Det är torsdag och Maria väntar på dragspelaren. Dörrarna till avdelningen går upp men det är inte dragspelaren, utan den nya farbrorn, Per Andersson.

Taxichauffören kör honom i rullstolen. I hans knä står en bag. Han bär en grön keps med texten ”Allerts åkeri”.

  – Välkommen hit, säger jag och sträcker fram min hand.

  Per tar tveksamt emot den. Han ser vilsen ut. Jag tänker att det måste vara som att komma till en helt ny värld. Vår avdelning, som känns bekant för oss, är osäker mark för honom. Vi är nya för honom.

  – Jag heter Lydia och jobbar här. Vi hoppas alla att du kommer att trivas!

Jag visar in honom i hans enkelrum. Där finns den vanliga metalliska höj- och sänkbara sängen, en garderob, ett bord. Genom det stora fönstret ser jag trädens löv och sommarhimlen. Per sitter stilla och tittar ned på sin bag.

  – Ska vi packa upp, frågar jag.

  Han svarar inte.

Jag tar bagen och packar upp dess innehåll: Två par byxor, två skjortor, en träningsoverall och tre undertröjor. Jag hänger kläderna på hängare i garderoben. Undertröjorna lägger jag i en låda. Necessären med en schampoflaska, tvål och rakapparat, ställer jag vid handfatet i badrummet. Längst ned i bagen hittar jag någonting svart. Jag tar upp det och ser att det är – ett munspelsfodral! Jag skiner upp.

  – Per, kan du spela munspel?

  Han tittar på mig med en självklar blick.

  – Visst kan jag det!

  – Det är Kolar-Per, säger Ninni, min kollega, när hon kommer tillbaka från sin rast. Jag har fått rapport om Per tidigare. Han är dement. Frun orkar inte sköta honom i hemmet längre. Ninni fyller på med information som känns viktig. Hon berättar om människan Per.

  – Han är ju en legend i bygden. Ända in på sjuttiotalet brukade han köra in i byn med häst och vagn. Han hade två stora, bruna arbetshästar. Har jobbat i skogen hela sitt liv. 

Detta är fascinerande. Man ser samma saker när de kommer nya till avdelningen: Gamla personer, gående med rollator eller körda i rullstolar. Tanterna brukar ha permanentat hår och vara klädda i polyesterklänningar. Männen brukar komma i gamla gabardinbyxor. Tjocka bruna glasögonbågar eller guldbågar.

Men sen – när man får kontakt med dem, genom deras egna berättelser, eller anhörigas, eller ens kollegors – rullas ett helt liv upp! En bit av världshistorien. Plötsligt ser jag framför mig hur Per sitter vid en kolmila, sent om natten, spelande på sitt munspel. Sen ser jag honom köra in med hästarna i byn och parkera dem framför Konsum.

Våra boende har alla varit unga och aktiva. De har bildat familj, fostrat barn. Kanske förlorat barn. Somliga har tagit hand om djur. De har förvärvsarbetat, varit förälskade och erfarit tillvarons ljus och mörker. De har varit med om en fantastisk samhällelig omvandling! Om någon har levt spännande liv så är det de!

Jag tar med Per till samlingsrummet. Dragspelaren har kommit. I Pers bröstficka ligger munspelet. Ninni serverar ett glas röd saft till alla. Maria, 90 år, brukar uppskatta musikstunderna allra mest. Hon bjuder upp mig.

  – Dance with me, säger hon. Ja, så där, very good! Take my hand! Vi dansar together du och jag!

  När hon dansar är hennes vanliga stelhet som bortblåst.

  – Tack kära du, säger hon till dragspelaren när han går. Det var så lovely!

Efter lunchen följer jag med Maria till hennes säng. Hon ska sova middag. Jag får vara hennes ”levande stöd”. Hon vill inte använda sig av rollator. Hennes gång är ganska vinglig. Under den lilla promenaden språkar vi lite.

  – Maria, du har ju bott i England.

  – Yes, det har jag gjort. Very nice. Hon tittar på mig med pigga ögon.

  – Var bodde du?

  – Blackpool, lilla darling. Min man jobbade där.

  – Vad gjorde du?

  – Hörrö du, jag jobbade inte. Men jag dansade! Yes!

  Hon lösgör sig från mig och snurrar några varv framför mig på golvet. Händerna är utsträckta och hon vevar dem i takt. Det är helt tyst på avdelningen. Maria dansar till toner som bara hon hör. Kanske till musiken från danshusen i Blackpool.

Efter fikat hinner jag ta med Evert, en annan av de boende, på en kort promenad. Jag kör honom i hans rullstol ända ned till sjön. Vi stannar vid vattenbrynet. Evert spejar och efter en lång tystnad säger han:

  – Här bruka´ vi lägge´ ut nät och om vintern pimpla´ vi, mina bröder och jag.

  Evert ler. Kanske uppfylls han av minnen.

  – Nehej, säger han, jag tror det blåser opp.

  Sakta kör jag honom tillbaka till avdelningen. Snart är det dags för mig att gå hem. Min arbetsdag är slut. Senare ska Evert serveras kvällsmat. Han ska hjälpas till sin säng.

Kanske kommer han att ligga där och minnas vår promenad. Kanske påminde den honom om när han satt på isen och pimplade just därute och kände vinterns friska vind mot sin kind, om när han la nät, tidigt om sommarmornarna, när sjön låg stilla och himlen var ny och rosafärgad. Kanske kommer han att drömma i natt, och befinna sig just där ute med båten. Vart än drömmarna månde föra honom, önskar jag honom en god natt.