Att koppla samman de två världarna, forskning och praktik, är inget som sker av sig självt. Universitet har sitt tredje ben, kontakten med det omgivande samhället. Ett ben som ännu inte har växt ut. Hemtjänst, äldreboenden och primärvård har få, om några, länkar till den akademiska världen.

  Det finns således ingen garanti för att kunskap som utvecklas på universitet och högskolor når ut till berörd personal – snarare tvärtom. Och når den ut, är det stor risk att personalen inte känner igen sig. Den svarar inte mot de frågor personalen ställer, för de frågorna hörs för sällan in till universitets forskarkamrar.

FoU skapar mötesplatser

En viktig roll för FoU är att skapa mötesplatser; mötesplatser mellan forskare och praktiker; mellan forskare från olika discipliner; mellan studenter från olika utbildningar när de är ute på praktik; mellan högskoleutbildningen och de behov som finns i vardagen; mellan olika personalgrupper över yrkes- och organisatoriska gränser; mellan personal och anhöriga; mellan forskare och intresserade medborgare.

FoU-enheterna är lika mycket kunskapsgenererande som kunskapsimplementerande. Man talar ibland om att synliggöra den ”tysta kunskap” som finns hos personalen. Att kalla den ”tyst” säger kanske mer om den som inte lyssnat. Och hur skulle forskarna ha kunnat lyssna, om de aldrig möter vårdbiträden och undersköterskor, biståndsbedömare och distriktssköterskor?

Alla ska inte behöva uppfinna hjulet sägs det. Men kunskap kan inte serveras på ett fat, färdig att bara använda. Kunskap måste arbetas med, kunskap uppstår i handling. Att få systematik i sitt arbete och struktur på den egna kunskapen, och låta denna brottas med kunskap som finns på andra håll, hos kollegor liksom inom akademin.

Kämpar för sin existens

Flertalet FoU-enheter inom äldreområdet är nya, och kämpar med att legitimera sin existens. Det kan då vara frestande att luta sig mot de akademiska traditionerna. Att visa sig nyttig genom att producera rapporter på samma sätt som den framgångsrike forskaren publicerar artiklar i internationella forskartidskrifter.

När FoU utvärderas finns det på samma sätt en risk att utvärderaren stannar vid att värdera rapporterna. Vägda med akademiska mått kanske de befinns för lätta. Akademin är dålig på att mäta praktisk nytta. Sanningens minut är vad som händer för den äldre som är berörd av de insatser som studeras.

Nationellt och regionalt granskas nu det nya verktyg vi fått för systematiskt utvecklingsarbete med FoU-enheterna. Nationellt ställs frågan varför det finns så många enheter, finns det inte risk att de alla gör samma sak? Genereras det verkligen evidensbaserad kunskap?

  Regionalt – bland annat  i Stockholms läns landsting – ställs liknande frågor; är det inte för många enheter, hur kan vi spara pengar på samordning?

Lokal förankring förbises

Man har då helt missat nödvändigheten av den lokala förankringen. Förståelse och utveckling sker i det vardagliga arbetet, den fungerande FoU-enheten måste finnas där. Fungerande FoU förutsätter att det finns många, lokalt förankrade, enheter.

Samtidigt är det lika nödvändigt med dialog mellan FoU-enheterna. I denna dialog kan generaliserbar kunskap växa fram. Vardagserfarenheterna så som de synliggörs i lokala FoU-projekt ger en kunskap att bygga vidare på både lokalt och nationellt.

Detta är ett långsamt arbete som kräver tålamod. FoU-enheterna måste garanteras en långsiktig finansiering, dagens projektform är förkastlig. Ansvaret för dialogen mellan FoU-enheterna, och att ta vara på den kunskap som kommer fram, förutsätter ett nationellt kunskapscentrum. En lönsam investering, dags för Socialdepartementet att agera!


Bistrare klimat för regionala FoU. Läs artikel »
Fler än åttio FoU-enheter spridda över landet. Läs artikel »