De senaste åren har åtskilliga skrifter, artikelserier och föreläsningar haft rubriker som alla går ut på om vi vågar bli gamla. Alla de fall och eländesbeskrivningar vi hör om från landstingets sjukhus och kommunernas sjukhem bidrar säkert till att många människor oroar sig för sin ålderdom. Unga som gamla.

Att känna oro inför ålderdomen har nog först och främst att göra med rädslan att bli beroende, att inte klara sig själv. Jag hör på min mamma, hon oroar sig inte för att bli gammal, hon är ju redan där. Hon är rädd för att bli ett beroende vårdfall.
 
Hur högt upp i ålder kommer jag få vara en av alla de där friska och aktiva äldre? Kommer vård och omsorg att räcka till? Hur kommer pensionerna att se ut? Många konkreta orosmoln finns.

Men sedan finns ju också den här existentiella oron, som nog de flesta brottas med på ett eller annat sätt… Att sommaren börjar gå mot sitt slut, som Torgny Lindgren uttrycker det när jag frågar honom hur han ser på sitt eget åldrande. Man måste bestämma sig för vad man vill göra den tid som är kvar, vad man kan hinna med, säger han.

Våga bli gammal har vi kallat det här numret och samlat några av de vanligaste rädslorna inför åldrandet. En hel del förutfattade meningar och fördomar beskrivs och förstås fakta som rör den dominerande samhällssynen, pensioner, medicinska gråzoner och framtidens vård och omsorg.

I gymnasiet kallades jag för mormor, eller Mommo. Jag blev nämligen redan då väldigt skrynklig när jag skrattade. Jag tog inte alls illa vid mig. Tvärtom, jag tyckte om smeknamnet. Jag menar 17-18 år och världens underbaraste egen mormor, det var väl inget negativt med det, varför skulle jag ta illa upp?
  Det var då det. Idag kan jag värja mig mot vissa forskares indelning av oss människor över 50 år. Då antas vi vara antingen i tredje eller fjärde åldern.

Min 80-åriga mamma klarar sig alldeles utmärkt själv, alltså har hon inte hamnat i fjärde åldern, alltså tillhör vi båda den tredje. Även om jag vet att det här är termer för att underlätta för statistiker, forskare och för dem som planerar för framtida vård och omsorg, känns det ändå lite märkligt att vara indelad i samma ålder som sin mor.
  Att hon mår bra och kan vara lika aktiv som alltid är alldeles underbart, och dessutom vet vi ju att hon är inte ensam om att må bra på äldre da'r. Den stora Kungsholmsstudien visade att nästan 75 procent av alla personer 90 år eller äldre klarade sig mer eller mindre utan någon hjälp. Fantastiskt.

Att tillhöra samma ålder är nog egentligen något härligt. Det ger en förtröstan inför framtiden, att få befinna sig i samma ålder kanske 30 år till.

Tack vare min mormor, farmor, deras vänner, mina fantastiska grannar, har jag nog sedan barnsben fått med mig en positiv bild av ålderdomen och framför allt av gamla kvinnor. Jag håller med författaren Torgny Lindgren som i det här numret berättar att han alltid haft lätt att få vänner bland gamla människor. Jag känner igen det här med att bara sitta och lyssna på de gamlas berättelser och fascineras av klokhet, erfarenhet och andra tider.

Frågan är hur mycket det har påverkat synen på mitt eget åldrande? Och hur mycket har mitt snart 10-åriga arbete med den här tidskriften påverkat mig? Under de här åren har jag läst och lärt mig massor om åldrandet som process. Om hur många pigga gamla människor det finns och om deras livssituation. Om olika sjukdomar som kan drabba en som gammal, om hur vård och omsorg fungerar när det är bra och när det är dåligt, och så vidare.
  Ofta har nog känslan funnits att det där har inte med mig personligen att göra, men samtidigt har det nog i stort sett påverkat mig positivt.

Fast ibland kan jag, som redaktör och som kvinna i tredje åldern, fundera över varför de inte fattar. De där som sitter och bestämmer om hur vi ska ha det när vi inte längre kan klara oss själva, när vi hamnar i den fjärde åldern. Det finns så mycket användbar kunskap, runt om i Sverige och internationellt. Varför tar beslutsfattarna inte till sig ännu mer av all den kunskap som finns? Kunskap som har den gamla människan i centrum. Kunskap som inte nödvändigtvis behöver göra vare sig vård eller omsorg dyrare. Men bättre för den äldre!

Vi får heller inte glömma den kunskap som kommer från de äldre själva. Den som slår till mot diverse fördomar och visar på hur många riktigt gamla människor fortsätter att leva ett innehållsrikt och meningsfullt liv.
  Så även jag törs nog bli gammal, trots allt.