För många äldre förvandlas det ständiga talet om utbrändhet till ett rent hån. De fruktar sin egen ensamhet och skulle göra vad som helst för att få vara lite jäktade, efterfrågade eller ha lite bråttom.

Tidningarnas ständiga rapporter om utmattningsdepression riskerar att lägga sten på börda för den som tråkar ut sig i ett stimulansfattigt liv och har all tid i världen. Men också den bakvända stressen är en plåga; att ha för litet att göra, att inte kunna påverka sin situation, att ignoreras. Stimulibrist tycks dock inte vara lika fint att utforska som stimuliöverflöd.

Människan är en social varelse. Den viktigaste glädjen har man ofta i varandra; man är mans gamman. Gemenskap och vänskap gör att man lever. Om en individ långsamt förs åt sidan blir hon än mer beroende av den konstgjort sociala världen. Teven blir tillflykten på gott och ont.

TV klen tröst

Den massmedialt konstruerade komplotten erbjuder klen tröst gentemot det liv man själv inte kan leva. I fåtöljen följer man såpoperornas intriger. Många känner TV-seriernas huvudpersoner långt bättre än de familjemedlemmar som alltför sällan kommer på besök.

Tidningar slår upp pseudohändelser från pseudovärldar med krigsrubriker: ”Robinson-Adam har förälskat sig i Robinson-Eva”.  Samtalet om dessa mediavärldar skapar förvisso gemenskaper på avdelningar och servicehus. Men de förblir påhittade. De är fjärran från verkliga vänners påtagliga gemenskap. Man måste bli sedd.

Kanske är detta till slut det enda sociala liv många gamla får tillgång till. Samtidigt som de längtar efter att anhöriga skall höra av sig blir de hänvisade till såpoperor. Till slut vinkar man god natt till Jarl Alfredius. Ensamheten i det svenska samhället är monumental.

Upprätthålla sin självrespekt

Vem höjer en bägare till den vanliga vänskapen, vem odlar motståndet mot medialt glitter och låtsasvärldar? Vem slår av teven, ser en åldrad människa i ögonen och säger: ”Berätta!!” Genom att få återge minnen från ett långt liv, inför någon som inte sitter på nålar, behåller den gamle sin värdighet.

  Det som yngre uppfattar som ett tjatigt återvändande till 1940-talet är i själva verket ett försök av den gamle att säga: ”En gång har också jag varit viktig”. Det är ett sätt att upprätthålla sin självrespekt.

Många medelålders får något irrande i blicken när man börjar tala om vikten av eftertanke. Å ena sidan klagar många över att de inte hinner i kapp sig själva. Å andra sidan ser de till att aldrig vara ensamma. Paradoxen är tydlig.

  Vad händer när ålderdomen kommer, när man får allt mer tid för sig själv? Visst finns utandningens lycka: äntligen får man unna sig ro, man sover länge och mår gott. Andra går i skogen i stora stövlar, hör på fåglar eller lägger ut fisknät. Men till slut orkar man inte som förr.

Pressas till eftertanke

Snart nog pressas man till eftertankar, alldeles för många. Då framträder splittrande tankar. Till slut blir livsfrågorna ofrånkomliga. Svarta fåglar häckar. Livets fåfänglighet invaderar. Och man tänker: ”Jag står inte ut. Jag ringer en vän. Jag gör vad som helst för att slippa möta mig själv”.

De klassiska andliga råden säger: ”Gör precis tvärtom: stanna, möt ditt inre!”. Att färdas mot brunnar är en profylaktisk åtgärd. Även om det kan vara svårt är det hos en själv som mognaden börjar. Att trampa vatten över sin egen existentiella oro tär bara på krafterna.

Om man av olika skäl tvingas till eftertanke – inte minst när det lutar mot eftermiddag i livet – så uppluckras inre väggar. Bortträngda tankar kommer fram. Undringar om livets mening, döden, lidandet och skulden börjar cirkla runt i huvudet. Man kan till slut inte komma undan sin egen vilsenhet.

  Åldrandet gör att man ”pressas mot sig själv”. Det finns en ton av moll i livet som inte går att medicinera bort – ingen terapi i världen hjälper.

Den egna rädslan

Ett av de klassiska svaren på varför människan blir oroad av stillhet och åldrandet är att hon då inte kan undvika de stora livsfrågorna. Det finns en stress som inte har ett dugg med överbelastning på arbetsplatser att göra men som inte heller gäller hemförhållanden eller fysisk trötthet. Inbyggd i existensen finns en vilsenhet kring livets mening och mål, hur man skall stå ut med sin rädsla för död och tomhet.

En förbisedd källa till en del i åldrandets oro är därför känslan av att livet egentligen balanserar mot en fond av fåfänglighet. Insikten om tidens allt snabbare gång och att man själv snart skall vara utplånad från jordens yta kan ibland bli tung.

  Detta gäller inte under ungdomstidens expansiva period. Desto tydligare blir det när man ser sina barn bli stora eller förstår att man själv varken är ung eller medelålders utan ”äldre”.

Kanske kan man se åldrandet ur ett rollperspektiv. Ständigt lever människan i olika roller. Men vilken är den innersta identiteten, den till vilken man återvänder och från vilken man bedömer alla sina andra aktiviteter?

Rädda för det innersta

I rollen som ”mamma” finns barnen; genom att vara mor bekräftas eller ifrågasätts en kvinna av sina barn. Men barnen flyttar, de måste få ha sina liv. I rollen som ”lärare” finns elever eller studenter, men vid pensioneringen lämnas man ifrån sig den rollen. Yrkesrollen är ofta central i en människas liv.

Vid sidan av yrkesroll och familjeroll finns även en personlig eller andlig ”roll”, den man möter när det lutar mot afton. Många räds denna innersta identitet. Där, i människans centrum, finns ofta de obesvarade frågorna, de existentiella undringarna. Men där ryms även relationen till tillvarons andliga centrum – den fromme kallar detta Gud.

Identitetens kärna är för den religiösa människan inte ett jag som långsamt skall förtvina utan en dialog med denne Andre. Man erfar sig vara sedd av den som är, var och en gång skall komma emot en – då, när allt är över. Också detta är ett slags identitet.