Kanske kommer 1940-talisterna att ha en bättre hälsa än dagens pensionärer men knappast så mycket bättre att stora påfrestningar på samhällsekonomin går att undvika. Det är hög tid för politikerna att gå ut och förklara läget, anser professor Mats Thorslund.

Vågar du bli gammal? Jag ställer frågan till Mats Thorslund, känd äldreforskare och professor vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.

  Först värjer han sig och säger att han inte behöver någon äldreomsorg än på flera decennier. Efterhand erkänner han att han funderar mycket även på det egna åldrandet och ”det är inget roligt framtidsscenario”. Han tycker att det saknas insikt idag om hur det är vara gammal:

  – Frågar man folk hur de vill ha det när de blir gamla blir svaret att de vill spela golf. Eller resa, läsa böcker och passa barnbarnen. Men det där tillhör den så kallade tredje åldern. Den kan ha sin lockelse när man fortfarande är frisk och pensionen ger ekonomisk grundtrygghet.

Som äldreomsorgsforskare befinner sig Mats Thorslund i den fjärde åldern och där befinner sig hans föräldrar också, med demens, blindhet och värk.

Gärna social ingenjör

  – Då har man all tid i världen att läsa, men ser inte. All tid i världen att lyssna på musik, men hör inte. All tid i världen att spela golf, men orkar inte gå.

  Det förklarar i någon mån hans starka engagemang för vårdbehövande äldre. Någon ”riddare” vill han inte framstå som. Men gärna en social ingenjör som värnar den svenska modellen, där äldreomsorgen är offentligt finansierad och kontrollerad.

  – Jag vill att rätt beslut ska fattas utifrån rätt beslutsunderlag. Politik är inte bara att vilja, det är att veta också.

Däremot har han ingenting emot privata entreprenörer som ju varit en kontroversiell fråga de senaste åren.

  – Det största hotet är inte privata entreprenörer utan resursbrist och nedskärningar som får folk att tappa tilltron till systemet. Då kan en skatterevolt utbryta.

Han är rädd för de stora påfrestningar som 40-talisterna kommer att innebära för systemet. På kort sikt – de närmaste tio åren – bedömer han att personalen är det största problemet. Det kommer att bli svårt att få personal till vård och omsorg därför att många går i pension och ungdomskullarna är för små för att täcka upp – och inte heller verkar särskilt intresserade. På längre sikt tillkommer problemen med de ekonomiska resurserna.

40-talisterna kostar

Idag går ungefär 14 procent av bruttonationalprodukten (BNP) till ålderspension samt äldreomsorg och sjukvård för äldre. När 40-talisterna åldras betyder det att enbart en demografisk uppräkning av kostnaderna för omsorgen och vården utifrån dagens standard ger en kostnadsökning med 20–70 procent. Detta är siffror som både socialdepartementet och forskarna är överens om.

Den lägsta siffran – 20 procent – bygger på ett antagande om att äldre skulle bli mycket friskare framöver. Ett antagande som Mats Thorslund tycker verkar alltför optimistiskt. Dessutom tror han inte det är politiskt möjligt att drastiskt öka de äldres andel av BNP. Det betyder då att fler ska ha vård för samma pengar. Det innebär att ribban för att få vård kommer att höjas. Färre kommer att få professionell vård och omsorg.

Höjda avgifter ingen lösning

– Kanske kommer 40-talisterna att vara lite friskare än dagens åldringar, men inte så mycket att det går att undvika stora påfrestningar. Bland annat tror jag att anhöriga får göra mer.

Att höja avgifterna för vården anser han inte heller vara någon särskilt framkomlig väg. Många män kommer att få en ATP-pension som kanske skulle göra det möjligt, men inte kvinnor i allmänhet. Det skulle i så fall kräva olika vårdavgifter för kvinnor och män. Och det är framför allt kvinnor som kommer att behöva vården eftersom de både lever längre och är sjukare längre tid generellt.

Därför efterlyser han klarspråk redan nu. Politikerna borde gå ut och förklara läget tydligt. Pengarna räcker inte till allt redan idag och de kommer än mindre att räcka till i framtiden. Mats Thorslund tror att svenska folket är klokt och förstår att det inte går att göra mer än det finns pengar till.

Han konstaterar också att det råder olika regler för transfereringssystemen i vårt samhälle. Vissa överföringar av pengar går med automatik. Blir man sjukskriven, arbetslös eller når pensionsåldern går det direkt ut mer pengar från dessa – som man kan kalla – försäkringslösningar.

Debatt om prioriteringar

Men för sjukvård och äldreomsorg råder andra regler. Där finns inte motsvarande automatik. Om fler behöver vård och omsorg ökar inte utbudet. Enligt förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen ska vården ges utifrån de resurser som finns. Enligt socialtjänstlagen ska äldreomsorgen ges utifrån behov.

  Det betyder att det är möjligt att ha en offentlig prioriteringsdebatt i sjukvården. Hur öppen den är kan diskuteras, men vi har i alla fall haft en prioriteringsutredning. Den är Mats Thorslund kritisk till och anser att den inte hjälpte personalen, ”allt skulle prioriteras”, men det gick i alla fall att genomföra ett sådant arbete.

Inom socialtjänsten och äldreomsorgen förekommer ingen sådan diskussion. Där är det ju behoven som ska vara avgörande. Nu är behov inget entydigt begrepp. Tvärtom. Det finns en hel filosofi kring betydelsen av detta ord.

Behov har omtolkats

– I praktiken har det inneburit att kommunerna gjort en omtolkning

av behovsbegreppet. Men det är biståndsbedömarna som tvingats göra det. De kan inte ge mer bistånd än det finns pengar till.

  Han tycker att det är fel att överlåta detta åt tjänstemännen. Det är lokalpolitikerna som borde ta debatten. De borde gå ut och förklara att med de pengar som finns kan inte fler anställas. Med den bemanningen på äldreboendet kan inte de gamla få komma ut eller få duscha när de vill. Hur ska det lösas?

Med den tydligheten blir det klart att det behövs hjälp både från anhöriga och frivilliga. Eller också en debatt – även på riksplanet – som leder till omprioriteringar i samhället så att äldreomsorgen får mer pengar.

  – Det stör mig att politikerna låtsas att de kan ge mer och bättre vård än vad som går. Det skapar orealistiska förväntningar och krav.

För mycket av lotteri

Han framhåller också att dagens vård är alldeles för mycket av ett lotteri. I de kommuner som satsar mest på äldreomsorg är chansen fyra gånger större att till exempel få hemhjälp än i de kommuner som satsar minst.

  Rangordningen mellan kommunerna har i stort sett bestått i 20 år! Det är fortfarande outforskat varför skillnaderna är så stora och det lär inte bero på att vissa kommuner satsar mycket på annat istället.

När det gäller de allra mest vårdbehövande, de så kallade multisjuka, är det inte resurserna som är problemet framhåller han. Där är det samordningen som brister. Det kommer han att belysa tillsammans med Ulla Gurner, utredare på Äldrecentrum, i boken ”Dirigent saknas” som kommer i höst.