina ”höga krav”. Som om ”framtidens gamla” som behöver kommunal äldreomsorg var någon alldeles ny och okänd könlös sort, i stället för dagens äldre och medelålders kvinnor. De män som har höga pensioner kommer att få mycket äldreomsorg obetalt av sina hustrur. Det kan inte änkorna få.
Det är viktigt att framhålla att detta inte är resultat av att gamla män skulle vara ovilliga att ta hand som sina makor. Men den som är död kan inte vara till praktisk hjälp, hur gärna han än hade velat. Betalningsmöjligheterna för dem som om 15 och 35 år behöver äldreomsorg begränsas av kvinnors pensioner, också de pensioner som kvinnor anställda i dagens äldreomsorg tjänar in. Så enkelt – och så revolutionerande svårt – är det.
Sökning pågår