Oräddheten och den sakliga tonen gör att man blir starkt berörd av Kerstin Thorvall. Det tycker Ingrid Sillén som recenserar hennes senaste bok.

Kerstin Thorvalls beskrivning av sig själv som gammal lever upp till den bild av ålderdomen som vi numera matas med ganska ofta – ett tillstånd av hjälplöshet, beroende av andra, darriga ben och att inte kunna hålla tätt.

Borta är bilden av gamla mormor eller farmor som stillsamt lever de sista åren av sitt liv, stickandes sockor till barnbarnen medan hon berättar för dem hur det var förr i världen. Och tur är väl det att någon tar sig tid att skriva en sådan här bok. För det är inte särskilt romantiskt att ständigt hålla på att leta efter bortslarvade papper, att tappa kontrollen över sina kroppsliga funktioner och tro att ingen längre bryr sig om en.

Låt vara att själva skröpligheten är grym, men för Kerstin Thorvall är det värsta den ångest som kommer över henne när hon tänker över sitt liv. Hon befinner sig i rannsakningens tid då hon ställer sig själv till svars för sina gärningar. Det är som den kristna domedagen, men för henne äger den rum i lägenheten där hon är fången och fjättrad vid hemtjänstens bojor. Hon är sin egen domare och hon är minsann hård och grym mot sig själv då hon rotar i det förflutna och synar sina handlingar.

  Hon är utan misskund, som den stränge gud som hennes mamma bekände sig till. Nu är hon inte längre ett offer – en tendens som jag ibland kunnat irritera mig på i hennes skrivande – nu tar hon ansvar för sina egna handlingar.

Hon anklagar sig själv för egoism, för att inte ha tagit ett mammaansvar, för att ha varit den ständiga tonåringen. Och det värsta är att barnen är överens med henne. Hon får veta av sin yngste son att han hela tiden var rädd att hon för alltid skulle försvinna, när hon rymde med den unge älskaren.

Om man har läst hennes tidigare böcker vet man att ångesten inte är ny, den har varit en del av hennes liv. Men tidigare var hon frisk i fötter och kropp. Hon kunde fly till andra länder, till yngre män, till dansen. I boken Ensam dam reser ensam skildrar hon öppet och inte med så lite självironi sina rymningar till Latinamerika, och det alltid upprepade mönstret av förälskelse, besvikelse och förnedring.

I dag kan hon inte längre rymma. Inte nog med att ångesten inte kan botas på den psykiatriska kliniken eller med små piller till natten. Kroppen har förändrats, hon kan inte gå som förut, hon har inte kontroll och är rädd att kissa på sig eller – o hemska tanke – prutta när hon ska vara med i TV-soffan. Hon är besatt av en ständig oro för att inte få komma ut på promenad eller för att helt enkelt vara bortglömd, varför hon varje morgon måste ringa till hemtjänsten och kontrollera, dels att någon kommer, dels vem det är som kommer. Hon konstaterar att hon numera bara är ett av otaliga ärenden som pressats in i deras slimmade tidsscheman.

Det är inte svårt att föreställa sig att omgivningen kan bli ganska trött på denna dam – och mycket riktigt. ”Barnen vill inte ha mig och där är vi alldeles överens”, skriver hon. De gör upp med hemtjänsten hur hennes vardag ska utformas. Folk i dag betalar ju skatt för att hemtjänsten ska ta hand om deras gamla föräldrar, som hon påpekar lite uppgivet. Å andra sidan skulle hon väl knappast drömt om att själv ta hand om sin gamla mamma, tänker jag, men blir förvånad när jag läser att hon faktiskt hade ett par goda år med sin mamma innan hon dog. Det trodde man inte efter att ha läst Det mest förbjudna.

Den sakliga tonen och oräddheten att beskriva de mest pinsamma eller onämnbara områden gör att man blir starkt berörd av Kerstin Thorvall. Hon pladdrar på som om hon satt öga mot öga med en, vilket gör att hon känns så närvarande. Många av hennes tidigare böcker (jag har inte läst alla) har både rivit upp stormar och gett inspiration. Hon vågade skriva om lust och sexualitet och inspirerade kvinnor att trotsa samma konventioner som hon själv avskydde.

Samtidigt saknar hon kvinnor i sin egen ålder att prata med, vilket hon är högst medveten om. Och det är det råd hon ger till andra som befinner sig i åren före pensionen: skaffa jämnåriga väninnor! Och jag tänker att det är just det hon själv borde göra nu.

  Men tyvärr är hon numera för trött för att orka öppna beundrarposten. Jag hoppas därför att någon tar på sig uppgiften att hitta några jämngamla blivande väninnor i brevhögen, för den torde bli stor efter en sådan här bok. För även om hon beskriver sig som i ett förfall och på väg till döden, har hon förhoppningsvis en bit kvar dit. Åtminstone tycker inte jag att hon verkar vara färdig med livet.

Fotnot: Upptäckten, av Kerstin Thorvall.

Albert Bonniers förlag, 2003.